torsdag 30 december 2010
Folk som hittat hit
onsdag 29 december 2010
Tvivlet – är det en kroppsdel? Var sitter det?
torsdag 23 december 2010
God jul, kära läsare!
onsdag 15 december 2010
Majorna/Kungsladugård/Sandarna

tisdag 14 december 2010
Zeenat Aman
måndag 13 december 2010
I drömmen

torsdag 9 december 2010
Nervositeten
En dåre fri

onsdag 8 december 2010
Långkålen

Den tiden på året

1) Vilken bok önskar du dig i julklapp?
onsdag 1 december 2010
Hurra!:
måndag 29 november 2010
Något om kroppen
onsdag 24 november 2010
En folkbiblioteksdebatt
måndag 22 november 2010
I brist på bättre: en enkät
Via bokhora från bokbabbel, en bokenkät.
Favoritbok i barndomen?
Beror väl på vad vi menar med barndom. Den första var Strit, sen kom Elsas nallar (åh!!! så fin!) ... Men säg Momo – eller kampen om tiden, då. Den har jag älskat mycket och både fått högläst och läst själv många gånger.
Vad läser du just nu?
Esterházys Ingen konst, Bjørn Sortlands Alla har ett hungrigt hjärta, Petina Gappahs Sorgesång för Easterly och på tåget hem idag började jag äntligen på Combüchens Spill.
Vilka böcker har du reserverade på biblioteket?
Hannah Arendts Den banala ondskan (om Eichmann), Kristina Sandbergs Att föda ett barn och Liv Strömqvists Prins Charles känsla. En helt fantastisk treenighet, slår det mig nu när jag skrev dem efter varandra!
Dålig bokvana?
Att låna hem för mycket som jag inte läser ut. Det ligger nog både i släkten och i yrket.
Vad har du för tillfället hemlånat från biblioteket?
Ovan nämnda läsning samt Øyehaugs Vänta, blinka, Grimsruds En dåre fri och några till jag inte minns på rak arm.
Har du en läsplatta?
Nope. Ingen smartphone heller. Jag har kikat på Kindle och tyckte den verkade rätt ok. Provat en annan läsplatta genom jobbet, men den hade ett gränssnitt som en pc från tidigt 90-tal och imponerade svårt lite.
Föredrar du att läsa en bok åt gången eller flera på en gång (slalomläsning)?
Eh. Se ovan. Föredrar vet jag inte, det här med att läsa flera på en gång har kommit med bibliotekarieyrket. Innan var jag väldigt mycket en boks kvinna, och jag skulle kanske gärna vara det nu också, men det håller bara inte. Jag hattar.
Har dina läsvanor ändrats sedan du började blogga?
Nä. Det är väl främst för att jag inte räknar mig till "bokbloggarna", utan skriver om böcker när andan faller på. De har dock, som sagt, förändrats med yrkeslivet.
Sämsta boken du läst i år?
Om vi inte räknar de där piratböckerna jag slafsar i mig med jämna mellanrum – och som jag ju redan på förhand VET är dåliga i någon bemärkelse, så måste jag nog tyvärr säga Oline Stigs Jupiters öga.
Bästa boken du läst i år?
Barbara Kingsolvers The Lacuna. (Jag orkar inte länka. Sök själva här i bloggen om ni inte minns/redan läst mitt tjat.)
Hur ofta läser du utanför din egen bekvämlighetszon?
pass – vet ej.
Vilken är din läsebekvämlighetszon?
pass – vet ej.
Kan du läsa på bussen?
Om jag inte åker baklänges kan jag det för det mesta. Men sitter oftast och hänger. Läser sedan på tåget.
Vilken är din favoritplats att läsa på?
Sängen/soffan.
Vad anser du om att låna ut böcker? Regler?
Jag förutsätter att frågan handlar om privata böcker … Jag skriver mitt namn i böcker jag lånar ut, är nog bättre på att minnas vad jag lånat ut än vad jag lånat.
Viker du hundöron i dina böcker?
Ja. Inte som regel, men ibland för att återfinna sidor, ibland som bokmärke.
Skriver du någonsin i bokens marginaler?
Någonsin är ju ett rätt så omfattande ord. Nja, får jag säga. Mycket sällan, men jag kan nog inte säga aldrig, tror jag.
I studierelaterade böcker då?
De studierelaterade böcker jag faktiskt köpt medan jag studerat tror jag att jag då och då skrivit i. Fast lika ofta kommentarer till mig själv som matnyttigheter. Jag är mer förtjust de där i små post-it-liknande flärparna man kan skriva på och klistra i marginalen. Funkar bättre än både hundöron och marginalanteckningar!
Vilket är ditt favoritspråk att läsa böcker på?
Läser på svenska och på engelska i första hand, mer sällan på danska eller norska. Svenska är favoritspråket även om jag på senare tid insett att engelska funkar bättre än jag trott.
Vad får dig att älska en bok?
Iakttagelser, språk, långsamhet (ofta), en egen blick, när inte intresset för Berättelsen överskuggar intresset för att skildra situationer och scener.
Vad inspirerar dig att rekommendera en bok?
Att jag gillar den. I yrkesutövandet är det knepigare och handlar lika mycket om att lyssna in vad respektive person kan tänkas önska/behöva/klara/tåla.
Favoritgenre?
Stora Klassiska Romaner.
Genre du sällan läser (men önskar att du gjorde oftare)?
Deckare läser jag i princip inte alls, pga generellt ointresse. Sci-fi mycket sällan. Feel-good romaner eller chick-lit i stort sett aldrig, också pga ointresse.
Favoritbiografi?
PO Enquists Ett annat liv om det gäller självbiografier. Witt-Brattströms om Moa Martinson kanske i biografigenren.
Har du någonsin läst en självhjälpsbok?
Tror inte det.
fredag 19 november 2010
Det vita bandet, Michael Haneke

måndag 15 november 2010
Jag har dödat en text. Och jag vet inte hur det gick till.
tisdag 9 november 2010
Ett tips!
måndag 8 november 2010
Ett inlägg om diverse
tisdag 2 november 2010
måndag 1 november 2010
Stolt tillkännagivande

fredag 29 oktober 2010
Jamaica Kincaid: Annie John

Kommande läsning
torsdag 28 oktober 2010
Lite skryt: en intervju
onsdag 27 oktober 2010
Yay for Chris Cooper, btw!
torsdag 21 oktober 2010
Något lite om manusredigering
måndag 11 oktober 2010
Pojken i soffan, Sonya Hartnett

torsdag 7 oktober 2010
Bloggtips!
Fanvid: Madhuri!
onsdag 6 oktober 2010
Människor har sett likadana ut alltid

Skull and bones, John Drake
Här och här skrev jag förresten om de två första böckerna i serien.
Jag måste säga att jag ett tag var rädd att Drakes prequels till Skattkammarön skulle bli en evighetslång räcka bäcker. Rädslan höll i sig från förra boken och en bra bit in i den här, tredje.
Tills den rätt så hastigt (förvånansvärt, med tanke på vissa av Drakes lite långdragna tendenser) avslutades på värdshuset Admiral Benbow, där Bones kliver in med sin sjömanskista och kräver rum. Och rom.
Hoppsan! En trilogi bara, alltså! Nå, det var väl på ett sätt skönt. Synd bara att det lades så himla mycket tid på annat och så lite på den där tiden alldeles precis innan Skattkammarön. Det där med att Silver och Selena drar till Bristol och öppnar värdshus, tex. Vips, bara.
Nå ja, Drake var ju uppenbarligen mer intresserad av sjöslag och våld och kanoner och pistoler. Han tar i i överkant en (hel) del, men somligt gillar jag väldigt mycket. Underhållande är det förstås, på ett raskt och rätt så blodigt och liksom "manligt" vis. En del parallellhistorier (som när George Washington dyker upp, frimurare och allt, och ska korsa nån flod...) tar mer än lovligt fokus från var vi är och vad vi håller på med.
Silvers utveckling gillar jag, tycker att den skildras rätt intressant. Flint är här fullfjädrad psykopat, vilket också det drivs ett snäpp för långt ibland, men ändå funkar i det stora hela.
Vad mer går att säga om dessa böcker? Inte mycket.
lördag 2 oktober 2010
Ja, hurra!
Och läs romanen!
Och vilken hisnande och rätt fantastisk tanke: om Törnqvist kunde få Augustpriset! Oh.
Men det är väl omöjligt? Nu var det längesen som något annat än rätt klassisk välskriven episk och väldigt väldigt SVENSK prosa belönades. Inte sant? Men å om den åtminstone blev nominerad!
fredag 1 oktober 2010
Giftträdets bibel, Barbara Kingsolver
Jo, men jag tyckte ju också verkligen om den. Den var svår och ganska långsam att ta sig in i, och jag läste i (för) korta ryck rätt länge. Men de sista två-trehundra (av femhundrafemtio) sidorna i ett svep, vilket verkligen gynnade romanen.
Giftträdets bibel, The Poisonwood Bible, är en stor och storslagen men ändå väldigt vardaglig roman om Kongo, om Afrika, om kolonialism och postkolonialism, om religion och tro och om familj och kärlek och relationer. Låter det mycket? Låter det övermäktigt? Kanske. Men det hon lyckas med, som jag upplevde att vi som läst/börjat läsa var överens om igår, är att hålla allting på en vardagsnivå som gör det konkret och mycket trovärdigt och levande och aldrig "wikipedia-pekpinnar" som I. uttryckte det. Långt ovanför finns de stora politiska skeendena, men vi får se dem, märka dem, höra dem, begripa dem filtrerade genom systrarna Price, som befinner sig på en plats, i en tid som råkar innehålla allt det där: stora politiska skiften.
Baptistpastorn Nathan Price tar med sig sina fyra döttrar och sin hustru till Kongo i slutet av 1950-talet, för att döpa infödingar. Han är en man som är besatt, både av makt och av skuld och av sin tro och dess resultatinriktning. Han är den ende i familjen som inte får röst i romanen, ändå är han hela tiden närvarande. Hustrun, Orleanna Price, berättar i efterhand, tillbaka i USA. Döttrarna, Rachel, Leah, Adah och Ruth May berättar i nutid, på plats, under all den tid som förflyter i romanen.
De fyra systrarna berättar med distinkt olika röster. Rachel, som är 16 när boken börjar, är ytlig och störig och oerhört ointresserad av att befinna sig i Afrika. Tvillingarna Leah och Adah är fjorton, Leah är intelligent och oerhört rättrådig (en duktig flicka) och den som kanske starkast av systrarna söker faderns bekräftelse - till en början. Adah är den "defekta" tvillingen, vars ena sida är lite förkrympt, inklusive hjärnan. Detta gör att hon haltar, och inte talar, men skriver. Hon reflekterar över språk och ord och är en obarmhärtigt skarp och kritisk blick på fadern. Hon påminner faktiskt en hel del, tycker jag, om Tony i Margaret Atwoods Rövarbruden. Bland annat vänder de båda på ord och meningar, och skapar fantastiska anagram. Den yngsta systern, Ruth May, uttrycker sig just som ett barn: med missuppfattningar, rädslor, rörighet i tankarna och ändå en sorts öppen blick för allt.
Jag är väldigt imponerad av Kingsolvers genomförande av de här rösterna. Och hon skriver själv, på en intressant och läsvärd FAQ på sin hemsida, att hon höll på i nästan ett år med att skriva sig fram till de olika rösterna, genom att välja en nyckelscen och skriva den om och om igen ur systrarnas olika perspektiv. Häftigt! Ja, kanske är det så det måste göras. Jag håller på med det där själv, just nu: att leta efter en röst. Men mitt tålamod är nog inte lika gott som Kingsolvers, misstänker jag.
Inför bokcirkeln (en mycket serös en!) letade jag efter kringmaterial att ta med mig för de andra. Hittade en fantastisk recension, helt bisarr och så nära den totala motsatsen av min syn på boken som det går att komma.
Så här börjar den:
This was, quite simply, the most hateful book that I have ever read. This 550 page diatribe against Western Civilization in general & white, male, able-bodied, Christians in specific, is shockingly intolerant. Moreover, it is filled with a kind of self-loathing that makes one question the author's mental stability. And if all that's not enough, it is crammed with a Soviet view of Congolese history that's barely worthy of Oliver Stone. I hardly know where to start.Eh? Men jo! Det är ju lätt att vara så inne i feministiska och vänsterkretsar att man då och då glömmer bort att det där med att lägga skuld på "white, male, able-bodied" män, och den värld de byggt och bygger och uppehåller, fortfarande är så känsligt, så svårt, så oerhört smärtsamt. Yay, Kingsolver! säger jag.
Och jo, visst, inte heller i The Lacuna är hon särskilt intresserad av att applådera den amerikanska antikommunismen. Jag kan föreställa mig hon är rätt impopulär i vissa kretsar...
Nå. Efter den här romanen och The Lacuna vet jag inte vad jag ska gå vidare med av Kingsolver. Inget annat av henne har (baserat på baksidestexter) lockat mig riktigt lika mycket. Men jag är nyfiken på att undersöka hennes författarskap vidare.
Är det någon som läst något annat av henne, som ni vill rekommendera?