Något om fanfiction

Detta dök upp i mitt flöde idag. Intressant!

”Historically, whenever young women are interested in a form of media, we like to tell them it is bad for them and that they are bad for liking it — unless the media goes mainstream, in which case it becomes no longer feminine and hence okay. Novels are dangerous and cause insanity, until they become classics worthy of being studied in college. Beatlemania is the province of 'the dull, the idle, the failures,' until the Beatles become a band that everyone loves.

Young women are so attacked for loving the media they love that it is a radical act for a young woman to love something unashamedly. And transformative fandom is the most radical act of all, because it reverses that 'lady thing to respectable thing' process. It takes a piece of media that may not have been designed for young women and makes it for young women.”

Hela artikeln kan läsas här.  

Nionde november 2016

Läser just nu

Andra berättelser om kvinnor

Watching a woman repeatedly subsume her entire emotional and artistic life to a totally worthless man for years is as exhausting to me in fiction as it is in real life, and while I suppose “we had a healthy relationship! the end” is a pretty short story if I am going to read about straight women I would prefer they be doing something more interesting than being made miserable by men over the course of a thousand pages—because, in the end, that’s not a book about women, it’s a book about dudes. So much of the Neapolitan quartet is about Nino! and let’s face it, Nino really, really sucks. It’s like reading early Margaret Atwood, where for a certain amount of time you’re like OMG yes exactly all men will fail you and then at a certain point you’re like, Lady, just go do something else. To me, certain books seem to suggest that the essential struggles of women’s lives center on negotiating boundaries with emotional labor, with raising children, and with male lovers, partners, and husbands, but that’s an essentialism that also serves to universalize heterosexuality and the nuclear family unit and leaves out whole swathes of other women’s lived experiences and histories and struggles.

Härifrån.

I would like her to be free

Please tell a story about a girl who gets away.”I would, even if I had to adapt one, even if I had to make one up just for her. “Gets away from what, though?”“From her fairy godmother. From the happy ending that isn’t really happy at all. Please have her get out and run off the page altogether, to somewhere secret where words like ‘happy’ and ‘good’ will never find her.”“You don’t want her to be happy and good?”“I’m not sure what’s really meant by happy and good. I would like her to be free. Now. Please begin.

— White is for Witching, Helen Oyeyemi

Som så mycket annat ramlade jag över det här: havingbeenbreathedout

Women Self Defense in 1947

It is part of a bigger story!

Får nån sorts tårar i ögonen varje gång jag ser det här. Mycket mycket bra.

Lite gammaldags musikcopy

Den här texten, tror ni att den är skriven av en man eller en kvinna?
Ursäkta. Hissa fördomsflagg etc. Men.

Pustervik i Göteborg presenterar alltså den kanadensiska singer/songwritern Basia Bulat, som spelar där den 24/2.
På inte mer än elva rader hinner skribenten med fraser som "en av Kanadas finaste naturtillgångar, den vackra sångfågeln", "fröken Bulat", "kvittrar hon fram […]melodier", "folkindieprinsessa", "systrarna Söderbergs omedelbara charm", "likasinnade tjejer".
Allvarligt talat, nej verkligen ALLVARLIGT TALAT, på hur många olika sätt tyckte skribenten att hen var tvungen att slänga sig med sexistklyschor? Det är så dåligt skrivet att jag nästan vill tro att det är en parodi. Tyvärr misstänker jag dock att det inte är det.

Vi kan väl ta ett litet utdrag, och göra ett experiment?

I höstas svepte en av Kanadas finaste naturtillgångar, den vackra sångfågeln James Johnson in över landet och tog både publik och kritiker med folkindiestorm […] Med utstrålning, röst och hjärta kvittrar han fram singer/songwriter-melodier som kan försätta berg. Rötterna finns hos 70-tals giganter som Bob Dylan och Pete Seeger och denna folkindieprins kommer tilltala alla som fallit för The Tallest Man on Earth, eller likasinnade killar som Bon Iver eller Christian Kjellvander. 

Låter det naturligt? Låter det som något som skulle gå att hitta någonstans i någon musikpublikation nånsin? Inte? 

Vad betyder ens "likasinnade tjejer"? Jag läser det om och om igen men jag fattar inte. Likasinnade? Tycker de likadant? Om vadå? Om att skribenten kanske borde gå Genusvetenskap A? Är det i den bemärkelsen de är likasinnade så är jag det med.

Något annat jag är: lite lagom nyfiken på vem som skrivit och hur det egentligen kunde gå så fel. 

Fotnot: Basia Bulat, om ni inte hört henne (det har ni förmodligen, jag är alltid sist, men jag älskar henne...), låter såhär: Basia Bulat – Tall Tall Shadow

Ett tips

för den som händelsevis kikar på mina bollywoodbrudar som då och då skiftar i marginalen här nere. Kolla in den här bloggen, eller tumblrn eller vad det kan vara: umbartha.
Fantastiska bilder, på mestadels 80-och 90-talsstjärnor.

Den där stilen de har, det finns något väldigt väldigt oskuldsfullt över det/dem tycker jag, trots smink och stil och hårspray och vad det kan vara. Men sexigheten uttrycks på ett ANNAT sätt än idag, tycker jag, när det är mycket mer avklätt och liksom ... fuktigt, och ganska annorlunda (porrigare? rätta mig gärna om om ni tycker jag har fel) poser jämfört med då, för att gestalta sexighet.
(det dyker upp nyare bilder också, på bloggen, och då syns skillnaden extra tydligt.)

Det är roligt/sorgligt att jämföra bilder på stjärnor som debuterade där på 80-/90-talet och är stora nu.
Här till exempel: Karisma Kapoor då och nu.

Karisma, Karisma, vad har hänt med dina snygga ögonbryn, och din lite truliga uppsyn?!

Jag lämnar resten åt er. 

Sjung o gudinna om vreden

What I am saying, really, is that I want you to be angry, all of you, I want you to be angrier than you have ever been in your lives, I want you to be a fucking beacon of white-hot rage burning so bright no one around you can miss it. Whatever it takes to stoke the fire. I want us to be so loud and so angry and so visible and so terrifying that we cannot be mistaken for anything other than the future, a future that looks like us. In all our kinds of bodies, in all our kinds of love. Waiting for the time when none of us are angry anymore because the only thing left is the world we want to live in. When the hardest thing any of us will know is teaching ourselves how to live without anger altogether.

Detta är en blogg jag brukar läsa. Det är en arg person som skriver, The Rejectionist. Och det eldar under min vrede. Läs! Elda!

Om våld, ännu en gång

Läste Malin Ullgrens krönika i DN idag om underhållningsvåldtäktsskildringar på film, en reaktion sprungen ur bland annat Män som hatar kvinnor samt dess nya amerikanska version.

Påmindes om vad jag skrev när jag sett Män som... Jag blev så jävla arg. Och jag blev så oerhört förvånad – faktiskt – över att inte fler människor, till exempel människor i min närhet, inte såg samma sak som jag. Inte alls. Jo, A gjorde det. Men andra. Häpnadsväckande kan jag väl få lov att tycka. Såhär skrev jag, bland annat:

Nej, det hjälper inte att våldtäkterna på Lisbet Salander var jävligt otäckt skildrade. Det hjälper inte att "Det är ju faktiskt så det ser ut i verkligheten, kvinnor är med om ännu mycket värre saker, dagligen". Det hjälper inte att det där säkert inte får nån att vilja gå ut och ge sig på kvinnor.

Det hjälper inte heller att Lisbet är så jävla tuff och snygg och cool och duktig och skälver aldrig så lite på handen när hon tänder sina cigg, och flackar med blicken och och och –

Det hjälper inte att hon ger igen. Våld har väl för fan ALDRIG varit rätt sätt? När blev det OK att sälja in den världsbilden? Vad ska jag känna? Att det var gött att han fick igen med samma mynt, när hon kör upp den där dildon i röven på honom? Att det är bra? Att hämnd är bra?

Men lägg av nu, va. Jag vill kräkas. Jag vill gråta. Och jag gråter nog fan inte över honom, ELLER över Lisbet. Jag gråter över det här samhället och den här filmpolitiken och den här filmen och de där böckerna och hur det kan gå hem.

Köper ni det?

Gör ni det, verkligen?

Läs resten här.

Jag håller med mig själv, och jag håller med Malin Ullgren. Såhär skriver hon:

Det är skillnad på den privat-politiska skrildringen av våldtäkt och den som slängs som en äckelkittlande godbit till en biobesökare. När det faktiskt inte är en berättelseom patriarkatet, utan snarare av patriarkatet, från dess mörka hjärta.

Ja, verkligen från dess mörka hjärta. Och jag tror att det där mörka hjärtat spiller sina berättelser oftare än vad vi vill tro. Berättelsen om Lisbet Salander, till exempel. Jag menar att Larsson inte spelade med öppna kort.

Och jag tycker att det är tröttsamt, spekulativt och FÖRDJÄVLIGT.

Apropå Salander kan ni läsa THE REJECTIONISTS inlägg efter att hen sett The girl who ... Också läsvärt.

The summer without men

Läst Siri Hustvedts senaste, det har tagit mig osedvanligt lång tid, boken är inte direkt tjock och fast jag läst den på engelska kunde jag ju ha tagit mig igenom den på kortare tid. Om inte, etc. Men nu har läsningen hunnits/orkats/velats med lite då och då och här och där. Inte helt schysst mot romanen, tror jag. Inte helt schysst mot NÅGON roman. Men.

Det KAN vara så att jag nu läst alla Hustvedts romaner, men isåfall minns jag inte Ögonbindeln alls, och bara vagt Lily Dahls förtrollning (fast den vet jag åtminstone att jag läst). De två senaste, Vad jag älskade och Sorgesång har jag tyckt väldigt mycket om. The summer without men gjorde inte riktigt lika starkt intryck på mig, men jag tycker om den.

En feministisk bok, som på ett roligt och fint sätt dessutom anknyter till en bok jag SLUKADE i slutet av graviditeten (så lämpligt!) men aldrig skrev om här: Cordelia Fines Delusions of Gender, en bok som redogör för och metodiskt avfärdar all forskning (och "forskning") om att mäns och kvinnors hjärnor skiljer sig åt på sätt som skapar betydande skillnader mellan könen. Populär villfarelse, befriande att läsa ett rasande och roligt och sakligt vederläggande.

Nå. En del av samma forskning dyker upp i ett avsnitt här.

Huvudperson är Mia, en medelålders (eller? Hon är i femtioårsåldern, det kanske inte är medelålders? Jag har ingen koll, märker jag ...) kvinna vars man tar en paus. En Paus som är en yngre kvinna, och Mia blir i tur och ordning galen (tillfällig psykos med sjukhusvistelse som följd och bot), rasande, sorgsen, bitter. Alltsammans. Förstås.

Och skriver, hon är poet, och romanen i fiktionen ett sätt att samla sig, redogöra för hennes sida av Pausen. Hon åker till sin hemstad, Bonden (som jag antar uttalas ungefär som 007 och inte som en svensk lantbrukare, men ofrivillig humor likaväl).

Hon umgås med sin mor och dennas åldrande vänner, blir vän med grannkvinnan + dotter och leder en skrivarkurs för tonårstjejer (ett inslag i romanen som tilltalade mig mycket! Till och med skrivövningar man kan sno och använda själv!). Hon funderar och reflekterar, det är inte mycket som HÄNDER (fast jo, ändå: död bland moderns vänner, kris och panik bland tonårstjejerna, kris också hos grannarna) och det tilltalar (ju) mig.

Återkommer nu till detta inlägg efter en paus, märker att jag har svårt att samla mig till ett slutord eller en sammanfattande kommentar.

Dessutom skriver jag detta i en mkt besynnerlig arbetsställning, med bäbis på magen och datorn liksom uppallad på knäna.

Men hur som helst, alltså: läs denna bok! Rolig, välformulerat vass, poetisk, kanske också sorglig. Feministisk, sa jag det? Och bra.

Norrtullsligan

Bokcirkeln har läst Norrtullsligan, i likhet med hela Stockholm ... och jag hade tänkt döpa det här inlägget till nåt i stil med "Bra böcker som jag inte har något att säga om".

Lite så var väl stämningen i cirkeln, att alla gillade men vi inte riktigt hade nåt att säga. Är det för att den är lite kort? Eller lite (för) rapp och ironisk, eller inte så gripande?

Den är ju BRA, den är intressant, den är ett tidsdokument och den är feministisk utav bara satan.

Vi pratade dock om klass, om hur det ska läsas i romanen: vad är de, kvinnorna i ligan? Kan man kalla dem arbetarklass, eller är det egentligen en sorts (lägre) medelklass det handlar om?

Och jag upptäckte att jag redan läst boken, men trodde bergfast att hon skulle gifta sig med chefen, men icke.

Slutet är väl det jag minst gillar, det känns hopkommet, hastigt, lite som "och så vaknade hon och det var bara en dröm", om än på ett helt annat sätt. Ett tu tre bor hon på landet. Vad ska vi tro?

Som bonus får mina kära läsare (de av er som är kvar efter min minst sagt låga bloggtakt på det senaste) en fabulös bonusbild på Elin Wägner i hatt:

Den senaste besattheten: DTWOF

Alison Bechdel (vars efternamn, enligt henne själv, ska rimma på rectal) upptäckte jag genom den fantastiska Husfrid som inte kan rekommenderas nog många gånger.

Nu har jag också stiftat bekantskap med hennes evighetslånga serie Dykes To Watch Out For. Skulle bara kolla ifall den fanns att köpa på svenska, och råkade i ett huj beställa hem The essential DTWOF på originalspråk.

Jag läste och läste, eller, jag måste kanske säga PLÖJDE, under flera dar, boken är över 300 sidor! Och det var (och nu menar jag detta i positiv bemärkelse alltså!) som när man intensivt följer en teveserie: jag gick och funderade över personerna, på relationerna, längtade tillbaka till soffan/sängen/fåtöljen och att få läsa igen. Mycket trevligt!

DTWOF är upplagd som ensides-"strippar", avslutade men starkt sammanhängande. Huvudperson är Mo, samt personerna runt henne (de som syns på framsidan, helt enkelt), samt diverse bifigurer.

De tidiga ensidorna är tecknade i en lite annan stil än de senare, mer skissartad, inte alls lika snyggt. Men inte så konstigt: Bechdel tecknade DTWOF från tidigt 80-tal och fram till 2008 nånting. Ungefär vid Obamas entré på den amerikanska presidentscenen slutar The essential DTWOF.

Och politiken är en stor del av serien, mycket stor. Personerna pratar politik, bekymrar sig, agerar, demonstrerar, många tisningssidor, teveröster och radiosändningar förekommer. Särskilt Mo är en dystopiker, något av en kverulant, snar att tro att världen ska gå åt helvete, med långa politiska drapor (vid de mest olämpliga tillfällen...). Bush den förste kommer och går, så även Bush den andre, tiden går i serien liksom i verkligheten. Personerna åldras, förändras, skapar eller bryter upp relationer, stadgar sig, några skaffar barn, barnen växer, hus köps eller säljs, karriärer inleds och förändras. Etcetera, etcetera.

TIDEN som förflyter i serien (plus medvetenheten om att den ju tecknats s a s i realtid, och inte i efterhand) ger väldigt mycket till läsningen.

Och så handlar den förstås om lesbiskt/homosexuellt/queer/etc liv i en amerikansk stad under 80-, 90- och 2000-talet. Även det förändras. Adoption, partnerskapsregler, utökade möjligheter till queera positioner (en del tveksamhet t.ex från några av personerna mot transpersoner, bisexuella, etc, utifrån en lesbisk position). Också här går tiden, och jag tycker att det är väldigt intressant att läsa om hur förhållningssätten förändra(t)s.

Och så GILLAR man dem ju så mycket, personerna, också när de är tjatiga, tröttsamma, otrogna, ologiska, besvärliga ... Så, slutligen: läs! Låna, lämna inköpsförslag, köp. Men läs.

Män som hatar kvinnor

Den som på allvar, i djupet av sig själv, tror att det är en bra idé att skildra mäns våld mot kvinnor som ett strukturellt problem, som ett SAMHÄLLSPROBLEM, genom att skriva böcker om eller göra film om psykon med nazistförflutet som ritualmördar kvinnor med judiska namn och samlar deras porträtt i ett jävla skåp i sin källare – tänk igen. Tänk om och tänk rätt. 

Det är inte struktur!

Det är ett psyko på film. Det räcker inte med en sårig men tuff kvinnlig person som "varit med om hemska grejer" för att göra det strukturellt. Det hjälper inte att psykona mördat kvinnor i femtio år. Det är fortfarande ett psyko i en film. 

Jag trodde att Lisbet Salander skulle vara problemet. Jag trodde att hela den där grejen med "äntligen ett starkt kvinnoporträtt!", hela den där Lara Croft-feminismen – att DET skulle vara filmens problem. Men filmens problem är att den kör med dubbla budskap. 

Samma gamla dubbla budskap som alltid. 

Jag kan inte säga det här med nog allvar: det är inte roligt. Det funkar inte. Det är inte bra teve och jag kan ge mig FAN på (trots att jag inte har läst böckerna) att det inte är bra litteratur. Lägg av nu. Hitta nåt annat att skriva om, nåt annat att filma. Ska ni nödvändigtvis dit och rota, så skildra det på ett annat sätt. Kom igen, ansträng er lite!

Jag vill inte se mer våldtäkter. Jag vill inte se kameran gång på gång zooma in på foton av lemlästade halvt uppbrända och/eller dekapiterade kvinnokroppar. Det räcker nu. 

DET FÅR FANIMIG VARA NOG NU.

Nej, det hjälper inte att våldtäkterna på Lisbet Salander var jävligt otäckt skildrade. Det hjälper inte att "Det är ju faktiskt så det ser ut i verkligheten, kvinnor är med om ännu mycket värre saker, dagligen". Det hjälper inte att det där säkert inte får nån att vilja gå ut och ge sig på kvinnor. 

Det hjälper inte heller att Lisbet är så jävla tuff och snygg och cool och duktig och skälver aldrig så lite på handen när hon tänder sina cigg, och flackar med blicken och och och – 

Det hjälper inte att hon ger igen. Våld har väl för fan ALDRIG varit rätt sätt? När blev det OK att sälja in den världsbilden? Vad ska jag känna? Att det var gött att han fick igen med samma mynt, när hon kör upp den där dildon i röven på honom? Att det är bra? Att hämnd är bra? 

Men lägg av nu, va. Jag vill kräkas. Jag vill gråta. Och jag gråter nog fan inte över honom, ELLER över Lisbet. Jag gråter över det här samhället och den här filmpolitiken och den här filmen och de där böckerna och hur det kan gå hem. 

Köper ni det? 

Gör ni det, verkligen? 

Nä, Lisbet är inte problemet. Hon framstår ju som en rätt verklig person, till skillnad från rätt många eller nästan alla andra (förutom då killen i tidningens arkiv, som var 100% trovärdig som just arkivkille på landsortstidning!).

Våldet är problemet. Kvinnovåldet. Varför måste det visas? Är det verkligen det enda sättet att skildra MÄN SOM HATAR KVINNOR? Det är faktiskt mycket lätt att få för sig att det där epitetet inte gäller de män som figurerar i filmen (de verkar faktiskt inte alls hata kvinnor, tycker jag, de mördar dem: är det verkligen samma sak?) utan de män som skrivit bok, synopsis, manus, bildmanus, som stått bakom kameran, som regisserat, som producerat, som tagit stillbilderna. 

Vad är det ni vill? 

Jag vill inte se fler offrade kvinnor. Jag vill inte se mer övervåld. Jag vill inte se Lisbet Salander lära sig skjuta och GE IGEN ännu mer. 

Jag vill inte se fler filmer som utger sig för att skildra ett samhällsproblem eller ett samhällsfenomen, som utger sig för att vara intresserade av våld på nåt annat sätt än som underhållning NÄR DET INTE ÄR SANT. När det i själva verket är att göra en fräck säljande film som är målet. 

Var ärliga med det i så fall. Var bara helt och hållet ärliga, så kommer det ni håller på med inte att framstå som lika ruttet. 

Det är PRECIS det här det handlar om.

"Varför måste kvinnor alltid förhålla sig balanserat och försiktigt till mäns skörhet, intellektuella vankelmod och fysiska defekter?"

/Ellen Key i Anneli Jordahls Jag skulle vara din hund (om jag bara finge vara i din närhet).