Åsså lite Shahrukh

Det var ett tag sen jag höll koll, och då menar jag superkoll, på allt nytt som Shahrukh gjorde. Men helt har jag inte släppt honom. Nu kommer Raees, ur vilken ovanstående tjusiga dans är hämtad. Haken: han är nån sorts brottssyndikatledare. Lite nyfiken är jag ändå, mest för att det ser ... snyggt ut. Men jag gissar: våldsamt.

Stilikon/pausbild

Guru Dutt, regissör och skådis.

Lite bolly, lite Shahrukh

Inte en jättefantastisk låt, men svängig. Inte en jättefantastisk video, men ... tjusig? (och märkesplaceringen ska vi bara inte prata om ...)

Och men Shahrukh är ju alltid SHAHRUKH.

Fan

Min bloggheader utlovar ju fortfarande (indisk) film så jag får väl dela det som senast kommit i min väg då. Shahrukhs senaste/kommande/nya: Fan.



Alltså, mannen ÄR ju och LEVER ju sin egen kult, så att det kommer en film som handlar om det eller om honom själv, eller om myten, personan… är inte så konstigt. Jag har inte hängt med här riktigt, och jag har ingen trailer på engelska. Men.
Det jag vill dela är mest den där personen i filmen som är hans fan. Han ser så SJUKT läskig ut. Som Shahrukh men ändå inte som Shahrukh. Jag förstår ju att det är meningen, men… ÄR det han? Är det en mask? Datoreffekt? Shahrukh själv förnekar sig ju inte, alltså hans ansikte menar jag. Men den där andre? NÄSAN? Ögonen? Uuuh.
Känner (”känner”) jag honom rätt så spelar han förstås båda rollerna men HERREGUD så sjukt obehagligt det ser ut. Jag kan inte komma över det riktigt.

Intresseklubben antecknar. Men men.

Angela i alperna

Angela Merkel är utnämnd av Time till världens mäktigaste kvinna.
Den här bilden är fantastisk tycker jag. Väldigt väldigt Bollywood!

Och får mig att tänka på denna:

Arre wah!

Novellen är nominerad!!!
Det måste firas!

Kanske en flirtig förlovningsdans från K3G (Kabhie Khushie Kabhie Ghum, ungefär Sometimes happiness sometimes sorrow)?




Eller kanske lite Lodi-firande från Veer Zaara (en av filmerna som ju faktiskt nämns i novellen)? Plus för spelet mellan Amitabh och Hema – med Shahrukh som påhejande son.




Hur som helst: mycket glad att vara nominerad! Och i fint sällskap också, oj oj oj.
På bokmässelördagen blir det offentligt vem som vinner. Håll en tumme, va? Eller rösta, om ni gillar Mannat!

Dagens bildgoogling

I går kväll mindes jag plötsligt den här låten (Yeh duniya agar mil bhi jaye to), som jag lyssnade på när jag skrev Mot ljuset.
Det ena ledde som vanligt till det andra, och sen var jag tvungen att googla Guru Dutt.

Så tjusig! Jag har annars väldigt VÄLDIGT svårt för just den sortens mustasch, men han bär upp den, på något vis. Det är väl kombon med blicken och ögonbrynen + frisyren antar jag... 

Jag har sett honom i en film, Kaagaz ke phool (Pappersblommor), som han regisserade + skådespelade i. Väldigt snygg svartvit, lite noir-aktig, sorglig och filosofisk, som jag minns den. Pyaasa (Törst) som låten ovan kommer ifrån, har jag inte sett, men skulle gärna. 

UPPDATERING:

Här är ju låten, med Guru Dutt (fast det är Mohammed Rafi som sjunger).  

1234 get on the dance floor!

Det är ju inte så mycket bollywood här nuförtiden. Men. Jag håller på och researchar en grej, och har återupplivat min vurm lite. Besatthet?
Den här har värmt mig några grå höstmornar nu det senaste:



Tänker nog inte se filmen (Chennai Express), att döma av det jag läst mig till. En del av mina tvivel syns även i sångrumret: hur skillnaden konstrueras mellan (de mörkare) sydindierna (som pratar "obegripligt", dvs inte hindi...) och (den ljusare) Shahrukh. Enkelt kontra förfinat, etc etc. Det är samma sak som alltid, samma skillnader som målas upp, fastän det här bara rör sig om inom ett land. Tråkigt!
Men en catchy sång är det, onekligen, och den har rätt mycket av vad jag gillar i ett dansnummer av den här sorten. Massdans, mansdans, (rätt så) snygga moves, Shahrukh som dansar (ja, det kan ju ha med det att göra, förstås) ...

Gillar också att någon med rätt så sträv och mörk röst sjunger åt Shahrukh. Det klär honom, skulle jag säga, även om jag av hävd är svag för Udit Narayans mjuka stämma.

Ett tips

för den som händelsevis kikar på mina bollywoodbrudar som då och då skiftar i marginalen här nere. Kolla in den här bloggen, eller tumblrn eller vad det kan vara: umbartha.
Fantastiska bilder, på mestadels 80-och 90-talsstjärnor.

Den där stilen de har, det finns något väldigt väldigt oskuldsfullt över det/dem tycker jag, trots smink och stil och hårspray och vad det kan vara. Men sexigheten uttrycks på ett ANNAT sätt än idag, tycker jag, när det är mycket mer avklätt och liksom ... fuktigt, och ganska annorlunda (porrigare? rätta mig gärna om om ni tycker jag har fel) poser jämfört med då, för att gestalta sexighet.
(det dyker upp nyare bilder också, på bloggen, och då syns skillnaden extra tydligt.)

Det är roligt/sorgligt att jämföra bilder på stjärnor som debuterade där på 80-/90-talet och är stora nu.
Här till exempel: Karisma Kapoor då och nu.

Karisma, Karisma, vad har hänt med dina snygga ögonbryn, och din lite truliga uppsyn?!

Jag lämnar resten åt er. 

Tror att jag behöver lite mer sånt här i mitt liv just nu eventuellt

Från Don II. 

Gissar att den är ungefär såhär: lite Bond, lite Indien, mycket världsherravälde och MYCKET Shahrukh. Utan inbördes ordning. 

Den där äppeljuicen ser rätt god ut, gör den inte?

Fotoutmaning 6 & 7: makes you smile/favourite

Ja, här lockas jag ju verkligen att posta en bild på mitt barn, denna dagliga källa till liksom häpen kärlek.

Men icke. Vi vandrar en annan väg för att inte alldeles balla ur i livsstilsblogg här. Nu håller vi oss till KULTUREN, mina vänner!

Här får ni en favorit som heter duga. Något (och någon) som får mig att le. Rörlig bild istället för stilla, men det måste väl vara OK?

Från Chalte chalte (ungefär Medan vi gick). Enligt konceptet pojke möter flicka, tjatar sig till hennes kärlek, får den, och vad händer sen? Shahrukhs rollfigur är lite lätt manisk skulle man kunna säga, och delar av den här historien lär bottna i hur han (Shahrukh alltså) följde efter sin blivande fru Gauri från Delhi till Mumbai och faktiskt lyckades hitta henne där ...

Bollywood igen

Ja, jag vet inte jag. Det kan vara PRECIS hur dåligt som helst, men lite snabbare slår ändå hjärtat bara av att se trailern.

Något om musik och skrivande, igen

När jag skulle byta ut min Bollywoodbrud här nedan och bildgooglade runt efter Jaya Bhaduri Bachchan kom jag att tänka på den här:

Och var tvungen att kolla på den igen.

Vilket var märkligt, för nu var det ett (bra) tag sedan jag lyssnade på mina spellistor med bollyoldies.

Dock lyssnade jag om och om och om igen på den musiken medan jag skrev Mot ljuset. Hela vägen, faktiskt – från de första ganska vaga ideerna om dammiga öppna platser i djungeln, bungalows och en grupp mer eller mindre löst sammansatta personer (allts, jag menar sammansatta i bemärkelsen deras relation till varandra, inte deras respektive personligheter!) utplacerade där – fram till det som nu är en roman.

Och en liten paus kan ju ge perspektiv. Som nu: den där låten fick mig liksom omedelbart in i den där känslan. Romanens känsla, känslan av att skriva. Känslan av att försätta sig (mig!) i olika lägen och stämningar och personligheter för att skildra de där olika människorna. Känslolägena som skiftar genom boken. Åh. Att allt det kan komma tillbaka så oerhört KONKRET, av bara några toner, en igenkänd och omtyckt röst, en stil, en klang.

Och sen, efter bara en stund, är det borta igen, eller har klingat av till något mindre konkret och skarpt.

Zeenat Aman

Hon är fortfarande veckans/månadens/kvartalets bollywoodbrud här nere i min högermarginal, Zeenat.

Här är hon i Chura liya hai tumne jo dil ko (Du har stulit mitt hjärta), från filmen Yaadon Ki Baaraat, en låt som enligt A (jag är för kass på att höra/lägga märke till sånt) växlar mellan dur och moll. Fin är den i alla fall, och innehåller en del skoj att titta på. Zeenats vita dress, Vijay Aroras sammetsögon (och, eh, vaselinfilter?), inredningsdesignen i rummet där de befinner sig, medmera.

Och här, kanske lite mindre oskyldig, i Dum maro dum från filmen Hare Raama Hare Krishna. Låten handlar väl mest om att det är gött att röka ...

Med (enligt uppgift) autentiska hippies som statister.

Fanvid: Madhuri!

Filmigirl har gjort en schysst liten hyllningsfilm till Madhuri, till en kanske lite oväntad låt (och inte min favvo direkt).

This night of our union

Filmen Abhimaan från 1973 om två strävande sångare, spelade av Jaya Badhuri (sedermera Bachchan) och självaste Big B: Amitabh Bachchan, sägs vara inspirerad av Ravi Shankars liv/relation. Samma gamla story om Stort Manligt Ego som inte klarar av konkurrens från mycket begåvad hustru. Hon drar sig tillbaka, han är ett svin, hon blir olycklig etc etc.

Det var längesen jag såg den, men jag lyssnar ofta på musiken. Favorit är Tere mere milan ki yeh raina (This night of our union). Vackert, lite sorgligt.

Låten förekommer två gånger i filmen, först som litet mellanspel (i en version som jag skulle önska var hel och gick att få tag på) och i slutet som riktigt sångnummer, där makarna efter sju sorger och elva bedrövelser återförenas både känslomässigt och på scen.

Här är första gången:

Jaya är verkligen fantastiskt vacker! Notera också att hon är kortare än Amitabh när han sitter på en pianopall ...

Och här, andra gången:

Jag är inte överdrivet förtjust i Big B, i synnerhet inte som skådespelare, jag tycker han ser ungefär likadan ut hela tiden. Men gillar honom mer såhär, tror jag, än i rollerna som Arg Ung Man.

De vita kläderna, tårarna, inzoomningarna på kvinnan på första raden – allt har att göra med att makarna varit skilda åt en lång tid, och att hon förlorat barnet hon bar. Notera låtens text.

Här är en (annan) översättning av texten (från omistliga Bollywhat.com)

"This night of our union, a new flower will blossom.

That's why your gaze is so bashful.

Just look!

Look! This night of our union, a little flower will bloom;

our empty arms will be filled, darling."

Fint: att betydelsen blir annorlunda från första gången han sjunger den för henne, till andra gången, när den sjungs som tröst eller nytt hopp.

Google Analytics ljuger aldrig

Och, åh, stackars er som letar efter soundtrack till helgens begivenhet och istället hittar mina bollyklipp med shaadi-tema! Eller, stackars och stackars. Kanske kommer nån på bättre tankar? Själv tänkte jag nog åka till Orust på lördag och förbereda lite inför midsommar. Hålla mig långt borta från whatsitsname. Kunde man kanske tillfälligt ställa in sina dagstidningsprenumerationer över helgen? Jag orkar inte med det där "sidorna 1, 2, 3, 4, 5, 6, 7, 8, 9, osv etc wtf". Men jag får väl vända bort blicken bara.

Men, ni googlare på ödslig stig, här får ni en bröllopslåt till:

Från filmen Paheli, oerhört vacker. Man ska visst gråta på bröllop, lär vi oss i hindifilmerna, men kanske inte just för att det är lyckligt, utan över att tvingas skiljas från Maa!

Don (2006)

Mer bollywood. Sånt jag ägnar mig åt utan hejd när jag är gräsänka. Igår efter träningen (så elegant den bestämda formen får det att låta som om jag tränar regelbundet!) köpte jag med mig indiskt från restaurang Bombay och placerade mig i soffan och såg på Don.

Den första bollywoodfilm som jag visade A, med tanken att en actionfilm skulle gå ner lättare än en kärlekshistoria. Tja, det gick väl sådär, men det gick i alla fall. Av nån anledning kände jag för att se om den. ("Nån anledning": jag ville ha nåt lätt, fartfyllt, snyggt, inte en av de där gråtfilmerna. Jag ville jäsa i soffan.)

Och Don är precis det: snygg, fartfylld, lite klurig (åtminstone första gången man ser den, nu kunde jag ägna mig åt att titta efter ledtrådar som läggs ut på vägen till upplösningen).

Filmen är baserad på sjuttiotalsfilmen Don, med Amitabh Bachchan i huvudrollen/huvudrollerna Don och Vijay. Här är det då Shahrukh som får den äran. Lite symboltyngt, eftersom det åtminstone av medierna regelbundet målas upp som något av en fight mellan Amitabh och Shahrukh om vem som verkligen är the King of Bollywood. De brukar förneka fight och osämja båda två, men skvallerpress är ju som skvallerpress är.

Don är, hur som helst, en (indisk) skurk som härjar i sydostasien, med bas i Malaysia. Paris, Kuala lumpur och Bombay susar förbi innan vi kommit halvvägs. Poliserna jagar Don, han jagar pengar och makt, storskurkarna jagar varandra ... Tja, det är som det brukar vara i den här typen av filmer. Snyggt koreograferat våld (som jag inte alls har så svårt för som knytnävarna och ljudeffekterna i t.ex KaranArjun, intressant (och nedslående) nog), biljakter, explosioner, sluga plotter och hemliga telefonsamtal till höger och vänster. Ett Bond-liknande soundtrack.

En bärande del av själva grundidén är att Don har en dubbelgångare som han inte känner till, den enkle mannen på gatan, Vijay:

Här upptagen med att fira Ganesha.

Efter att Don skadats i en biljakt och ligger bekvämt nersövd kontaktas Vijay av polischefen De Silva (Boman Irani) för att han ska agera Don och leda polisen till Dons whereabouts och hemliga hemliga information. Här nånstans anar man att De Silva själv har egna intressen i det hela, men inte vad (inte förrän den obligatoriska skurskscenen där De Silva pratar med sig själv och berättar om sina planer).

Så, ett byte äger rum efter att Vijay opererats för att få alla ärr och märken som Don har på kroppen, Vijay/Don återvänder till kumpanerna med "minnesförlust", som gradvis avtar. "I'm back!" utbrister han till slut och det påkallar förstås en fest.

Cue snygga jackan och Main Hoon Don:

... vilket jag tycker att ni ska jämföra med samma låt från första Don, 1978:

Tigermasken är humor!

Nå. The plot thickens. Alla har något att dölja och alla har något de vill ha, i de flesta fall är det senare någon av de andras död.

Så småningom är Vijay/Don och Roma (Priyanka Chopra*) på flykt undan både polisen (som, sedan De Silva är borta, inte alls tror att Vijay är Vijay och inte Don – och vad ska man tro?!) och Dons kumpaner (som inte gillar vare sig att Don låtsas vara nån annan än Don, eller att han läcker information till snuten).

Don/Vijay har druckit bhaang, lassi brygd med marijuanaextrakt, det är det som sätter igång det hela.

En otroligt välfunnen och rolig detalj som jag njuter av varje gång (hm, tja, jag kan ha sett den här filmen tre gånger nu, två och en halv i alla fall ...) är en scen där Don och hans närmaste man står och pratar i Dons walk-in-safe, med väggarna fyllda av hyllor med pengar, guld, asiatiska svärd och diverse konst. Bland annat Munchs Skriet. Ja, vem i hela världen skulle sno den, om inte Asiens mäktigaste superskurk?!

Jag skulle ju kunna avslöja själva twisten i plotten här, jag tror inte att sannolikheten för att mina kära läsare kommer att se Don är förfärligt stor, men det är så tråkigt med snuvningar på konfekten, inte sant? Filmen håller på det till det absoluta slutet, och sen får man tänka efter, hur var det nu? Klassiskt och rätt snyggt, och tydligen annorlunda än i den första Don.

Farhan Akhtar som skrivit och regisserat planerar en tvåa, jag vet inte hur långt de kommit men Shahrukh är ju självskriven som Don.

Och kom ihåg: Det är inte svårt att fånga Don, det är omöjligt! Don ko pakadna mushkil nahin, namumkin hai!

* Ja, det finns ju några kvinnor i filmen också, Priyanka Chopra och Ishaa Koppikar och Kareena Kapoor, men de har inte särskilt mycket att göra, mer än att flankera storskurken, då och då fightas om hans uppmärksamhet eller fightas med Don ... Antydda kärlekshistorier, men det är inte en film som lägger fokus där, och Don tycks också mer kåt än kär, om man säger så ... det andra tycks vara spel för gallerierna.

Blir det en tvåa lär vi väl få se både Ishaa och Priyanka igen. Ingen av dem är nån favvo, synd att Kareenas karaktär görs av med (kan man säga så?) redan i början!

KaranArjun (1995)

Jag hade Bollywoodkväll för mig själv igårkväll. Valde mellan att se om nån favorit, eller att se nån film jag ännu inte sett. Det blev det senare, och det blev KaranArjun, med Shahrukh och Salman Khan, från 1995. (Det är lätt att tro att det finns en stor och inflytelserik Khan-familj i Bollywood: Shahrukh, Salman, Amir mfl, men det gör det alltså inte. Däremot finns det en enorm och inflytelserik Kapoor-familj, men det är en annan historia.)

Å, nittiotalet är verkligen en alldeles särskild tid i Bollywood. Så mycket dålig smak. Så mycket hockeyfrillor! Så mycket av allt!

KaranArjun är en riktig Masala, med lite av allt (och rätt mycket av en del...): våld, reinkarnation, Kali Maa, kärlek, separerade och till sist återförenade bröder, Maa ki mohabbat, onda onda män med gräsliga hockeyfrillor, väderbitna och trackaserade bybor, stora färgkoordinerade dansnummer, sublimerat (nåja) sex i dansnummer ... Jag kan fortsätta, men tror att ni fattar grejen.

Bröderna (tvillingarna, tror jag, trots att Shahrukh och Salman inte är särskilt lika...) Karan och Arjun är sin mors ögonstenar, men tidigt i filmen går de en våldsam död till mötes, slaktade av den onde onde Durjan Singh (Amrish Puri) och hans hejdukar. Den förkrossade modern ber till Kali Maa och slår sitt huvud blodigt mot hennes altare för att få sina söner tillbaka. Tempelklockorna gungar, vinden blåser, ideliga inzoomningar på Kali-statyns grinande huvud med blodröd utsträckt tunga, och allmänt magisk stämning. Korsklippning med förlossningsscen (som var lite förvirrande, jag fattade inte om båda pojkarna återföds av samma kvinna och adopteras bort till två olika familjer, eller om de föddes i var sin familj ... men jag höll för ögonen för att slippa dunkandet av huvud till blods mot sten ...) där pojkarna återföds som Ajay och Vijay. (Ajay betyder obesegrad och Vijay betyder seger.)

Och sen går tiden.

Vijay (Shahrukh i sitt mest rundkindande och hockeyfrillade stadium) blir hästkille med slangbella, Ajay (Salman som har en tendens att alltid klä av sig på överkroppen i sina filmer, för att få flexa musklerna lite – så även här) blir slagsmålskille/boxare. De vet ingenting om varandras existens. Tjugo år går i ett nafs, då och då får vi se modern (nu med grå stråk i håret och nedtonad makeup) med en dåres envishet hävda Mere bete vaapas aayegi! Mina söner kommer tillbaka!

Och det gör de ju så småningom, förstår vi.

På vägen dit är det diverse plottar och sidoplottar och kärleksaffärer ...

Tyvärr var INTERMISSION-skylten bortklippt i min DVD-utgåva, men jag gissar att den var placerad ungefär när brorsorna kommer på att de har ett mysko band till varandra, eller där de faktiskt börjar tro på återfödelsen, åtminstone Vijay.

Pausen kommer oftast överraskande, just när man som (västerländsk) publik förväntar sig att upplösningen är nära visar det sig att halva filmen gått (bara!). När presentation och uppbyggnad av konflikten är gjord – då är det intermission. Det som återstår sedan är själva lösandet av konflikten. I det här fallet våld, våld och våld. Jag får erkänna att jag snabbspolade mig igenom en hel del. Våld på det här sättet är inte min grej, det spelar ingen roll att det är halvtaffligt koreograferat med knallrött låtsasblod och ljudeffekter. Jag gillar't inte!

Nå, vad mer? Shahrukh och Kajol är ett av Bollywoods högst älskade Jodis (par på duken) men inte nödvändigtvis min favvo. Den här låten är dock rätt rolig:

Här är väl det minst sublimerade sexet i filmen ...

Befriande att se hur Bollywoodbrudarna brukade se ut, innan size zero tog över även där!

Slutet är en lång serie våld och slagsmål och skrikande och springande, inzoomningar på blodiga ansikten, Kali Maas utstickande röda tunga och stirrande ögon ... Budskapet tycks vara att hämnd är rätt, våld ska med våld osv. De båda kärleksparen får varandra förstås, trots hinder på vägen, modern är lycklig för att hon återfått sina söner (och båda pojkarna har ju i sina nya inkarnationer saknat en mor), byborna blir av med den onde godsägaren och alla hans hejdukar ...

Och jag vet inte. Ingen fantastisk eftersmak direkt, även om det bitvis var underhållande.

Jag kan inte säga att nittiotalet är min favoritepok i Bollywood. Åtminstone inte de här våldsbetonade historierna. Jo, det skulle vara Koyla, då, men det är för att den är så hysteriskt over the top! En gång gjorde jag misstaget att se Anjaam (Shahrukh och Madhuri), den var gräslig. Och KaranArjun är knappast nåt jag kommer att behålla i min DVD-samling ...

(Nån som vill köpa den?)

Bloggtips

Filmi Girl postade en guide till lazy american journalists inför dagens premiär av nya Bollyrullen Kites. (För den lata läsaren: skrolla ner till rubriken Typical Bollywood conventions). En föredömligt lugn och grundläggande förklaring av några typiska Bollywoodingredienser.

I takt med att storfilmerna från Bollywood allt oftare får internationella releaser så blir de också allt mer synliga i media. Eh, internationell media, då. (Även om inte svenska tidningar brukar plocka upp det faktum att det faktiskt biovisas bollywoodfilmer här också, då och då. För få desis i Sverige? Tror inte det är där det brister, faktiskt.)

Och det är så otroligt lätt att tröttna på det där schablonartade sättet som filmerna och/eller filmindustrin oftast beskrivs på. Det är en konvention i sig själv, att skriva lätt raljerande om att "brista ut i sång stup i kvarten" eller nåt, jag vet inte. Ni vet hur det brukar låta.

Men det verkar ju ha gått åtminstone ganska bra i nordamerikansk media för Roshan&Roshan inc.