På efterfrågan från Johannka i kommentarerna till inlägget om Bort, bort kommer här ett tips-inlägg om indiska romaner. Sånt jag gillar och sånt jag läst, kan man säga.
Först och främst:
De små tingens gud, av Arundhati Roy. En av mina toppfavoriter alla kategorier. En väldigt hemsk och sorglig men också mycket vacker berättelse. Om Indien. Om kärlek och regn och barndom. Hennes iakttagelser är fantastiska. Språket! Jag vill äta det långsamt, jag vill läsa om och om och om. Läsa högt, dela det med allla. Nugglan! Marmeladfabriken. Första gången jag läste den hakade jag upp mig på de första sidorna och alla de indiska namnen och släktrelationerna. Men det är bara att läsa på, det landar ju tids nog. Allt måste inte begripas genast, den sortens roman är det inte.
Sen tycker jag att man med fördel kan läsa Roys essäer också, tex The Algebra of Infinite Justice.
Midnattsbarnen och Satansverserna, av Salman Rushdie. Förstås.
Övermäktiga som ... eh ... bakverk, med tusen trådar och berättelser i alla riktningar. Inte det enda sättet att skriva om Indien på, uppenbarligen, men ett av dem. Satansverserna var det himla längesen jag läste (sisådär tio år) men jag tyckte mycket om den då. Nu hade jag väl i vanlig ordning begripit mer och kommit ihåg den bättre, borde alltså läsa om ... Midnattsbarnen är också fantastisk men lika svårbeskriven. Näsa och öron spelar en central roll, likaså resor och krig, kärlek och magi ...
Suketu Mehtas Maximum City är inte en roman, och man måste i mitt tycke inte läsa den från pärm till pärm, men ger en bra och väldigt spännande bild av Indien. Det är Bombay, det är både filmens värld och den undre världen (som i Indien (eller åtminstone i Bombay) inte heter den undre utan den övre, Upar.) och att fåfängt försöka få en bostad att fungera. Det är politik och polisvåld och Mehta har en skarp undersökande blick på allt.
Den vita tigern, av Aravind Adiga skrev jag om här. Jag verkar ha gillat den rätt mycket mer än jag nu minns, kul för mitt dåvarande jag!
Bittert arv, av Kiran Desai läste vi i bokcirkeln på biblioteket. Jag var nog inte överförtjust (kanske skulle manuset ha kortats en 50 sidor eller så ...) men romanen lever ändå kvar. Norra indiens dimmor och militära konflikter och ruttnande koloniala hus. Och exilindier i New York som skuffas från dåligt jobb till dåligt jobb och försöker att både överleva och skicka pengar hem.
Boken med de många titlarna: Q and A hette Vikas Swarups original på engelska, och den svenska titeln blev av nån anledning Vem vill bli miljardär? Kanske för att frågeprogrammet i indisk teve inte heter nåt med miljonär, utan Kaun Banega Crorepati? (Vem vill bli ... eh, crorjonär... En crore = tio miljoner). Senare utgåvor heter förstås Slumdog millionaire, efter filmen.
Jag tyckte att boken var bättre än filmen, men sådär fantastisk var den inte.
Sen tycker jag förstås att man kan läsa (om?) Djungelboken ... Den står sig oväntat bra, och är mycket "vuxnare" än vad man kan tro. Inte för att det handlar fantastiskt mycket om just Indien (förutom sånt där fint som att en av vargarna heter Akela, vilket betyder Ensam, etc) men är man lite lätt besatt så är man. Och Bagheera är ju en gammal crush, liksom Aslan (vad är det med de där kattdjuren egentligen??).
Till sist en fråga till läsarna: Vad borde jag läsa mer av indiskt?
