Läsmissnöje

De här böckerna har jag lånat hem just nu:

"Rebel of the sands"

"White is for witching"

"Låt oss tala om barnet och kvinnorna och staden"

"Husmoderns död och andra texter"

"Arthur Gordon Pyms äventyr"

"A tyranny of petticoats"

Plus ett gäng barnböcker.

Men det där är till mig själv.

Och ingenting lockar, jag fastnar inte, dras inte in. Längtar efter en STOR ROMAN, något som kan svälja mig, som kan vara sommarens läsning. Går runt och känner mig allmänt litteratur-missnöjd, det är tråkigt. 

Förlåt, ville mest gnälla lite. Boktips, någon?

If I can be Earnest.

(Det brukade vara mitt och M's bästa skämt: Kan jag vara Frank? Ja, om jag får vara Ernst. Inte riktigt lika fungerande på svenska...)

Jag önskade mig för ett tag sedan (på twitter!) och fick Richard Fords senaste "Kan jag vara Frank med dig?" från Brombergs *. Senaste (sista?) i serien av böcker om Frank Bascombe. Jag läste Som landet ligger först, därefter de två föregående delarna i trilogin, Sportjournalisten och Självständighetsdagen. Mycket nöjd med min oavsiktliga läsordning, eftersom jag tyckte bäst om Som landet ligger.
Och nu finns det alltså en fjärde bok. Bestående av fyra olika avsnitt: Jag är här, Allt kunde vara värre, Det nya normala och Övriga dödsfall.

Förväntingarna var höga, jag är rätt förtjust i Frank Bascombe och hans mångordiga filosoferande sätt att komma fram till saker - sanningar, kanske, om livet och existensen. Det är alltid väldigt amerikanskt, i den bemärkelsen att en del referenser (och klädkoder!) går över huvudet på mig, men sånt har jag oftast inga problem med när jag läser.
Här vet jag inte.
Men mer om det nedan. Först ett par andra saker som skämde läsningen:
Varför använda n-ordet? Och VARFÖR låta det stå kvar i den svenska översättningen?? Något annat som störde mig på var när en transperson först könas rätt och därefter (när Frank "upptäckt" att det alls är en transperson) benämns med "hon/han" istället. Så dumt. Och inte läser jag det som författarens sätt att peka på nåt hos Frank Bascombe, jag läser det faktiskt som Ford själv som lyser igenom.

Problematiska blir också de fyra avsnitten där de tycks skrivna för att läsas var för sig, och inte i följd. Den tredje delen handlar om hur Frank ska hälsa på sin ex-fru Ann, som numera bor på ett lyxigt typ äldreboende (hon har Parkinson). I den avslutande texten nämns Ann igen, men då såhär: "... min förra fru Ann (numera högkostnadsplacerad i "vårdboende" obehagligt nära inpå)." Eh, jamen det VET vi ju, precis det har vi ju nyss läst om!
Det stör.

I övrigt tror jag eventuellt att jag läst lite hastigt, att de här kortare texterna vinner på långsam läsning, för att hinna uppfånga tankarna och vridningarna och de små existentiella glimtarna. Nu tycker jag nog att den känns bra mycket lättviktigare än Som landet ligger (som i och för sig, i rättvisans namn, är strax under sexhundra sidor, jämfört med den här bokens 268, och alltså kan ta god tid på sig med det hela). Men här blir det lite pladdrigt. Detaljerna (radioprat, bilar, trafik, bebyggelse, affärer, utsvävningar ...) dränker nästan det andra. Tankarna, blickarna, de små stilla skeendena mellan människorna. Små små scener, men ändå så fulla av betydelse. Det är ju fint, jag tycker bitvis mycket om det, men som sagt. En känsla av att det drunknar lite. Är det meningen? Inte vet jag, men jag gillar det inte i vilket fall som helst.





* Nåt lite spännande är att boken har två olika översättare. De tre första texterna en, och den sista en annan. Omöjligt att INTE nyfikna sig över vad som hänt på vägen ...

Om litteraturen och staden

Det var en text i DN idag om stockholmskildringar i litteratur, och var författare bor, och att det är landsbygd som gäller och sådär.
Jag läste och tänkte en sak:
Att den där texten kunde ha blivit både mer djuplodande och mer träffande om den inkluderat
a) andra städer än Stockholm
och
b) ungdomslitteratur.

Och så tänkte jag att jag skulle skriva nåt om det där, men nu när jag väl sitter här så orkar jag inte skriva riktigt så utförligt som jag fantiserade om.
Men, något åt det här hållet:

Det skulle bli en text som kunde börja med att säga något om att det finns en ganska tydlig tendens till Stockholmscentrering i dagspress (eh, åtminstone huvudstadsbaserad sådan). Det behöver jag kanske inte orda om så mycket? Men liksom på allvar, hur intressant är det att läsa om att inga författare bor innanför tullarna längre? Nähää, TULLARNA. Dom, ja.
Ja ja.

Det andra, som är lite mindre självklart och givet (beroende på vem man frågar förstås) är ju det ständiga osynliggörandet av (barn- och) ungdomslitteratur. Kommer man ut med en roman för vuxna på ett åtminstone halvstort förlag så väntar man sig recensioner på recensionsdagen, eller inom ett kort tidsspann från den. Kommer man ut med en roman för ungdomar ska man liksom vara nöjd om man ALLS recenseras. Och det är inte så säkert. Nåt datum är ingen idé att markera i kalendern.
Trist.
Och, som många påpekat bättre (till exempel läsambassadören och Jenny Jägerfeld via Lisa Bjärbo): det är en viss dubbelmoral i att gång på gång skriva om hur lite ungdomar läser, allt mindre hela tiden och oj oj, larmrapporter hit och dit. Men sen aldrig göra kopplingen till hur [lite] det skrivs, talas och ges utrymme åt den där litteraturen.
Apropå detta kan man som ett (tydligt) exempel på tendensen räkna antalet gånger som de nominerade i vuxen- respektive barn-och ungdomsklassen kommer att omnämnas i olika medier efter att augustprisnomineringarna tillkännages på måndag ...

Ja, det var något åt det hållet jag tänkte i morse. Men sen var det också det där med stadsskildringar och platser i litteratur, och en känsla (ej statisktiskt eller absolut belagd) av att de där skildringarna existerar i hög grad i svensk ungdomslitteratur och är värda att prata om/skriva om. Men vem gör det? Vem får en helsida i Boklördag för att grotta ner sig i Sverigebilden i ungdomslitteraturen? Jag skulle gärna läsa det!

Hej bloggers nya gränssnitt

jag hatar dig fortfarande.
Hejdå.

Hej, Blogger,

Jag hatar ditt gränssnitt mer än ord kan uttrycka.
Och jag är ändå författare.
Dra. Åt. Helvete!

Hejdå.

AAAAAAAH

Vad har hänt med Blogger? Varför är nya gränssnittet liksom en annan VÄRLD än själva bloggen? Som att skriva detta i nåt helt annat, mer som google analytics, men tydligen är det min blogg. Jag tappar ju helt känslan här.
Hur blir det?
Hur ser det ut?

Fy vad tråkigt!

Mvh Hon som inte uppgraderar sin Mac till Lion för att slippa byta Word, för att slippa att nåt ska se annorlunda ut ...

Om rätt ska vara rätt

Tramsigt kanske, men:
Det här är ju ingen anka, det är en gräsand (eller två)!




Eller hur?

(Från pekbok med ljud: Bondens djur.)

Ett litet upprop, ett litet utrop

Jag vill skriva nåt om kulturtanten. Det är som sagt den tiden på året nu, och det är så jäkla poppis att tycka nåt om denna grupp (eller "grupp"), denna idé, denna löst sammansatta befolkningstyp, denna yrkeskategori? Väldigt poppis.

Man hyllar då med mer eller mindre vagt dolt löje, eller man utnämner sig själv, utropar stolt, "tar tillbaka" epitetet. Och jag blir trött, och vagt irriterad varje gång.

Bokmässetider, javisst. Gudrun Sjödén svämmar över av hitresta kvinnor som passar på att shoppa lite, inte bara böcker. Fotriktiga skor. Kvinnoyrken. Härom året hade till och med självaste Gudrun uppfattat den här trenden, och plåtat sin katalog med modeller som var vanliga unga tjejer som kallade sig själva kulturtanter. Det blev fel! Det var återigen det där löjet, den där irritationen.

Men vad är det jag retar mig på? En av sakerna är nog att kulturtanten i den här artiklarna/krönikorna/katalogerna utmålas som någon utan röst. En grupp som inte ser, men som syns. De svämmar över Bokmässans bräddar men fattar liksom inte att man ser dem, att man pratar om dem, att man gör sig lustig över deras tunikor och broscher. Men det finns ju kulturtanter som verkligen har betoningen på KULTUR snarare än på tant. Och de (vi?) är exempelvis bibliotekarier, en yrkesgrupp som är förvånansvärt (om man är krönikör) tech-savvy, förvånansvärt "med". De (vi?) läser kultursidorna, särskilt i DN. De (vi?) vet att det pratas, att det skrivs, att det hyllas och uppvärderas och ses ner på i ett och samma andetag. Som om de (vi?) var verklighetens folk. De där utan röst, de där som behöver en Talesperson. Men det behövs ju förstås inte. För den stora majoriteten av dessa kvinnor har en röst, har till och med en viss makt, för det är de (vi!) som köper in böcker till bibliotek, som ordnar seniorsurf och facebookkurser, som har skrivarworkshops för barn och unga, som hänger utställningar, som gallrar ut det inaktuella, som väger och mäter och bedömer. Som kämpar i motvind mot kommuners budgetar, som protesterar mot privatisering och utförsäljning och entreprenad, som har humor, som har självironi, som går på mässan för att bevaka, inte för att lulla runt i grupp i färgglada tunikor. Jag lovar! Titta noggrannare, gör en bättre analys!

En tanke om apostrofer

Idag recenseras Gösta Ekman-biografin stort i DN. Finfint, säkert. Men titeln, bokens titel? Öh, hallå! Använder vi verkligen fortfarande apostrof i ordet "va", oavsett om det är en förkortning av verbet vara eller ordet vad? Jag tycker inte det!

Bort med apostroferna, säger jag! Som att skriva sån't, eller till och med sta'n, det ser ofattbart tramsigt ut.

För mig ser det väldigt gammaldags ut, det andas femtital, eller fyrtital till och med. Flickbok kanske, B Wahlströms. Röda och gröna bokryggar. Bomba på krigsstigen (den hade jag, den var min morbrors, Bomba var alltså inte verbet att släppa bomber, utan namnet på en liten vilde (som väl var son till en forskare eller sådär ändå, lite mini-tarzan) Eh... Vart var jag påväg?). Ett fräckt och ungdomligt språk men där man ändå ängsligt måste visa att man minsann VET att där EGENTLIGEN ska vara en bokstav till.

Haha! Mycket snabb research finner förstås detta: Kill the apostrophe! Det gäller engelska språket, men kan man inte tänka sig en motsvarande svensk? (... eller om det gäller det motsatta lägret ...)

När jag läste Svenska Språket på universitetet hade vi en söt magister som hade ett roligt exempel på när det faktiskt KAN vara motiverat med den sällsynta genitivapostrofen även i svenska (den ses ju annars som en anglicism): "Det där är inte min hund, det är Anders." <-- DÄR, efter Anders, skulle man då kunna hänga på en liten apostrof för att uppnå total tydlighet. Oj, vad jag hade roligt åt den där meningen! Jag vet att det (för vissa) är närmast frånstötande tråkigt med humor baserad på grammatik, å andra sidan vet jag flera med mig som diggar det...

Vad säger läsekretsen? Apostrof eller icke? Har ni några exempel där det är berättigat (i förkortning av ord, tänker jag ju då främst på)?

Bloggtips

Filmi Girl postade en guide till lazy american journalists inför dagens premiär av nya Bollyrullen Kites. (För den lata läsaren: skrolla ner till rubriken Typical Bollywood conventions). En föredömligt lugn och grundläggande förklaring av några typiska Bollywoodingredienser.

I takt med att storfilmerna från Bollywood allt oftare får internationella releaser så blir de också allt mer synliga i media. Eh, internationell media, då. (Även om inte svenska tidningar brukar plocka upp det faktum att det faktiskt biovisas bollywoodfilmer här också, då och då. För få desis i Sverige? Tror inte det är där det brister, faktiskt.)

Och det är så otroligt lätt att tröttna på det där schablonartade sättet som filmerna och/eller filmindustrin oftast beskrivs på. Det är en konvention i sig själv, att skriva lätt raljerande om att "brista ut i sång stup i kvarten" eller nåt, jag vet inte. Ni vet hur det brukar låta.

Men det verkar ju ha gått åtminstone ganska bra i nordamerikansk media för Roshan&Roshan inc.

Litteraturtrötthet

Åh, jag vet inte, det är inte en pose. Faktiskt, jag tror inte det. Men jag blir så trött på sånt där som andra hyllar och alla (eh, eller snarare "alla", då förstås) plötsligt talar om, att jag på rent trots, möjligen mot bättre vetande, helt vill låta bli. Särskilt litteratur. För att jag tuggar den, jobbar med den, läser den, möter den, bla bla bla, dagarna i ända.

Såhär:

I en kombo av storhetsvansinne och gratiserbjudande har vi just nu TRE morgontidningar. Jag läser kulturdelarna på morgonen, rätt hastigt (hastigheten i fallande skala från kulturdel till kulturdel, kan man säga lite generellt) och resten i varierande grad på eftermiddagen. Eller inte.

Men, jo, de där tre kulturdelarna med sina självtillräckliga och allsmäktiga och liksom påfrestande lite gälla bekräftelsekrävande röster. De ropar. De hävdar. De påstår. Och så säger det swisch, och någons ansikte och/eller bokomslag är överallt. En recensionsdag kommer och passerar, om man gav sig på att googla så skulle träffarna öka lavinartat för varje dag. Reservationskön växer, böckerna dyker som på default upp i nätbokhandlarnas "andra som köpt [random boktitel] har också köpt"-spalter. Etc. Ni fattar. Jag vet att ni fattar.

Och de där böckerna, det går i perioder, de är en eller ett par eller tre, och de finns på alla listor, det är intervjuer och recensioner, stort uppslagna bilder (för att ge intryck av helsida, vilket det aldrig är) ... Och också när jag faktiskt verkligen tror eller anar att det är Något Bra, något för mig, rätt uppför min gata, så kan jag inte låta bli att bli lite sur, att irritera mig, att tycka att de där högljudda tidningarna lägger beslag på litteraturen, kladdar på den med smutsiga små fingrar (som extra snoriga barn på biblioteket, kanske). Så istället för att bli sugen på att läsa blir jag uttråkad och anti, och väljer nåt annat, en Isherwood, en debutroman som redan är "gammal", eller nåt annat.

Brasklapp här då: det handlar inte om att jag har något som helst emot de här böckerna eller författarna, alltså. Det handlar om att jag har nåt emot att få dem nerkörda i halsen. Och att jag har nån reflex mot sånt som alla ska ha.

(Hypotetisk motfråga: om det var min egen bok, min egen nuna? Skulle jag inte uppskatta det? Well, författaren i mig skulle väl det, antar jag, och egot skulle uppskatta uppmärksamheten (och frestas att blanda ihop det med framgång, kanske), men jag är inte säker på vad Läsaren i mig skulle säga eller tänka)

(Ytterligare en hypotetisk fråga: handlar det här inte bara om att man vill vara lite cool för att man är den enda som upptäckt [random coolt författarskap]? Kanske. Jag vet inte.)