Såg på twitter nyss att Margaret Mahy dött.
Trixarna, av Margaret Mahy (1988).
Det finns böcker jag tänker på då och då, till synes utan yttre anledning. Scener, personer eller händelser dyker upp i minnet överraskande ofta.
Trixarna, av nyzeeländska Margaret Mahy är en sådan bok. Jag har egentligen ingen aning om varför just denna bok dykt upp i mitt huvud så pass ofta som den gjort sedan jag läste den som kanske fjorton-femtonåring. Men då och då dyker någonting upp: stämingen, huvudpersonen, familjen, huset, trixarna (tre mystiska bröder, vackra och läskiga och kanske lite magiska?), skrivandet, havet. Jag antar att en del av det helt enkelt var att jag identifierade mig så starkt med huvudpersonen. Hennes skrivande, hennes missnöje, hennes starka starka känslor. Ändå har jag inte gått och TÄNKT på boken, den har dykt upp och så har det försvunnit. En gång om året? Fler? (Jo, jag vet att jag skrev ofta, men kom igen, hur ofta tänker man på ungdomsböcker/böcker man läste som ungdom?)
Och en dag när jag och kollegan J gallrade på ungdomsavdelningen i Floda så stod den där. Trixarna. Samma omslag av Inger Edelfeldt som jag inte alls visste att jag mindes så väl: sanden, de två oerhört mysko och rätt läskiga brorsorna, och huvudpersonen halvt bakifrån, bara håret och ryggen.
Nå, jag läste givetvis om boken. Och jag förstår att jag greps av den, det gör jag, även om det fortfarande intresserar och fascinerar mig att jag tänker på just den av alla ungdomsbäcker jag läste under de där åren.
Jag tycker att romanen håller också idag. Jag tycker väldigt mycket om skildringen av en stor och kaosig men ändå på något vis sammanhållen familj. Banden mellan dem, konflikterna och hemligheterna, pappans vän som är med, huvudpersonens blick på dem. Det finns en koncentration i boken, i tid och plats, som är en plattform för allt det som sker. Massor av dramatik på alla möjliga håll, men hela tiden sammanhållet. Snyggt gjort! Ingen vuxen förnumstig ton, bara tonåringens blick, och ibland perspektivbyten till några av de andra.
Jag antar att jag kommer att fortsätta att på ett mycket vagt vis tänka på den då och då ... Den är en sådan ungdomsbok som jag skulle vilja kunna skriva! Om uppväxande, skrivande, om kropp och familj och med en kittlande glidning mellan verklighet och Något Annat (Fantasy är det ju inte! Men förhöjd realism? Vad ska vi kalla det??) En bok jag skulle vilja äga, men hur och var i hela världen ska jag få tag på den?? Helst vill jag ju ha just den där som jag läste, med samma omslag menar jag.
Men det slutar inte där. När jag sedan, på Jessicas enträgna uppmaning, för ett tag sen läste Sonya Hartnetts Fjäril så tyckte jag att där fanns gemensamma drag. I stämningen, i perspektivbytena, i familjerna, hettan, den ensamma huvudpersonen, kroppsligheten, förtätandet av stämningar med små medel. De säger olika saker, och både böckerna och författarna är nog intresserade av olika frågor och perspektiv, men det finns nån sorts grundstämning som slog mig som besläktad.
Och: de är båda nyzeeländare! Jag har alltid haft för mig att Mahy är från Australien, men icke!
Detta öppnar förstås för intressanta funderingar kring särskilda nyzeeländska drag i litteratur. Hur är det t.ex med Janet Frame, som ju har en oerhört egen stil och ett eget språk – men det är det där med familjen igen, med jaget, med naturen, med sensibiliteten? Är det jag som hittar på eller kan det vara så här?
Vad tror mina kära kloka läsare?
Den senaste veckan har jag plöjt den här boken: Frances Hardinges ”Deeplight”. Snabbare och snabbare allteftersom jag kom in i engelskan och Hardinges (vackra! rika! havsfärgade!) språk och allteftersom det blev mer och mer hjärtknipande spännande.
