Ny roman ute idag!

Idag kommer min femte roman: Nätterna på Winterfeldtplatz.
En underlig tid att släppa bok, men jag hoppas att den ska hitta fram till läsarna även i en värld där vi rör oss på andra sätt.

Berlin!

Vi for till Berlin, Jessica och jag, från torsdag till måndag. Tredje året i rad som jag är där i maj. Men många år sedan jag var där utan barn, vilket var ... trevligt.
Det var ett skrivretreat, kan man säga: med textsamtal och skrivande, samt research på platser och på museum.
Vi skrev till frukost, och vi skrev ett par timmar på kvällen, från tio ungefär, till midnatt. Fantastiskt.

Och hon hade läst min text, det där (som jag tyckte) ogenomträngliga otydliga oklara jättematerialet. Och ja, det ÄR ju en skiss. Men hon hade ord för det också, och vi pratade i över två timmar om texten, och många trådar trasslades ut i mitt huvud. Det är massor kvar, förstås, lång tid och inte bråttom. Men nu kan jag ändå se vart jag ska, vart jag vill, vad som måste till. Och det är rätt fantastiskt, även om det också skrämmer. Nu är det skriva som gäller. Borra, borra, borra, bygga personer och miljöer och linjer. Mums!

Och så var det ju Berlin, i maj, med blommande kastanjer och koltrastar överallt och de här gatorna och parkerna och miljöerna som jag tycker så mycket om. Och att få introducera det för Jessica, som inte varit där innan.


Textrespons med te.


 
Frukost och förmiddagspass på Hilde.



Kastanienallee.


Vårens färger i Tiergarten.

Textrespons - igen

Dags igen! Jag och J har mailat varandra varsin text, att läsas inför några dagar i maj, när vi ska åka till Berlin ihop. Och bland annat alltså ge respons.
Hennes projekt har jag läst förut, ett par gånger. Det ska bli väldigt spännande att se hur det utvecklats sen sist!
Men min text? Huuuu, det är första gången nån läser, första gången jag kommer ut ur bubblan. Och det är förskräckligt. Jo, verkligen. Gräsligt. Då och då överfalls jag av det: fy fan vad dåligt det är! Vad ska hon SÄGA?! Hur ska vi kunna prata på ett vettigt sätt om det?! Det är inte koketterande. Det är helt och hållet på allvar. Andra stunder kan jag tänka att jo, visst, så här har det ju känts varenda gång, såklart, varenda FÖRSTA gång. När texten ska bli liksom på riktigt, och det är ett tryck som den varje gång bara med knapp nöd klarar. Åtminstone i mitt huvud.

Gör jag mig förstådd? Så mycket av detta är svårformulerade känslor och ågren. Men. Jag kan i de klara stunderna se att detta också är PROCESS, även om det är smärtsamt.
Det är ju på sätt och vis mitt shitty first draft som hon ska få läsa.
Och visst - utifrån vårt samtal kommer nya tankar och insikter och riktningar, ny medvetenhet om vad det är jag gjort egentligen, vad som kanske eventuellt finns i det där materialet. 170 sidor, det är otroligt mycket, men min känsla just nu: att ingenting av det som jag egentligen VILL finns på de där sidorna, utan fortfarand

Olika sorters deadline

Sedan jag skickade romanmanus till förlaget har jag skrivit på något annat. Vänstrat, prasslat, varit helt och hållet otrogen det där som ska bli nummer fyra (!!!!).
Men det är som det ska vara. Texten behöver vila, jag behöver vila från den, och den där frisläppta skrivenergin kan istället läggas på nåt annat. Måhända något som såsmåningom kan bli nummer fem? Vem vet. I nuläget bara: lustskrivande, babbel och blaj, vilda idéer, scener, försök, tankar.
Hela tiden med vetskap om att jag snart ska stänga dörren till just det här litterära rummet, för att återvända till romanen. Redigering, omskrivning, pet och pill och FÄRDIGSTÄLLANDE. Men till dess är det ren njutning att få hålla på med detta andra. Leka, testa, fylla på. Och så vet jag - för vid det här laget börjar jag känna min process - att när jag sedan återvänder finns där material att ta tag i och arbeta vidare med. en viss tillfredsställelse i detta, ja.
Men nu, snart: åter till medeltiden, digerdöden, vandringen. Ni får snart veta mer!

Ånej,

nu kom jag att tänka på ett foto jag såg i ett fotoalbum jag bläddrade i på loppisen på Straße des 17. juni i Berlin i höstas.
Bilden föreställer tre personer, eller ... ja. En man, en kvinna och i mitten någon i en åtminstone ganska realistisk björndräkt. Två personer och en björn. Kvinnan står till vänster, har jag för mig, och ser leende på björnen. Eller? Var det att björnen tittade på henne som var det speciella.
Hur som helst har jag inte det där fotot i min ägo för att
a) det satt i ett album som var för dyrt för att det skulle vara meningsfullt att ens börja pruta
eller
b) jag var för feg/ärlig för att helt enkelt rycka bilden ur albumet och köpa den ihop med de andra lösa jag köpte.

Har inte tänkt på den sedan dess, men nu. Å, denna bild!

20 dagar i Berlin

En bildsammanfattning, utan kronologi.

Denkmal für die ermordeten Juden Europas. Alltid starkt, fint, mäktigt. Har varit där i vinterkyla innan, så halt att vi gled backe upp och backe ner. Nu i höstsol var det starkare.

Såhär fint har vi alltså bott. Möblerna är nytillverkade kopior av 1700-talsmöbler från olika slott, herresäten och brunnsorter (plus en del Bruno Mattsson, som inte syns i bild...). 

SCHWERBELASTUNGSKÖRPER! (nere till höger om huset) (vsg att googla)

Det finns poesi här. 

Det här lät extremt skoj, tyckte jag.

Potzdamer Platz. Tråkigt, blåsigt, trafikerat och rätt fult. Snyggt kanske bara såhär: oskarpt mot oktoberkvällshimlen. 

U-bahnstationen är byggd av röd marmor från Hitlers Rikskansli. Snyggt och lite läskigt.

Svensk krimi säljer tydligen utomlands. 

Jag beundrar typsnitten! 

Såhär härligt alltså. Sol, sitta ute, dricka prosecco, äta chokladkaka. (Det senare kom inte med på bilden...)

Kollwitzplatz.

Mhm? Tyckte detta var skoj. På Straße des 17. Juni ...

... där vi strosade omkring på Trödelmarkt i fyra timmar, och jag flera gånger gick förbi och höll i dessa, men inte köpte en enda av dem. Frågade inte ens om priset, faktiskt. 

Uh! Potzdamer Platz igen. Något ska byggas. Antagligen en galleria. 

Vi var på Axels tyska distributionsbolags kontor. Och en av tjejerna där hade DOM HÄR hängande över sitt skrivbord! Hon skrattade lite åt att jag fotograferade dem, men hur kunde jag låta bli?

Pestalozzistraße

Berlin igen. Höst och sol och det regnar gula löv över oss när vi cyklar genom Tiergarten.
Vi kom igår, dagarna är långa, imorgon får vi besök.
Charlottenburg är onekligen något annat än Friedrichshein och Prenzlauer Berg där vi bott förut. Finare? Mer stilla. Men det är fint, att få se andra saker, andra gator.
Jag ska skriva, och jag ska läsa Jessicas manus. Allt väntar. Vi ska semestra tillsammans. Kanske rapporterar jag såhär, lite kort. Håll utkik!

Hurra! Hurra!

Det här är förskräckligt roligt och fint på alla sätt och vis!
I oktober blir det Berlin!

Berlin, sjunde och åttonde dagen

De två sista dagarna (vi åkte alltså hem den åttonde dagen, klockan 23:01 från Hauptbahnhof) tillbringades till stor del på cykel. Jag och A och T hyrde, och cyklade till Olympiastadion. Genom gamla västberlin, längs vad som tydligt varit paradgata, men också mycket tydligt bombats/sprängts. Härligt väder, till sist, och härligt att cykla i liten klunga, mest var och en för sig med egna cykeltankar men då och då med en arm utslängd, en gest mot ett hus, en hojtning genom fartvinden och trafiksuset.

Dock: Olympiastadion var stängd. Frustrerande och knepigt! Om det var för att det var söndag eller av andra skäl lyckades vi inte ta reda på. Istället åt vi soppa i en biergarten intill, beundrade ett vackert funkishus och cyklade sedan i långsammare tempo (sedan T släppts loss i förväg i sin cykeliver) tillbaka.

Sent om natten cyklade jag och A och H en vansinnigt krånglig omväg (tänk er ett liksom lågt men mycket brett S genom staden) från Prentzlauer Berg till Neukölln. Jag och A uppskattade vår tillryggalagda sträcka genom Berlin till lite drygt tre mil när dagen var över.

Jag somnade och sov och drömde stress- och hetsdrömmar: tandläkarbesök, tågtider, taxibilar, packning och biljetter. Stundande hemresa?

Sista dagen alltså ännu lite mer cykling, nu genom Neukölln och Kreutzberg. Samt Tempelhof, ett gigantiskt (nåja) område som varit flygplats men nu är rekreationsområde, åtminstone öppet då och då. Cyklister, inlinesåkare, hundar, drakflygare. Och lärkor!

Flygplatsbyggnaden enorm, på något vis påminde den mig om Ceaucescos palats i Bukarest: samma svårighet att på en gång överblicka hela byggnaden. Att inte bara kameran utan också ögat måste ta in den i portioner.

Berlin, femte och sjätte dagen

Fredagen var alltså teaterpremiären: Conte d'Amour på Ballhaus Ost. Och vilken premiär! Vilken pjäs/föreställning/installation! Jag vet inte riktigt hur och vad jag ska skriva om det för att göra det rättvisa, för att sammanfatta, för att försöka förmedla.

Det handlar om Fritzl och hans källarfamilj. Det handlar om makt, om män och manlighet, om patriarkat och ägande. Det handlar om den vite mannen. Om underkastelse, att vara offer eller inte. Att alla var offer? Och genom allt, under eller över allt detta handlar det om kärlek. Vår bild av romantisk kärlek, vad det är och vad det kan vara.

Två timmar och femtio minuter ungefär, gripande, fängslande, bitvis roligt men en hemsk rolighet. "Ärtze ohne Grenzen" (Läkare utan gränser) har aldrig haft en så otäck klang ...

Jag tyckte att det var fantastiskt.

Och soundtracket, de invävda låtarna som sjöngs inemellan handlade alla om kärlek och aldrig har de där orden framstått så tydliga: vad det är för bild som målas upp. Sista låten var Wicked game, och då satt jag blick stilla och helt fängslad. Textraderna speglade mot vad vi just sett gestaltas på scen.

The world was on fire and no one could save me but you.
It's strange what desire will make foolish people do.
I never dreamed that I'd meet somebody like you.
And I never dreamed that I'd lose somebody like you.

No, I don't want to fall in love (This world is only gonna break your heart)
No, I don't want to fall in love (This world is only gonna break your heart)
With you (This world is only gonna break your heart)

What a wicked game to play, to make me feel this way.
What a wicked thing to do, to let me dream of you.
What a wicked thing to say, you never felt this way.
What a wicked thing to do, to make me dream of you and,

I want to fall in love (This world is only gonna break your heart)
No, I want to fall in love (This world is only gonna break your heart)
With you.

Nobody loves no one.

Perfekt. Smärtsamt. Träffande.

Efter detta var det sju timmars efterfest. Hemgång i ljus och regn vid halv sex på morgonen, med koltrasten åter drillande.

Sjätte dagen följaktligen ganska långsam. Storartad frukost på Café Gagarin och sedan häng där i flera timmar, jag och A och T. Utanför regn och regn men utslagna kastanjer och koltrast.

Jag läste ut Silver för att kunna dissa den, därefter litegrann i Goodbye to Berlin.

A började läsa mitt manus. Hann en liten bit. Verkar som att jag får bättre kritik av honom nu än sist han läste. En rörelse åt rätt håll, alltså.

Jag har ett par bilder som jag ville lägga upp här men datorn och telefonen verkar inte vilja prata med varandra just idag. Nåväl. Tschüßi! (som dom säger)

Berlin, femte dagen

Lite Kreuzberg, lite skrivande. Lite rosévin.

Överst på min dator står det alltså Shitty first draft. Mycket bra att försöka komma ihåg. Men svårt.

Jag funderar framåt, småfixar med en text. För mig finns det en övergång som alltid är svår: skiftet från att "bara skriva" till att erkänna att det är en text. Alltså: när får jag lov att börja titta på det som något, som en text, som en (om än fragmentarisk och groende och embryotisk) helhet? När? Jag har alltid en känsla av att jag går för fort fram där, att jag borde hålla mig, hålla på mig. Att ju längre jag "bara skriver" desto bättre. Men var kommer den här känslan ifrån? Vem har inpräntat den i mig? Att jag alltså inte vet mitt eget eller min texts bästa.

Berlin är småkallt och grått, vi går gata upp och gata ner. Åker U-bahn och metro-tram (och å! den oerhörda humorn i att åka till ändhållplats och få höra den engelska rösten säga: This tram is GOING to terminate ... there. Varför inte HÄR?). En av de få saker jag minns från skolresan till Berlin i nian (en av de få saker som har med Berlin att göra, vill säga) är att vi hade himla roligt åt rösterna som ropade ut stationerna på U-bahn. Vi tyckte de lät porriga.

Äsch, jag överdriver, det är klart jag minns saker. Abendessen, tevetornet (sachertorte!), checkpoint charlie (mycket vagt) (detta var alltså 1995), Ringstraße där vi bodde, Brandenburger Tor (som vi bara fick se från buss?), KaDeWe. Tja. Men allt det där är en fond till allt som utspelades också. Det s a s mellanmänskliga. Urk. Men det har jag ingen lust att skriva om.

Ikväll är det teaterpremiär, den stora urladdningen! Önskar att jag hade en länk till nån hemsida, men det har jag inte. Mer info kommer.

UPDATE: här kan ni kolla lite. Conte d'amour heter pjäsen alltså.

Berlin, fjärde dagen

Te i köket på Greifswalder Straße.

Med hyrbil mot Seelowhöjderna. Det är jag som läser kartan men A som föreslår destinationen: han är den som är mest inläst på april-maj 1945 och nazitysklands fall. Nästan rakt österut från Berlin kör vi, genom knallgula rapsfält och vidsträckta åkrar. Nästan varje väg vi följer är en allé. Oupphörligt gissar vi trädens ålder: hur såg här ut för sextiofem år sedan?

Seelow är ett litet samhälle på en höjd, vi ramlar på ett Gedenkstätte, ett litet muséum över slakten 1945. Tittar på kartor, vapen, foton på generaler och vanliga soldater. Bäst är en dokumentärfilm med engelsk speaker som vi får se, även om det är svårt att hinna med i alla truppförflyttningar och strategiska eller ostrategiska rörelser. Bilderna i sig talar sitt tydliga språk: män och stridsvagnar som under granateld plöjer sin väg fram över just de här vidsträckta åkrarna som vi just passerat. Historiens närvaro också i nuet.

I en sekvens i filmen gräver en man upp resterna efter en soldat i en skog någonstans: filmens sista bild visar en stövel med ett uppstickande benpipa som han lyfter upp i solljuset.

Därefter kör vi hela vägen till Oder, och över polska gränsen (jag blir en smula obekväm eftersom H varken har pass eller ID med sig, men gränsstationen tycks helt övergiven). Vid Oder fiskar man, vi ser en stork, på tyska sidan ligger en stor föredetta militärförläggning, oerhört vackra gamla gulputsade byggnader med höga fönster som nu står stilla och författer bland kastanjernas tjocka kronor.

Tillbaka västerut mot Berlin, längs det som var Reichsstraße 1, den väg som i sin förlängning blir Frankfurter Allee och Karl Marx Allee. Men vi har inte fått nog: A vill se den skog söder om Berlin där en annan tysk armé (eller division eller bataljon, jag har svårt att hålla reda på terminologin) gick under strax innan krigsslutet. Jag ifrågasätter det vettiga efter att leta efter "en skog söder om Berlin" men A kan med lite betänketid säga vart vi ska: Halbe heter platsen. På små slingriga vägar kör vi dit, håller oss undan Autobahn.

Halbe är stilla, tycks nästan övergivet. Det är vardagkväll visserligen, men ska det vara såhär tomt? Återigen ramlar vi bara över platserna dit vi ska: skylten mot krigskyrkogården. Vi ser inte gravarna först, det är inga kors utan stenplattor i marken. 1 unbekannter kriegstoten står det (ursäkta min grammatik). Eller 72 unbekannte, 24 unbekannte. Och ibland några namn. De plattorna är lite större. Människor som är födda 1920, 1904, 1917. Patetiskt unga för att dö i en skog och bli liggande, visserligen med sitt eget namn på stenen, men ändå.

Det är en av Tysklands största krigskyrkogårdar vi har hamnat på. Här vilar sammanlagt 22500 personer. Män, vill jag skriva, men jag antar att det faktiskt kan vara kvinnor också. Lottor? Köksor? Kvinnliga soldater? Jag vet för lite.

I en trädtopp jublar en koltrast, det är snett solnedgångsljus och väldigt vackert. Den stora summan 22500 döda är fullständigt obegriplig. Hur förhåller man sig till siffror? Så här: man går omkring bland stenplattorna en stund, man stirrar mot himlen. Man överfalls av en stark känsla av meningslöshet. Man försöker, men misslyckas, att föreställa sig ihopsamlandet och gravsättandet av alla dessa kroppar. Varje år hittar man nya i skogarna. Att fortsätta gravsätta dem. Därefter återvänder man till bilen och kör vidare. Man pratar, liksom samtalen hela dagen till stor del har rört sig kring kriget och skrigsslutet.

Berlin, tredje dagen

Nollendorfplatz igen. Först Motzstraße, försökte köpa en fin liten ram i en antikaffär på hörnet mot Nollendorfstraße, men den ryske (?) affärsinnehavaren ville ha 3 euro för den. Vi försökte pruta, men lönlöst. Han log bara och sa att den var mycket fin.
Nåväl.
Passerade nummer 17, och dök ner i Bücherwelt intill, litet stökigt överfullt antikvariat med en nästan klichémässig innehavare: en liten torr man med sköldpaddsbågade glasögon och antydan till stamning. Oerhört vänlig. Inga fotoalbum den här gången (ångrar att jag inte köpte ett i vintras!) men jag plockade ihop ett liten bunt lösa foton (fyrti-, femti- och sextital) ur en stor låda, samt några extremt fina (well) vykort från Pyonyang.

Gamla foton slutar aldrig att fascinera mig. Platser, människor, ansikten. Det stumma och på ett sätt intetsägande: de släpper inget ifrån sig. Och samtidigt: att de också därför öppnar för tolkning, diktning, fantasier.
En annan gång ska jag skriva mer om gamla foton!

Den påtagligt queera stämningen i området från i vintras är inte lika påtaglig nu. Förutom uppenbara saker, som regnbågsflaggor på husen, samt de stora reklambilderna utanför fetisch-/porraffären vi passerade.

Berlin, andra dagen

Idag mulet, vit himmel, och kallare.

Nu Rosenthaler Platz, Café St. Oberholz. ”Fler macar än i en applestore”, som V sa. Sant! En och annan pc men i förfärande (eller njutbar, beroende på läggning) minoritet, helt klart. Varmt, högt i tak, vacker svängd trätrappa upp till andra våningen:

Varenda bord upptaget. (Hela stället är skithippt, förstås, men det går att ignorera det, för det är också på nåt vis trevligt.)

Vi sitter längst ner, intill fönstren ut mot Torstraße. Spårvagnar åt flera håll, mycket trafik och mycket folk. A jobbar på text om dokumentära metoder. Jag läser Vallgrens Berlinbok (som jag glömde ta med i läslistan nedan).

Allt som finns att se och göra här i stan utmattar mig på förhand. Tur är att vi inte MÅSTE. Staden ligger (väl) kvar, och kan återbesökas. Ett späckat schema skulle stressa mig. Nu kan vi vandra runt lite som det faller sig, gå på impuls.

Igår satt vi länge och lyssnade på musik i Zionkirche, bara några kvarter härifrån. ”Kommunala musikskolan” skojade vi först om gruppen av violinister som gick upp på scenen där framme, från tjugonånting och ner till kanske sju år. Och tja, det skulle det väl kunna vara, men det är väl få sjuåringar i kommunala musikskolan som spelar Ave Maria så fint som dessa. Till ackompanjemang av piano: Präludium till No 1 i C Major (och det hörde jag för att det är ett av de få pianostycken som jag kunnat spela. Första halvan av denhär). Vackert! Och de små små violinisterna var så rörande i sin skicklighet och i sin … litenhet. Vi blev kvar en lång stund där. Kyrkan höll på att renoveras, över alla väggar hängde halvgenomskinlig byggplast, också väldigt fint.

Berlin, första dagen

Sova på S41, i cirkel kring staden. Ostkreutz, Südkreutz, Westend, Prentzlauer Allee och neråt igen. Två och ett halvt varv, väskorna hopkopplade med varandra och med armen. Staden är stilla denna söndag morgon. På S-bahn möts de som ska iväg och de som ännu inte hunnit hem.

Utanför: graffiti och utslagen grönska. Syrenerna blommar. Kastanjerna blommar. De öde trakterna kring spåren är vackra i sin övergivenhet. Här och där hjulspår, tecken på arbete, lämningar av människor. På flera ställen kolonistugeområden. Små små hus, låga träd, vacker grönska. Är detta den vackraste tiden? Ett varmt disigt ljus över staden. En känsla av att också ljuden är mjukare. Fastän det borde vara tvärtom: att allt bäddades in av snön och nu är skarpt. Men inte känslan. Känslan är detta mjuka ljus över husen.

Hur lång tid tar det att bygga en stad? Att bygga upp den igen? Hur länge har dessa tomma områden varit tomma? Hur gammalt är gruset under våra fötter? En järnvägsbro vid Ostkreutz står halv, en del som tycks sparad. I vilket syfte? Som monument?

Intill reser sig ett högt smalt torn med spetsig kupol upptill. Påminner om en gammaldags hjälm med pik uppepå. Ett vattentorn? Från järnvägsbron leder trappor, nu avspärrade. Som alltid: graffiti, glaskross och växtligheten som tränger sig fram överallt. Hur har denna plats en gång sett ut?

Berlin, noch einmal!

I allt detta snack om pirater tror jag visst att jag alldeles glömt att skriva att det är dags för Berlin igen! Imorgon tar jag och A tåget neråt. Inte buss som förra gången, vilket känns otroligt bra. Nattåg genom Europa! Å, romantik! (inte "kärleks-romantik" alltså, utan romantik, bara.)

Jag tänkte ta med mig datorn den här gången, har en idé om att jag ska skriva lite (dock inte på romanen), blogga lite (eventuellt) etc etc. Romantik, återigen. Vi får väl se. Bättre ha den med och inte använda den, än att inte ta med den och ångra sig i efterhand.

Böcker i väskan:

Silver, Edward Chupack

En tyst minut, Siegfried Lenz (enligt kollegan C årets hittills näst bästa bok. Eller var det den bästa?)

Goodbye to Berlin, Christopher Isherwood (ett måste, men på engelska denna gång ...)

Tysk höst, Dagerman

Vad sägs? Jag har en känsla av att jag kommer att sistaminutenpacka ytterligare något, möjligen.

Sist var det omväxlande snö och slask, nu något helt annat. Våren i Berlin är kanske inte lika omsjungen som Paris eller Prag, men jag tror nog att den är väl så trevlig.

Vill ha!

Åh, det här låter faktiskt helt underbart! Bara titeln! Och den Caligaris kabinett-liknande layouten. Mums. Men den är stor och tung (300 sidor, väger över ett kilo, den lever upp till sitt namn) och kostar 275 spänn på Adlibris, så den får vänta lite. 

Nollendorfstraße 17

Man hade ju kunnat tro att jag lämnat in en film för framkallning allra minst, så lång tid som det tagit. Men men, så är icke fallet. 

För er som undrat, så här ser det alltså ut. Nollendorfstraße, där Frl Schröder hyr ut rum till Christopher Isherwood och Sally Bowles medflera lösa existenser, och sedermera även (i en annan bok) till Arthur Norris.

Huset. Det står alltså kvar, jag undrar så hur gatan såg ut våren 1945. En del av de andra husen ser absolut nyare ut, men det är förstås lite svårt att säga. 

Men, kära läsare, vilken våning bor de på i boken? Jag har tänkt mig ganska högt upp, men någon sa första våningen. Någon som vet?

En minnesplatta bredvid porten. Schriftsteller är ju himla stiligt, inget tvivel om saken!

Smärtor

Efter en hel dag i smärtans grepp – någon sorts nackspärr, trodde jag, men snarare sendrag/sträckning/en nerv i kläm: ont hela vägen från en punkt bakom höger öra, ner längs nacken, innanför skulderbladet och då och då ut i armen) – kunde jag inte göra annat än att lägga mig i soffan med ett glas vin och den här boken:

I det totalt uppslukande språket och den första delens gastkramande obehag försvann det mesta av mina plågor. Ett språk som inte går att läsa sakta, liksom mat som måste hetsätas, glupas i sig, sväljas hel. Sedan hastigt färdig, och då vill man ha mer. Jag läste hela boken i ett svep, måste nog läsa den igen. 

Sjok av text, sjok av ord, och det lägger sig tillrätta intill allt detta som jag och A. tänkt på läst om pratat om under vistelsen i Berlin. Kriget, grymheterna, kunskapen, efterspelet. Duras skildrar det fantastiskt, fruktansvärt och jag tänker: "Det här är sant". 

Den första delen (novellen? kapitlet? avsnittet? berättelsen?) är den starkaste, den som gett namn åt hela boken. Men också de andra delarna har den där skärpan i språket, det där drivet. Jag har inte läst så mycket Duras tidigare (tror att jag försökte med Älskaren för rätt länge sen, men då var jag nog inte riktigt redo) men om det är det här man får så ska jag läsa mer. jag suger i mig det där språket, den där kristallklara torra tonen, iakttagelserna, obarmhärtigheten. 

Kaniner

I lägenheten i Berlin hittade jag en barnbok som gjorde otroligt starkt intryck på mig som liten. Die Kanincheninsel. Jag minns bilderna precis från när jag var barn, stämningen, färgerna. Jag vet faktiskt inte vad den heter på svenska, Kaninön, kanske? (Det låter underligt.)

Boken handlar om en kaninfabrik, otroligt dystert och hemskt, dit små kaniner kommer i lådor och får sitta i burar tills de ätit sig tjocka, då det kommer män och hämtar dem igen. Mer får man inte veta, och mer vet inte kaninerna heller. Undrar verkligen vad jag tänkte/inbillade mig som barn. Jag var ju rätt liten när jag/mina föräldrar läste boken. Kanske köpte jag helt enkelt konceptet med en okänd framtid. Kanske fattade jag? Minns inte, men det kan ju vara därför den gjorde sånt intryck på mig...

Till kaninfabriken kommer Den lilla bruna, och sätts i samma bur som Den stora gråa. Tillsammans rymmer de, men den stora gråa har glömt allt om världen och friheten, och tycker bara att det är otäckt. Den återvänder till fabriken, och den lilla bruna skuttar iväg på egen hand för att gräva sig en håla. 

... och den där boken jag hade med mig för att läsa i Berlin ser ut så här:

Sammanträffande? Eller vad är det med Tyskland och kaniner?

Jag måste säga att jag inte begriper varför Farväl till Berlin fått det där omslaget – om det inte verkligen ÄR något med Tyskland och kaniner – det framstår som rätt obegripligt. Men har inte hela den där nittonhundratalsserien (Lind & co) rätt mysko omslag?