Flint and Silver, John Drake

Ålrajt, lite mer pirater, om ni orkar. Jag var ju tvungen att snabbt glömma den där trista Silver som jag plågade mig igenom. Och två sms fick jag under tiden i Berlin som påminde om att ett paket skulle hämtas ut på Linnégatan. Heja!

Igår, hemkommen och mör efter tågresan, ägnade jag mig (efter socialisering med J) åt att ligga platt på rygg och sträckläsa Flint and Silver.

Mums.

Idag har jag gått omkring med den där lätta abstinenskänslan i kroppen: lite rastlös, lite yr, lite innesluten i någonting annat än världen. Å att ha sträckläst på det där hetsiga viset! Å att vilja ha mer!

Nå. Till saken. Om Drake skulle man väl kunna säga att redaktören kanske borde ha tagit ett extra varv med texten och suttit ner med författaren och förklarat skillnaden mellan att berätta och att gestalta ... Det är klart att den där flytande flödande sträckläsningskvaliteten på ett sätt hänger samman med detta att berättarrösten i de allra flesta fall mycket bekvämt talar om för läsaren hur det är och varthän det bär, och att det går liksom lite enklare än när man som läsare måste göra allt jobbet själv. Jag föredrar förstås gestaltande text framför det här uttalande, det tror jag att ni vet. Men samtidigt ... det funkar ju. Det funkar fint. Det är underhållande som fan.

Jag uppskattar verkligen Drake för det han gör. Både Chupack och Larsson tycks ha ansett enda utvägen/ingången i att göra Silver till ett monster på ett eller annat sätt. Här är han en människa i allra högsta grad, och det lyser tydligt igenom (eventuellt lite för tydligt på några ställen) att Drake själv är lika förtjust i sin Silver. Nå, men som sagt, vem skulle inte falla för den mannen? Till och med Flint faller, på något vis.

Och om jag gnällde på Chupack för det där med "the limp", så får jag mitt lystmäte i enbenthet här, och lite till. Drake tar ett resolut tag i de trådar som en realistisk läsning av Stevenson lämnar: hur kan en man som blir av med ett ben egentligen fortsätta att vara pirat? Hur ser det ut, hur går det till?

Jag insåg än starkare under läsningen av Drake att Chupack inte varit intresserad av Stevensons personer inom Stevensons fiktion, utan som fristående personer att göra vad han ville med. Och att det var det jag störde mig på? (Jag ska sluta tjata om det där snart, det bara intresserar mig att rota lite i varför jag reagerade som jag gjorde på den där boken.)

Drake, däremot, är uppenbarligen både intresserad av och inläst på Stevenson, och det ger hans roman ytterligare bäring utöver den rena underhållningskvaliteten. Jag gillar det! Många interna syftningar och hänvisningar till Treasure Island, ibland tyvärr bara en aning för tydliga (som att förklara att Mad Pew börjar kallas Blind Pew när han förlorat synen. Hallå, vi förstår ju att Pew är Pew, låt det räcka!).

Men – och det måste sägas – han matchar inte Larsson i att både skriva äventyrsroman OCH säga något större och allvarligare. Det här är lättviktigt, om än oerhört njutbart.

Okej, okej. Kvinnoporträttet då. Romanen skulle i och för sig uppfylla Bechdels test (två namngivna kvinnliga karaktärer pratar med varandra om något annat än en man), men med knapp nöd. Slavflickan Selena talar med sin mor, bland annat om något annat än en man (deras ägare) (vete fan förstås om modern är namngiven ...). Kort därefter är Selena ensam kvinna i boken. Nå, Drake gör henne visserligen tuff och intelligent etc etc, men han är samtidigt så oerhört fokuserad på hennes skönhet (som om den skulle spela så oerhört stor betydelse. Som om inte de flesta av alla de där sjöfarande männen skulle kasta sina blickar efter henne ändå (förutom de, som med John Silvers ord, är "navigators of the windward passage")) att det blir tröttsamt. Det är en företeelse och en tröttsamhet som är mycket välkänd, mycket vanlig, men icke desto mindre lika tråkig varje gång.

Och, en vidhängande detalj till detta med att ha en kvinna ombord, en kvinna i handlingen, en kvinna och två män bla bla bla, det är det där med att skildra missförstånd och gräl i relationer: Ursäkta medan jag uttråkat vänder bort blicken en stund. Det är, eller det KÄNNS, så oerhört modern i sin blotta existens (jag skulle väl föreställa mig att Silvers och Selenas relation ombord ett skepp vid 1700-talets mitt var lite mer prosaisk, på ett kanhända köttigare sätt. Mindre kysk och mindre långsamt framväxande. Mindre ... kärlek? Vad vet jag.) att det skär sig mot resten av texten. Språk och dialoger flyter i det stora hela så himla bra, fullt av pirat- och sjämansjargong men utan den där överdrivenheten. Att då skriva samtal mellan Silver och Selena som har en vardagligt realistiskt modern ton – aj! Gnissel!

En sak som är så töntig att jag vill lägga fingrarna över texten för att slippa se det, är Drakes användning av ljudeffekter i texten. Slutade vi inte med det på högstadiet? Det tycker jag faktiskt inte att man får lov att göra (jag sätter ner foten nu!). Effektsökeri. Trams!

Och jag tänker att det kanske faller under samma rubrik som det där med gestalningen? Att våga lita på att läsaren själv kan föreställa sig ett pistolskott – eller att föreställningen åtminstone inte blir starkare av att författaren skriver BA-BANG-BANG-BOOM (tjugosju musköter som avfyras samtidigt var det där, f ö). Skrik och vrål är lite mer okej, men fortfarande bara lite.

Till sist, då, bokens omslag. Tyvärr ser inte min kopia av boken ut som ovan, utan är såhär vansinnigt ful:

Jag ser ju och begriper vad de velat med det där, och det är säkert många som väljer bok efter omslag och tycker att det där verkar vara nåt för dem. Men visst ser det förskräckligt billigt ut? Mycket billigare än vad romanen faktiskt är, ska jag säga.

Nånstans i andra hälften av romanen gick det upp för mig (jag köpte ju boken rätt mycket på impuls och hade inte gjort min research så noga) att detta inte är allt. Det finns en roman till (och, när jag nu gjort min research, det utlovas tydligen en hel serie)! Min första tanke var missnöje och ogillande (hepp, sån är jag!) – jag ville att detta skulle vara allt. En prequel, en roman, jag hade tyckt bättre om det. Åhå, tänker jag nu, är det min finkulturella motvilja mot läsning av (långa) serier? Måhända!

Pieces of eight heter bok nummer två (och det, kan jag tala om för eventuellt okunniga i församlingen, är vad Silvers papegoja i original tjattrar, när den i svensk översättning ropar Piastrar! Piastrar! Piastrar!) och man anar en trilogi. Minst.

Men men, vad ska man göra? Jag får förstås läsa även nummer två. Och tre, möjligtvis.