En tanke om apostrofer

Idag recenseras Gösta Ekman-biografin stort i DN. Finfint, säkert. Men titeln, bokens titel? Öh, hallå! Använder vi verkligen fortfarande apostrof i ordet "va", oavsett om det är en förkortning av verbet vara eller ordet vad? Jag tycker inte det!

Bort med apostroferna, säger jag! Som att skriva sån't, eller till och med sta'n, det ser ofattbart tramsigt ut.

För mig ser det väldigt gammaldags ut, det andas femtital, eller fyrtital till och med. Flickbok kanske, B Wahlströms. Röda och gröna bokryggar. Bomba på krigsstigen (den hade jag, den var min morbrors, Bomba var alltså inte verbet att släppa bomber, utan namnet på en liten vilde (som väl var son till en forskare eller sådär ändå, lite mini-tarzan) Eh... Vart var jag påväg?). Ett fräckt och ungdomligt språk men där man ändå ängsligt måste visa att man minsann VET att där EGENTLIGEN ska vara en bokstav till.

Haha! Mycket snabb research finner förstås detta: Kill the apostrophe! Det gäller engelska språket, men kan man inte tänka sig en motsvarande svensk? (... eller om det gäller det motsatta lägret ...)

När jag läste Svenska Språket på universitetet hade vi en söt magister som hade ett roligt exempel på när det faktiskt KAN vara motiverat med den sällsynta genitivapostrofen även i svenska (den ses ju annars som en anglicism): "Det där är inte min hund, det är Anders." <-- DÄR, efter Anders, skulle man då kunna hänga på en liten apostrof för att uppnå total tydlighet. Oj, vad jag hade roligt åt den där meningen! Jag vet att det (för vissa) är närmast frånstötande tråkigt med humor baserad på grammatik, å andra sidan vet jag flera med mig som diggar det...

Vad säger läsekretsen? Apostrof eller icke? Har ni några exempel där det är berättigat (i förkortning av ord, tänker jag ju då främst på)?

En fråga om tempus

Idag på promenad med S. i ett soligt och vårkallt gbg med trottoarer fulla av smältande is och ännu ouppsopat grus pratade vi om tempus. Om presens kontra preteritum (eller imperfekt som det hette förut). 

Jag skriver liksom på default i presens. Kollade igenom mina textmappar i datorn nu nyss och det är mycket mycket få om några texter som är skrivna i något annat än presens. 

S. bad mig att utveckla mina tankar om varför och vad och hur. 

Hm. Hm! 

Men något sånt här kanske: för mig ger presens närvaro. Det är här, det är nu. Att skriva: "Hon stod vid fönstret. Där utanför var djungeln, den låg tät […], genomkorsad av vägar men obesegrad." ger för mig en helt annan känsla än: "Hon står vid fönstret. Där utanför är djungeln, den ligger tät […], genomkorsad av vägar men obesegrad." 

Hon stod – för mig blir det genast en fråga om NÄRDÅ och VARFÖR och VARIFRÅN BERÄTTAS DET och VEM BERÄTTAR? Med presens är jag med, jag förutsätts vara på plats, jag ÄR på plats. Texten är nu, ett enda fortlöpande nu. Den skrivs och det är nu. 

Kan detta också vara ett problem kanske? Kan texten missgynnas av nuet, av det flödande PÅGÅENDET? Alltså, jag begriper ju att kanske inte alla texter fungerar i presens. Och något som tilltalar mig (teoretiskt, då, än så länge) med andra tempus är (den ökande) möjligheten att använda berättargrepp som går väl med tex preteritum, bättre kanske än med presens. Framåtblickande? 

Äsch. Jag vet inte. Liksom idag på promenaden går tankarna lite i cirklar. Eller: för mig är det så praktiskt och konkret, jag behöver liksom sätta mig med texter, böcker, läsa och smaka och byta och prova för att veta, för att kunna uttala mig. 

Jag pratade med K. om något liknande, och hon sa att preteritum har "en episk kvalitet". Jo! Det återberättande, det svepande, att berätta hur det var, hur det såg ut. Jag tänker på klassiska Stora Berättare. Stora Berättelser. Steinbeck, tex, måste väl vara en preteritumförfattare? 

S. menade att det å andra sidan kan bli sentimentalt, att tempuset har en sentimental egenskap. 

Men vad är det egentligen jag gillar så mycket med presens? Är det inte mer än så: närvaron, nuet, platsen, stunden? 

Not/bonustrack/PS: Den som kan hjälpa mig att återfinna en text ur BLM från ca 1996 som hette "Ett förkastande av presens" (möjligen ett annat ord där i mitten) skall bli rikligen belönad på ett eller annat sätt! Jag läste den på Schillerska gymnasiets skolbibbla, och jag minns att jag som skrivande sjuttonåring med möjligen begränsad litterär insikt blev upprörd över att det skulle vara något fel med presens. Redan då, alltså? 

Men, kära läsare, hjälp mig att återfinna denna text!