Norrtullsligan

Bokcirkeln har läst Norrtullsligan, i likhet med hela Stockholm ... och jag hade tänkt döpa det här inlägget till nåt i stil med "Bra böcker som jag inte har något att säga om".

Lite så var väl stämningen i cirkeln, att alla gillade men vi inte riktigt hade nåt att säga. Är det för att den är lite kort? Eller lite (för) rapp och ironisk, eller inte så gripande?

Den är ju BRA, den är intressant, den är ett tidsdokument och den är feministisk utav bara satan.

Vi pratade dock om klass, om hur det ska läsas i romanen: vad är de, kvinnorna i ligan? Kan man kalla dem arbetarklass, eller är det egentligen en sorts (lägre) medelklass det handlar om?

Och jag upptäckte att jag redan läst boken, men trodde bergfast att hon skulle gifta sig med chefen, men icke.

Slutet är väl det jag minst gillar, det känns hopkommet, hastigt, lite som "och så vaknade hon och det var bara en dröm", om än på ett helt annat sätt. Ett tu tre bor hon på landet. Vad ska vi tro?

Som bonus får mina kära läsare (de av er som är kvar efter min minst sagt låga bloggtakt på det senaste) en fabulös bonusbild på Elin Wägner i hatt:

Kvinnor på ett tåg, Anita Nair

Fredagkvällen ägnades åt bokcirkelfika här hemma, vi pratade (bland mycket annat) om romanen Kvinnor på ett tåg. Jag köpte den nån gång för ett par år sedan, har haft den stående i bokhyllan sen dess och gladde mig åt att få tillfälle/anledning att läsa den.

Men jag vet inte riktigt vad jag ska skriva om den. Den gör mig osäker.

Å ena sidan tycker jag om den, tycker att den är bra och intressant. Men å andra sidan – ?

Huvudperson är Akhila, som beger sig ut på en tågresa från Bangalore till Kanyakumari, kanske för att finna frihet, kanske för att finna något inom sig själv, kanske för att skaka av sig det liv hon dittills levt. I samma tågkupé reser fem andra kvinnor, och genom denna kupé och detta korta möte skildras deras liv. (Ladies Coupé heter romanen i original. Jag såg också de där kvinnovagnarna och -kupéerna på indiska tåg, men åkte aldrig i dem, eftersom jag och A var i sällskap.)

Men det är något med just den där konstruktionen, det var vi några som var rätt överens om i cirkeln. Vad är det då som blir problematiskt? Att den är för tydlig? Placera en huvudperson + fem andra kvinnor i en tågkupé, låt dem i tur och ordning berätta om sina liv. Hm.

Eller att konstuktionen inte är tillräckligt genomarbetad? En del av kvinnorna berättar verkligen, i jagform, med en röst som skiljer sig från den som skildrar huvudpersonen, Akhila. Men andra är skildrade i tredjeperson, vilket för åtminstone mig blir konstigt. Varför inte jagform? Varför inte deras egna röster?

Tänker nu när jag skriver detta på systrarna Price i Kingsolvers Giftträdets bibel, och deras verkligen egna röster, alla i första person. Och att jag någonstans läste att det tagit henne hundreds of pages (eller var det till och med thousands?) att hitta fram till de där rösterna. De hundratals sidorna känner jag INTE att Anita Nair lagt ner på sina kvinnor. Jag tänker att hon istället förlitar sig på att detaljerna i deras respektive livsöden ska bara tillräckligt intressanta och bärkraftiga. Vilket de kanske är. Eller inte. De flyter samman lite för mig, och dessutom är språket lite för berättande för min smak, det är lite för lätt skummande igenom alltihop för att jag VERKLIGEN ska känna deras liv. Akhila däremot, hennes liv känner jag (för), intresserar mig för, men det är uppbrutet av tågresan och de andra kvinnornas berättelser och tappar ibland skärpan på grund av det.

Mycket kritik. Men att jag alltså ändå gillar den? Jag tror det! Bitvis grep den mig, bitvis bar den verkligen och intresserade mig, men åter andra bitar hade just det där: det lätt skummande, det berättande istället för att gestalta. Den känns också verkligen indisk, med människorna, tågen, maten, städerna, dofterna, skillnaderna på folk och folk ... Det tycker jag om. Den instängda känslan i berättelsen om Akhila, hur livet passerar medan hon lever för andra, för sin familj, för konventioner och förväntningar. Men jag förblir dubbel inför romanen.

En läsrekapitulation

Eftersom jag inte skriver alls för tillfället, inte ens inuti mitt huvud, har jag inget att säga om det. Så jag säger något lite om vad jag läst på sista tiden istället. En samlingspost, ety jag är för lat för att samla ihop mig till långa texter om respektive.

Låt mig börja med att säga att det är en synnerligen disparat samling böcker. Men jag tror att detta är något rätt typiskt för vad, och hur, jag läser. En del ungdom, en del smalt och måhända lite udda, en del något annat. Vi kunde slängt in en klassisk jäkla roman också, men den har jag inte läst ut än, utan håller på med: Nicole Krauss Kärlekens historia.

Himlen börjar här, av Jandy Nelson.

Utgiven på Gilla Böcker, förlaget som norpade åt sig Jenny Jägerfeld som fick Augustpris för Här ligger jag och blöder.

Himlen börjar här är en ungdomsbok som känns väldigt väldigt amerikansk, liksom de ofta gör, tycker jag, de där ungdoms-/ungavuxna-romanerna. Något i tonen och språket och stilen alltså, inte bara miljöer etc. Jag noterar det, men jag stör mig inte på det. Det tillför onekligen något, men det förbryllar mig lite för att jag undrar av vad det egentligen består. Värt att gräva lite i, tror jag.

Berättelsen cirklar kring Lennie (jo, hon är döpt till Lennon) som just förlorat sin beundrade och högt älskade storasyster Bailey till en hastig död. Sorgen står i centrum i boken och skildras väldigt bra. Inga långa predikande resonemang, utan små dagliga och vardagliga insikter om hur och vad det är att fortsätta leva fastän någon är död. Att detta att vara död är något som inte tar slut, att det faktiskt är det enda som aldrig tar slut. Mycket fint!

I centrum står också kärleken, på flera olika vis, förvirrande för Lennie. Samt musik, framtidsdrömmar, skrivande, vänskap, egoism. Fint och bra, gripande och humoristiskt och vackert. Ett språk som oftast bara berättar det som ska sägas, om än väl, men som ibland också tillåts balla ur på ett sätt som jag särskilt uppskattar. Något med de där urballningarna påminner om saker som Jessica gör, åtminstone i debuten Om du var jag. Vad hon gör i bok nummer två får ni se i höst!

Döden och pingvinen, av Andrej Kurkov

Läst i bokcirkel nummer två. Det började med ett misslyckat projekt att läsa roliga böcker, sånt där som regelbundet efterfrågas på bibblan men som vi alla tyckte oss ha svårt att rekommendera (... öh, Erlend Loe? Paasilinna? Och sen stopp, ungefär). Första projektet blev Tre män i en båt, som ingen gillade. Jag läste femtio sidor innan jag totalt ruttnade och gav upp. På något vis på samma spår hittade vi Döden och pingvinen. Men, nåja, rolig? Absurd och med en lakoniskt underskruvad ton, men inte rolig, det skulle jag inte säga. Ukrainsk litteratur från postsovjets kalla vintrar, stekt potatis och te och vodka och en korruption utan dess like. Huvudpersonen Viktor, vars husdjur/livskamrat är pingvinen Misja från den stängda djurparken, skriver dödsrunor över ännu ej avlidna personer. Snart börjar dock de omskrivna att dö i samma takt som han hinner producera runorna. Massor av mystik således, korruption som sagt, hemligheter och ränker och mord. Nåväl. Inte nån favorit, faktiskt ännu en bokcirkelbok jag inte läste ut, och jag skulle antagligen ha givit upp tidigare ändå om själva bokcirkelläsningen inte kändes åtminstone lite som en läxa. Inte för att jag ogillade boken, men i längden blev den ... trist? Så här skrev Svenska Dagbladets recensent när boken kom ut på svenska 2006 (tio år efter originalet!):

"Däremot lider romanen brist på litterärt utformat tänkande; det blir för många ensartade vardagsredogörelser och vardagstankar, och miljöerna tenderar att vara en aning stumma, liksom avskilda från händelserna."

Och jag håller med!

Ladies, av Johan Hakelius

Åh, detta var något helt annat! Jag har inte läst Döda vita män, men lär väl göra det nu då, snart. Ultimat underhållning och anglofili som jag plöjt i soffan under en fyra-fem dagar. Lite tung att bära med sig som pendlarläsning (där passade Himlen börjar här bättre) ... Bildat och roande (och roat, tror jag!) om en skild samling brittiska Ladies och deras liv, relationer, strapatser och öden. Någon var känd för mig innan, de flesta inte. En våldsam lust bitvis att lägga bort boken och bildgoogla alla dessa skönheter/dårar/kungligheter!

Och samtidigt med all denna underhållning också saker som jag verkligen fastnade för, blev intresserad av, fann mig gå och tänka på, lärde mig nåt av. Etc. Perfekt blandning alltså. Rekommenderas varmt för den med minsta anglofila läggning, eller intresse för märkliga levnadsöden/överklass/vansinniga (möjligen dock på ett positivt sätt...) poeter/storgodsägardöttrar/kläder/pompa och ståt/etc.

Ny sida på bloggen

Nu har jag en länk här intill till en sida med den redan ganska digra listan över vad bokcirkel nummer ett har läst. Och då ska sägas att jag godkändes som medlem när de redan hade läst en del.

Jag kommer att fylla på efter hand, med länkar till mina inlägg. Kolla in!

Skugga-Baldur

Bokcirkel nummer ett, den till bloggen Textappeal löst anknutna men mig veterligen (ännu) namnlösa, samtalade under kvällen om Sjóns Skugga-Baldur.

Det är, tror jag, tredje gången jag läser boken. Och jag har litegrann känslan av att jag skulle kunna läsa den hur många gånger som helst. En del böcker har den ... vad ska jag kalla det? styrkan, egenskapen, storheten. Något.

En liten bok, med korta textstycken, bitvis nästan kortprosa, men otvivelaktigt en roman. Mycket isländsk, mycket vacker, ofta underfundig. En släng magi, kanske, någonting mycket sorgligt och gripande, en del gåtor som undflyr. Natur och landskap och vetenskap och myter. Jag tycker att den är fantastiskt vacker och njutbar.

Som sagt, korta textstycken, ibland längre sammanhängande avsnitt. En sida ser ut så här:

"Natten blev kall och i längsta laget." (sid. 16)

Det känns som ett versmått, alltså som att det är skrivet med de isländska sagornas/versernas rytm och avvägning. Inte sant?

En uppbruten men tydligt angiven kronologi som bidrar till känslan av något som rullas upp efterhand. Börjar det med slutet? Nej, men det börjar inte med början.

Pastor Baldur Skuggason jagar räv, han följer en blå fjällrävshona under flera dagar. Fri∂rik B. Fri∂jonson begraver sin Abba, det är kring henne som boken cirklar. Och kring jakten på räven. Och kring banden, de befintliga och de icke-befintliga, mellan dessa personer.

Vi var alla rätt överens, tror jag, om att vi gillar det, att det var vackert och gripande och intressant. Vi var också överens om att baksidestexten är väldigt underlig och inte alls passar ihop med boken. Som om man har försökt att tillskriva texten mer yttre dramatik än vad den kanske har, eller åtminstone vad den behöver. Eller hur ska jag säga? Det som redogörs för på baksidan finns ju med i boken, och det HAR betydelse, men inte på det sättet som man lätt föreställer sig när det lyfts fram på baksidan.

Bättre då med motiveringen från Nordiska Rådet, för varför boken belönades med Litteraturpriset:

Skugga-Baldur balanserar skickligt på gränsen mellan poesi och prosa. Romanen väver samman motiv från isländska folksägner, romantisk berättarkonst och en fascinerande historia, där nutidens etiska frågor framträder.

En kuriosadetalj: när jag lånade hem boken den här gången såg jag att någon satt ett gem i, när jag tog bort gemet upptäckte jag en papperslapp med ordet Kaffe i gammaldags skrivstil. Tänkte inte mer på det, använde lappen som bokmärke helt enkelt. men när jag läst mig fram till sidan där gemet suttit (det syntes ju fortfarande tydligt) läser jag följande:

"Men när han drar rocken av gästen står det en frän stank om honom. Fri∂rik viker undan och rynkar på näsan:

– Kaffe ...

Det sades om folket i Dalbotn att de svettades kaffe. Pastor Baldur iddes inte att ge dem mat, utan pumpade i dem becksvart och sumpig kaffesörja från morgon till kväll. Fri∂rik tar om Hálfdáns händer, skalvet som skakar dem beror inte på kölden utan på nervproblem – av kaffekonsumtion." (sid. 43)

Vilket ju lyfter den där fastgemade lappen till nya höjder! Fick texten någon att minnas att kaffe skulle inhandlas, och sen blev lappen helt enkelt kvar i boken? Eller var det en helt annan association som tvunget behövde skrivas ner och kommas ihåg – men som sedan blev kvar? Jag undrar! Fint är det i vilket fall. Jag låter lappen sitta kvar.

Jamaica Kincaid: Annie John

Igår hade vi bokcirkelträff nere på Lilla Linné, fem av sju var närvarande. J hade valt Annie John av Jamaica Kincaid, en författare jag inte alls läst tidigare. Köpte den vackra nyutgåvan från Tranans förlag (med fint förord av Mats Kempe), lite gramse på Adlibris som levererade en bok med skyddsomslaget trasigt i ett hörn... Tänkte på min vän Z. som är OERHÖRT noga med köpeböckernas kvalitet, hon skulle reklamerat. Jag var för lat.

Tycker väldigt mycket om boken. Språket, renheten och djupet. Att de sju-åtta kapitlen står nästan som fristående noveller ur flickan Annies uppväxt på Antigua.

Uppväxten och kvinnoblivandet och den föränderliga relationen till mamman står i centrum. Att fylla tolv (eller vad det kan vara) och inte längre få en klänning i samma tyg som moderns. "Det där är du för gammal för nu". Smärtan i att skiljas åt, att ingenting längre är detsamma, fastän relationen finns kvar, på ett sätt lika stark men nu uppblandad med nya, mörkare, känslor. Väldigt fint skildrat. En fantastisk scen mot slutet, där en spricka tycks uppstå i golvet mellan dem, Annie vill inget hellre än att luta sig mot mammans kropp – men hon kan inte. Sprickan och skuggorna ligger emellan dem.

Vi diskuterade kapitlet som handlar om regn, och Annies mystiska sjukdom. Ingen av oss hade (kunnat) läsa det symboliskt, som pubertet eller liknande. Vi var (är) väl lite frågande, men jag läser det nog helt enkelt som en sjukdomsbeskrivning, en upplösning av verkligheten strax innan hon växer ur sin säng, sitt liv på ön och sin barndom, och reser till England.

Vi blev nog alla rätt sugna på att läsa mer av Kincaid. Jag vill absolut göra det. Nyfiken på hennes projekt, eller vad man ska säga. Skildringarna av uppväxten, det koloniala. Att byta namn på grund av skrivandet. Bara en sån sak som att skriva en bok med titeln My mother – an autobiography!

Här är Antigua, förresten, i Leeward islands:

Visa större karta

Mot ännu en sommar

Janet Frame. 

Grace Cleave. 

Det spelar mig ingen roll hur självbiografisk boken är. Jag fascineras av denna människa, denna skrivande, tänkande, seende person. Denna oerhört nervösa kvinna – rädd att inte ha något att säga, att säga fel, att säga underligheter. Så rädd att hon helt hindras att tala, att tänka, att kommunicera annat än genom skrivandet.

Jag känner med henne, jag känner igen mig. 

Och när vi pratade om boken i cirkeln (efter att vi varit på bio och sett En enda man och sedan pulsat genom snön till Bazar) tycktes vi alla ha känt igen oss, även om det inte nödvändigtvis var NU, men kanske hur vi en gång var. 

Och jag tänker på mig själv, jag tänker på hur bilden av hur man varit kan leva kvar som en sorts idé om hur man är. Minns att jag pratade med min förläggare om det där, jag sade nåt om att jag är blyg och hon tittade på mig och var mycket frågade, sade att hon inte över huvud taget upplevt mig som blyg. Nä, men i skolan var jag det. När gick du i skolan då? Eh, ja, jag tog studenten -98. Så att eh. 

Men att det där finns kvar, det är underligt. Fastän jag stått på så många scener, framför så många människor, pratat och varit lugn (om än alltid nervös innan) och faktiskt TYCKT OM DET. Ändå en idé om att jag gör det TROTS att jag … Fastän hon nog har rätt, att jag inte alls är särskilt blyg eller rädd eller osäker, längre. Men förr, men då! Den Elin som flera gånger fick höra (ilsket, liksom förorättat, som om det var något jag lade mig till med, som om det var en förolämpning): "Det är ju som att tala med en VÄGG!". Ja, från två av varandra oberoende personer. Av vilka jag på inget sätt var oberoende, förstås. Vid ungefär samma tid i mitt liv. Den där tystnaden, den där förlamningen. Rädslan för att säga fel, eller att tycka fel, eller att inte ha något att säga. Den var förlamande. Det var den som gjorde mig tyst, som gjorde mig velig, obeslutsam, obenägen att uttrycka en egen åsikt. Vem gjorde mig sådan? Jag själv? De (just de som klagade på mig)?

Jag ska skriva om det där. Givetvis ska jag skriva om det. Jag ska söka efter det där, efter den där dubbelverkan mellan JAG SJÄLV och DE. 

Men, åter till romanen.

Grace Cleave, nyazeeländsk författare i någon sorts vald eller ofrivillig exil i England tackar ja till att besöka två bekanta över en helg. Men hur ska man umgås, hur ska man tala? Hur ska hon kunna vara så spirituell och intelligent som hon drömt om? När verkligheten är så mycket svårare.

Långsamt, långsamt förflyter tiden. Grace kämpar sig igenom dagarna, igenom minuterna, igenom kravet att konversera, att svara på tilltal med något annat än ja eller nej, samtidigt som hennes tankar och associationer löper fritt inuti. 

Grace tror sig förvandlad till en flyttfågel. 

Att en roman kan innehålla något sådant, så självklart, så stilla. Hon funderar över om hon ska berätta det för andra människor. Kommer de att tycka att det är underligt? Kommer de att bli ledsna och avundsjuka, för att Grace hittat sin sanna identitet, men inte de. Kommer de att vilja döda henne? Hon går förbi en kvinna i en trädgård som inte är en kvinna utan en skata. Fantastiskt!

Snön faller över England, det är kallt och smutsigt och ganska fult. Nya Zeeland framstår i hennes minne som större, kraftfullare, vackrare.

Barndomsminnena kommer flytande, de är skrivna i jagform, och jag har inte läst En ängel vid mitt bord (än) men jag känner igen motiven, familjen, platserna, bilderna. 

På något vis står de där två delarna i boken som separata delar för mig. Barndomen å ena sidan och besöket hos Philip och Anne å den andra. Jag förblev osäker medan jag läste, osäker på hur jag skulle läsa det, vad jag ville, vilket som intresserade mig mest. Barndomsbitarna är mer "lättlästa", de tycks skrivna som i ett flöde. Medan de andra bitarna präglas så starkt av Graces osäkerhet, hennes rädslor, av kylan, av den sociala ångesten att de blir svåra att ta sig igenom, ta sig förbi. Men samtidigt alltså så gripande, så starka. 

De bitar som jag INTE hittade någon riktigt ingång till, eller som snarare inte räddades av den tydliga ingången (hennes hemlängtan), var citat och verser och dikter om och från Nya Zeeland. De läste jag i de flesta fall liksom förbi, för att de inte sa mig så mycket, inte gav mig så mycket.  

Språket är märkligt, slingrande, bitvis mycket långa meningar, bitvis hastiga associationer. Jag upplever det som oerhört NÄRA Grace. Andlöst, oroligt, rastlöst. 

Nu: sugen på att läsa mer. Lagunen, kanske. Och En ängel vid mitt bord. Kanske inte just nu, med en gång, men om ett tag. 

Moa har skrivit fint om sin läsning av Janet Frame på Textappeal. Läs!

A single man

Sex sjundedelar av bokcirkeln trotsade snön igår och gick på bio för att se En enda man. Trots sena spårvagnar kom alla fram, och i tid. Häpnadsväckande!

Ja, den var mycket vacker. Vackra miljöer, vackra bilder, vackra människor. Sextiotalsbrunt, träpaneler, glas, blanka bilar med kromdetaljer, californisk smogfärgad solnedgång, hud och ögon och händer. Rosa cigaretter! Strålande.

Visuellt tilltalande, helt enkelt. 

George i ensamhet tonas ner till mera dassigt brunt, så snart han talar med en annan människa skruvas färgerna upp, blir klara, varma, ett annat ljus. Det var väldigt snyggt, jag tyckte om det!

Boken var allas vår favorit, tror jag, mer så för vissa förstås. Mig, t.ex. Och filmen klarar inte riktigt den jämförelsen, men jag hade ställt mina förväntningar vid fotknölarna nånstans, och det gick rätt bra ... 

Filmen är långsam, väldigt långsam och också väldigt tyst. Det pratas inte särskilt mycket. Boken drivs ju av berättarens ständiga resonemang och iakttagelser, av George, av USA, av tiden och platserna. Kanske är det just det som gör att filmen tycks sakna något? Något, som det är svårt att sätta fingret på. Inte hade det funkat med en berättarröst? 

Filmen har ju också en alldeles egen stämning, en nästan konkret och fysisk känsla. Kanske är det att det blir lite FÖR snyggt, lite för många långsamma glidande bilder och panoreringar (... eh, en glidande bild är väl per definition en panorering?). 

Filmen arbetar till skillnad från boken (där det väl kanske bara är någon blixtbild, någon reflektion, något samtal eller något "Jim och han brukade …") med tillbakablickar på Georges liv med Jim. De är fina, jag tycker om dem. Jag tycker om Jim, hans leende, hans lite blanka ansikte, hans mjukhet.

– Besides, everyone sleeps with women when they're young, right?

– No … Not me!

– Oh, how modern you are …

På något vis blev det tomt. Lite tomt på känsla, förutom vissa scener och avsnitt som var starka, fina men hemska. Telefonsamtalet som berättar om Jims död, och Georges långsamma gråt efteråt. Starkt! Slutet, eller snarare den långa scenen som föregår slutet, med Kenny och George och de EXTREMT skumma vibbarna mellan dem. Mycket bra i boken, och mycket bra också här!

Jag undrar vad de andra biobesökarna väntade sig, och vad de fick. De som inte läst boken. Några gick, rätt många andades ljudligt, skrapade med fötterna, suckade. Affischen, och trailern, har ju sett ganska hetero ut, som ett relationsdrama i stil med Far from heaven eller The ice storm kanske. Och så får man detta, en faktiskt väldigt gay film, om än inte så fysisk. Väldigt stilla. Väldigt långsam och liksom sorgmodig. Georges ansikte, hans blickar, hans korrekthet. 

Och samtidigt arbetar filmen med en annan sorts dramatik än boken: ett planerat självmord, en revolver. Inte min påse te direkt. Eller, hur ska jag säga. Jag kan förstå att man i filmen lockas att använda sig av det där för att på något vis motverka tempot, det långsamma. Den kunde ju heta En enda dag likaväl som En enda man. Och hur fyller man en dag, hur driver man den framåt när målet INTE är ett självmord, när målet bara är att ta sig igenom dagen? Boken drivs framåt utan dramatik men med ett väldigt driv, just för att berättandet, berättarrösten är intressant, witty, lätt att hänga med. Men om detta element inte överförs till filmen – hur skapa något ALLS som för tittaren med sig genom filmen? 

Och det där är jag väl inte helt nöjd med, kanske. Särskilt inte när det sen faktiskt kombineras med bokens slut, som i boken kommer överraskande, hastigt, och med berättarröstens kyliga men också maktfullkomliga: 

Låt oss endast anta detta. (Kroppen i sängen snarkar fortfarande.) Det är verkligen osannolikt. Man skulle kunna satsa tusentals dollar på att det inte skulle inträffa, inatt eller någon annan natt för den delen. Fast ändå skulle det kunna ske, till och med alldeles snart – inom de närmsta fem minuterna.

Så. Låt oss förmoda att det är just den natten, och timman, och den förutbestämda minuten.

Nu – (En enda man, s. 151 f.)

Och så vidare, ytterligare en halv sida. 

Men. Kanske är det helt enkelt jämförelsen som är orättvis. Jag tror att filmen står sig rätt bra själv, som film, om än inte som filmatisering. 

Andningsgunga

Bokcirkeln har läst Herta Müllers Andningsgunga. 

Vi pratade mycket om hennes språk (jämförde det med mat, med att dricka grädde, någon sade tjockt, någon sade lätt), om gestaltningen av lägerlivet, pratade länge om alla associationer och tankar det väckte. Det som blev tydligt var att även de som kanske inte var överförtjusta i boken eller i Müllers språk var berörda och engagerade av vad boken skildrar. 

Det blev mycket prat om läger, om Rumänien, om vad jag tror att vi allihop upplevde som brister i våra historiekunskaper. Hur var det? När? Var? Varför? 

Vi uppehöll oss vid det oerhört smärtsamma i Hemkomst: att återvända från detta svåra till ett hem som kanske är detsamma, men för den återvändande aldrig kan bli det. Och jag tänkte återigen på Taget af tyskerne, och de där berättelserna om smärta som överförs i generationer efter att någon kommit hem och förväntats Fortsätta Leva Som Förut. 

Jag har tidigare läst Müllers Hjärtdjur och Idag hade jag helst inte velat träffa mig själv. Andningsgunga tyckte jag bäst om, den är den starkaste, och samtidigt den enklaste. Vet inte hur jag ska formulera det riktigt, jag menar inte att boken är Lätt eller Enkel. Men för mig var den mest lättillgänglig, jag sögs in i den, greps av den, läste med intresse. Kanske handlar det om ämnet, kanske om språket. Kanske om kapitlen, som är avsnitt som på detta konkreta och smärtsamma sätt avhandlar lägrets och tillvarons olika delar. Idag hade jag helst inte ... upplevde jag mer som en ström, ett språk som forsade, men med ett större motstånd för mig att tränga igenom. 

Jag begriper inte hur hon kan skildra saker så specifikt, så detaljerat. Oavsett vad baksidestexten säger om samarbete, om anteckningar, om att skriva någon annans livsöde. 

Eller, det begriper jag väl. För jag brukar ju själv fundera över det där, reaktionerna på min debutroman i stil med "men hur kan du som är så ung skriva så bra om sånt som hände för så längesen och som du inte vet nåt om?" och så vidare. Och jag brukar tänka att man kommer bra långt med hittepå, att visst har jag gjort research, men jag har också skrivit mig fram till något som var sant. Som blev sant. 

Är det så hon har gjort, Herta Müller? Skrivit sig fram till dessa hisnande trovärdiga beskrivningar av att skyffla kol från ett lastbilsflak, att ständigt hungra, att frysa. Det är oerhört detaljerat och mycket poetiskt på en och samma gång. Det blir aldrig sentimentalt, det förhåller sig hela tiden konkret till lidandet och lägerlivet. 

Det pratade bokcirkeln mycket om kring köksbordet här hemma ikväll: detta konkreta, som kanske är det som griper oss starkast. Lägerlivet är hungern, grävandet, gåendet, sömnen, att frysa eller vara varm. Också minnen, hemlängtan, känslor kläds hos huvudpersonen i detta konkreta, alla personer skalas bort och kvar står hungerängeln, hjärtskyffeln, andningsgungan. 

Allting har en smärta i sig. Det finns fina scener, ett kapitel heter till och med "En ljus scen", men i hela tillvaron finns en smärta och en skugga av ett mörker som jag tänker inte bara har att göra med att boken handlar om arbetsläger, utan som är själva tillvarons mörker. Existensens. 

Det griper mig starkt, det blir autentiskt, eller till och med "sant". Det handlar inte om sorg, inte om svåra upplevelser, inte om deppighet. Det handlar om verkligheten: precis sådan är den. Strax intill lyckan finns smärtan, intill det vackra finns mörkret. 

Fågelsången, igen

Jag utlovade mer om Stewes Än jublar fågelsången för ett tag sedan. (Nu tänker jag faktiskt inte vara Claeson med honom!)

Här kommer spoilers för er som inte läst romanen, men jag är mer än någonsin osäker på om det är bra eller dåligt med att bli "spoilad". Jag läste en helt annan roman, visade det sig, än den som Stewe skrivit. 

Kärleksrelationen mellan Wilhelm Hallgren och Mariana Lovisa, kallad Luigi, som jag tyckte om och tyckte var intressant och välbeskriven ... det visar sig alltså, när några bokcirkelkamrater till mig lyssnat på Stewe på Guldhedens bibliotek, att de har en annan relation också, förutom att vara gifta och älskande. 

De är mor och son. 

!!!

När E. berättade det här på vår bokcirkelträff senast slog C. påpassligt igång kameran i sin iPhone, så nånstans finns det flimrig video på mig där jag flämtar "Va? Nä! Nähäää! Vadå?!" och så vidare, i misstro och chock. 

Nog uppfattade också jag när jag läste romanen att det hela tiden finns märkliga undertoner mellan paret Hallgren. Men i min läsning handlade det om henne, mest. Hur hon uppmuntrar Wilhelm att vara med någon av pigorna, hennes längtan efter det dramatiska, det skitiga. 

Alltså, när jag skriver om det nu, i bakgrund av att jag känner till den incenstuösa relationen, så ser jag att det ligger strax under ytan. Men jag anade inte. Och jag vet ju att fler läsare inte begripit, annars kunde jag ju börjat känna mig lite dum.

Det finns en fantastisk scen i boken, ett middagssamtal som på Stewes vis pågår och pågår och pågår och långsamt cirklar sig fram mot att närma sig något... Samtalet handlar om Luigis relation till Wilhelms far, det har att göra med åldersskillnaden också: Luigi är 17 år äldre än Wilhelm. Här finns något: en lucka, en tomhet, ett mörkt centrum. Och jag antar att det kanske är här som Stewe säger det, om man är snabbare på att räkna ihop, att tänka efter. Men jag var så absolut ovillig till det, och förstod bara att där fanns något. 

Jag mailade honom för att få veta om det var sant, och visst, det var det. Tydligen hade några kritiker faktiskt förstått, en hade skrivit att när han förstod vad det var för relation började han läsa om boken. 

Och det känner jag på ett sätt också för att göra. 

Men samtidigt är jag extremt förbryllad av detta. Det är intressant, för att det sätter så många saker på sin spets. 

Romanen som författaren skriver och som sedan blir en annan i mötet med läsarna – eller lika många som läsarna är. Man kan inte vänta sig att det man skrivit ska bli läst exakt så som man menat, som man skrivit det. Det är ju också en del av det häftiga med litteratur, att den förändras när den blir läst. 

Men. Men!

Detta känns för mig som en sådan avgörande del av huvudpersonerna, en sådan avgörande beståndsdel och jag undrar varför man som författare inte gör det så tydligt att alla läsare kommer att se det. Stewe måste ju ha kunnat förutse – eller? – att en del läsare inte skulle uppfånga de där undertonerna som riktigt så dramatiska som han avsåg. Den Wilhelm Hallgren jag läst om är (tänker jag) en annan än den Stewe beskrivit: i min läsning ligger han inte med sin mamma ...

I sitt mail till mig skrev Stewe att "på ett ställe sägs det rent ut, men eftersom huvudpersonerna känner till förhållandet är det ju fiktionsrealistiskt sett omöjligt att de skulle kommentera det."

Och det är förstås sant. 

Och kanske har det ingen ytterligare betydelse än att jag kände mig på något sätt förd bakom ljuset. Och att det inte är så roligt. Kanske borde jag inte ens bry mig? Jag läste ju faktiskt en roman som jag tyckte om, jag hittade saker i den som berörde mig, etc etc. Jag vet ju att man aldrig kan "förstå" till hundra procent. 

Är det helt enkelt att min "fåfänga" som läsare är lite stött, lite sårad? 

Någon annan som läst (eller inte läst) som har någon tanke om detta? 

En enda man

Ja, efter att ha läst En enda man kan jag inte annat än misstänka att filmen kommer att göra varje fan av romanen besviken. Hur mycket jag än hoppas på Colin Firth ... 

Ikväll hade vi bokcirkelsamtal om den. Vi var rörande överens (för en gångs skull!) om att den var bra, en favorit. En stor roman i en liten roman. 

Jag tyckte verkligen fantastiskt mycket om boken. Något av det bästa jag läst på länge. Den har så mycket av sådant som jag uppskattar: koncentration, långsamhet, en skarp blick på tillvaron, precisa iakttagelser, en lågmäldhet... 

Och å, kurvan från inledningen till slutet! 

Jag har suttit med min egen text det senaste och visserligen haft flyt men också tänkt att å, någon gång ska jag skriva en bok som är sådär: koncentrerad, avgränsad, fokuserad, intelligent. Inte dessa massor av ord som jag ibland upplever att det blir. Inte detta böljande buktande persongalleri som ska hållas ihop, hållas igång. Här är ju en tydlig person: George. Sedan också människorna runt omkring honom, men det är George som är centrum, själva bokens kärna. 

I mitt eget sökande efter röst/perspektiv fascineras jag av denna som jag upplever som ganska djärva röst i boken. Berättarrösten, denna George fast ändå inte, är det Isherwood själv? 

Jag måste citera från de första sidorna: 

"Dess nakenhet måste täckas över. Den måste kläs i kläder eftersom den ska gå ut i andra människors värld, och dessa andra måste kunna känna igen den. Dess beteende måste accepteras av dem.

Lydigt tvättar och rakar den sig, borstar håret, för den tar sitt ansvar gentemot andra. Den är till och med glad över att ha fått sin plats bland dem. Den vet vad som förväntas av den.

Den vet vad den heter. Den heter George."

Detta långsamma tillblivande som sedan fortgår boken igenom, kan man väl säga. Jag kan förstå frestelsen att filmatisera, romanen är verkligen mycket filmisk. Men om det lyckas? Återstår att se. Jag tror inte riktigt det. Jag kan visserligen verkligen föreställa mig Colin Firth som George (fast jag såg ju faktiskt trailern till filmen INNAN jag läste boken, underlig ordning, inte sant?). 

Härom dagen beställde jag ytterligare två böcker av Isherwood (eftersom det inte tycks vara någon hejd på hur mycket böcker jag tillåter mig själv att köpa): Farväl till Berlin (som jag ska läsa i Berlin över jul och nyår, tänkte jag) och Christopher and his kind, någon sorts (avgränsad eller begränsad) självbiografi, också om/från Berlin. Nu är det kanske tidigt att ropa hej och hurra och dra enorma växlar på detta, men jag upplever att jag hittat en ny författare, ett nytt författarskap åt mig själv. 

Dessutom pratade vi nu äntligen om Stewe, men det måste faktiskt sparas till ett eget inlägg när jag rett ut det hela. Än så länge kan jag bara säga: !!!!!?!

Än jublar fågelsången

Läste Stewe Claesons Än jublar fågelsången i en av bokcirklarna. Men som det tenderar att bli så hände nåt, det drog ut på tiden och blev inte av (är det bara jag och bokcirklar associerade med mig, eller en allmän tendens för bokcirklar, månntro?). Jag läste dock boken. Här är några tankar, mycket kortfattat. 

Jag gillar den, tycker om Claesons (åh, alltså, jag är ju egentligen Stewe med honom! Men det ser rätt fånigt ut med förnamn i texter om litteratur, gör det inte?) språk, långsamheten och vändningarna. Iakttagelserna. 

Jag berättade om boken för en vän och hon sa efter en stund "Men vad handlar den om?". Ja, vad handlar den om? En man och en kvinna, en folkrörelse på framväxt, årstidernas skiftningar, fågelsången. 

Nä, jag har ingen lust att beskriva handlingen. På ytan är det inte mycket som händer, men det är som livet: på ett sätt är det en jäkla massa. Hela tiden. 

Jag antar att jag känner mig besläktad med det här på något vis. Och ända sedan jag läste Stämma i havet (som jag tyckte mycket om. Gripande! Stark!) har jag tyckt mycket mycket om Claesons (Stewes!) otroligt långsamma beskrivningar. En stund kan dras ut, tas om och tas om. Särskilt märkbart är det väl i Pigan från Arras, om heliga Birgitta och hennes pilgrimsfärd, eller kanske mest om hennes man Ulf. Där tycks allting verkligen stå stilla, bitvis. Tankar, blickar, minnen, och så tillbaka till nuet. Men jag gillar det! 

Något jag på ett rent ytligt plan också tycker om med Än jublar ... är omslaget. Inte bara för att jag är förtjust i Richard Bergs originalmålning, Nordisk sommarkväll. Utan här och nu för att boken handlar om honom, Wilhelm Hallgren, mannen som vi INTE ser, medan hon, Luigi, är i hans tankar ofta ofta. Tycker att det är fint. 

Jag hade gärna pratat om den här boken med bokcirkeln, tänker mig att vi (som vanligt!) inte skulle vara överens om bokens kvaliteter. Men men. Nu läser vi Christopher Isherwoods En enda man, kanske hinner vi prata lite om båda?

Vem är rädd för Virginia Woolf?

Bokcirkelträff på Lerumsbibblan igen, nu var det Mot fyren vi hade läst. Vi var två som gillade den (mycket!) och resten, dvs fyra personer, som ogillade den (mycket!). 

Det poetiska, det svävande, de långa meningarna, de underliga glidningarna från person till person, miljöbeskrivningarna, tidens gång i det korta mittersta avsnittet – allt detta var sådant som vi två alltså tyckte om och fann njutbart, och de fyra ogillade. 

Jag har läst romanen en gång tidigare, för (vad som känns som) länge sedan. Jag minns fortfarande mycket starkt bilden av köksbordet uppe i trädet, samt parentesen i mittavsnittet som berättar om Mrs Ramsays död. Det skakande i detta sätt att göra det på. Tiden går och vad är vi annat än parenteser? Banalt, ja kanske det, men också sant, visst? 

Ja, det är en mycket bra roman, men visst kräver den koncentration! Visst är den någonting eget? 

Hur Woolf fångar kvinnornas ständiga blick på männen och deras sätt att ge dem uppmuntran, medkänsla, en blick, ett leende i rätt tid för att stabilisera dem! Och så konstnären Lily Briscoe som träder utanför den traditionella kvinnorollen – hon blir inte gift, hon blir inte mor, hon målar! – som mycket tydligt ser männens behov av det där men i det längsta försöker undvika att ge dem det. Strålande.

Jag vill läsa Mrs Dalloway. 

I bokcirkeln är det till nästa gång Kärlekens raseri av Ian McEwan. Enduring love heter den i original, visst är det en mycket vackrare titel?

Bokcirkel på Lerums bibliotek, 1: Yacoubians hus

Både hyllad, kritiserad och storsäljande egyptisk roman av Alaa Al-Aswany, berättelsen cirklar kring människorna i och kring ett hus i Kairo. En sån där myllrande, mångröstad roman...

Jag tyckte att den var rätt tramsig, faktiskt: både ytlig och klyschig ("En såpa", sa min kollega). Kvinnorna var alla beskrivna med oerhört fokus på utseendet, yppiga, kurviga, urringade. Deras funktion i första hand att erbjuda männen sex, mer eller mindre ofrivilligt. Och det är ju fine om man vill skildra hur det kan gå till i världen, men LITE mer substans tycker jag nog att man kan kräva i vilket fall. 

Vi pratade bland annat om omslaget: det ovan kontra det oerhört fula pocketomslaget som jag ansträngde mig för att inte posta här. Vi var rätt överens om att bilden här signalerar något annat än vad boken faktiskt var, lite mer av "seriös roman", lite mer angelägen samhällsskildring, lite mer tyngd. Jag blev rätt förvånad av romanen, jag hade förväntat mig något annat (men den var ju så poppis och utlånad där ett tag, borde mitt elitistiska hjärta ha anat oråd?).

Sak samma (eller värre) med skildringen av de homosexuella (männen). Här går Al-Aswany i den klassiska gamla fällan att skildra homosexualitet som SEX i första hand. En av bögarna blir dumpad av sin pojkvän och hans första reflektion är inte hjärtesorg utan att han nu kommer att bli tvungen att gå ut och ragga för att få ligga. Och, visst, så kan det förstås vara, men NÅGOT mer kan man väl kräva? Att sedan till råga på allt resonera kring att homosexuella passar för vissa yrken på grund av sin läggning [suck!] – jaha, och vilka yrken passar heterosexuella för?

Jag skulle inte ha läst ut boken om jag inte varit tvungen, den kommer inte att lämna något bestående avtryck i mig. 

Till nästa månad ska vi läsa "Mot fyren" av Virginia Woolf. Läste den för flera år sedan och ser fram emot att läsa den igen.

 

... och vilket vackert omslag!

Mare Kandre: "Bübins unge"

I min ena bokcirkel (den startades av bland andra några av textappeal-kollektivet) läste vi just Mare Kandres Bübins unge. Hela Sverige tycks ju ha drabbats av Kandre-feber efter det där teveprogrammet om henne som jag inte sett. Bibliotekshyllorna gapar tomma, till och med i lilla Floda lånades hennes böcker dagarna efteråt. 

Det enda jag läst av Kandre tidigare är Aliide, Aliide, som jag börjat på men inte tog mig igenom. För tätt, för mastigt.Tyclte jag i alla fall då. Kanske skulle det gå bättre nu?

Bübins unge är en mycket tunnare bok, mycket glesare, mycket mindre ord på sidorna. Och vilket språk! Jag skulle vilja läsa om den, och tror att den skulle gynnas av det. 

Så mycket bilder! Kroppslighet och mörker. Blod, natur, kropp. En flicka som blir kvinna.

I bokcirkeln pratade vi om det där: övergången från barn till något annat, kanske inte vuxen, men tonåring? Vi hade alla ganska olika minnen och bilder och stämningar av hur det var för oss, men var nog överens om att någonting sker. Det måste inte hänga samman med kroppens förändring, för mig hängde det på ett mystiskt vis samman med att fylla 13. En gräns som passerades.

Kindchen, flickan i Kandres bok, får sin första mens på de första sidorna, och för andra gången i slutet av boken. Boken kan mycket tydligt läsas som en övergång från flicka till kvinna, där något måste dö för att något annat ska leva. Där barn överges och hungern bryter fram i kroppen.

Men boken kan också läsas som en skräckroman, mycket mera konkret. Någon måste dö, verkligen dö. 

Min läsning låg någonstans mittemellan, jag tyckte att boken var enormt obehaglig, och när jag satt på pendeltåget och läste slutet märkte jag att jag satt med munnen öppen och en äcklad min...

Men jag tyckte om den!

Hur man än läser handlingen, vad jag än "förstod" eller inte förstod, så var det språket, SPRÅKET, som fascinerade mig. Bilderna, kroppsligheten, de överraskande och perfekta synestesierna: kopplingarna mellan olika sinnen.

Så här låter det på sidan 24:

"Mitt hår är tungt av kvistar och blad som tyst faller till marken när jag vänder mig om, och det är sött, tyst; grenarna släpar i marken; de söta, tunga bladen lossnar, blanka av saft, och slår i gräset med ett torrt, tunt ljud, som döda flugor. 

Tre män kommer.

De rensar brunnen –

Sedan blir det kväll."