Mitt nya liv som teaterkonnässör

Tips tips! Varje torsdag lägger Storbritanniens National Theatre ut en ny pjäs på youtube. En vecka ligger de kvar. Fritt att titta!

Hittills har jag sett:
- En väldigt fin uppsättning av Jane Eyre.
- Skattkammarön, med makalös scenografi, en helt OK Silver och en underbar genderbent Jim (”Be you boy or girl?” ”That be my business, sir!”)
- Frankenstein, med Benedict Cumberbatch som ”varelsen” - helt otroligt stark, en knytnäve i magen!
- Tre timmar Shekespeare-engelska i Antonius och Cleopatra, gillade den också, bra och riktigt stark mot slutet. Ormen!

Nu i helgen ska jag se: The Barber Shop Cronicles och nästa vecka blir det A streetcar named Desire med Gillian Anderson, DEN är jag väldigt pepp på.

Här kan man läsa mer.

Om kärlek

Apropå den här reaktionen på Institutets/Markus Öhrns/Nya Rampens pjäs Conte d'Amour vill jag gärna återaktualisera vad jag skrev om den när vi var på premiären i Berlin i maj förra året.

Det ÄR alltså verkligen en pjäs om kärlek! (Notera att även jag i det där förra blogginlägget kallar människorna i källaren för just "källarfamilj" ...) Vår bild av romantisk kärlek, vad som ryms i det begreppet, vad som görs i dess namn, vad som INTE ryms i vår uppfattning om det. Fastän jag var helt tagen och rätt bedövad efter kombon tre timmars pjäs och dubbelt så många timmars efterfest så tycker jag nog såhär i efterhand att jag lyckades rätt väl med att förmedla mina tankar. Nån sorts analys.

Nå, jag vet ju egentligen mycket väl att just den här källan, eller snarare just det här forumet inte alltid är där vi söker det bästa eller mest genomtänkta ... Men jag tycker ändå –

Att så till den milda grad uppröras av presentationen av en pjäs. Utan att ha sett? Utan att ha kollat efter mer info?

Äsch.

Jag vill rekommendera så många jag bara kan att faktiskt se pjäsen/föreställningen/installationen. Ni stockholmare, masa er upp och ut! Här är länk till Kulturhuset!

Såhär säger Institutet på sin hemsida: "föreställningen syftar till att synliggöra något obehagligt välbekant i den romatiska kärlekens ideologi". Absolut! Tänk Liv Strömqvist, fast svartare, hårdare, mer skruvat, till ytterligheterna draget och bisarrare.

Berlin, femte och sjätte dagen

Fredagen var alltså teaterpremiären: Conte d'Amour på Ballhaus Ost. Och vilken premiär! Vilken pjäs/föreställning/installation! Jag vet inte riktigt hur och vad jag ska skriva om det för att göra det rättvisa, för att sammanfatta, för att försöka förmedla.

Det handlar om Fritzl och hans källarfamilj. Det handlar om makt, om män och manlighet, om patriarkat och ägande. Det handlar om den vite mannen. Om underkastelse, att vara offer eller inte. Att alla var offer? Och genom allt, under eller över allt detta handlar det om kärlek. Vår bild av romantisk kärlek, vad det är och vad det kan vara.

Två timmar och femtio minuter ungefär, gripande, fängslande, bitvis roligt men en hemsk rolighet. "Ärtze ohne Grenzen" (Läkare utan gränser) har aldrig haft en så otäck klang ...

Jag tyckte att det var fantastiskt.

Och soundtracket, de invävda låtarna som sjöngs inemellan handlade alla om kärlek och aldrig har de där orden framstått så tydliga: vad det är för bild som målas upp. Sista låten var Wicked game, och då satt jag blick stilla och helt fängslad. Textraderna speglade mot vad vi just sett gestaltas på scen.

The world was on fire and no one could save me but you.
It's strange what desire will make foolish people do.
I never dreamed that I'd meet somebody like you.
And I never dreamed that I'd lose somebody like you.

No, I don't want to fall in love (This world is only gonna break your heart)
No, I don't want to fall in love (This world is only gonna break your heart)
With you (This world is only gonna break your heart)

What a wicked game to play, to make me feel this way.
What a wicked thing to do, to let me dream of you.
What a wicked thing to say, you never felt this way.
What a wicked thing to do, to make me dream of you and,

I want to fall in love (This world is only gonna break your heart)
No, I want to fall in love (This world is only gonna break your heart)
With you.

Nobody loves no one.

Perfekt. Smärtsamt. Träffande.

Efter detta var det sju timmars efterfest. Hemgång i ljus och regn vid halv sex på morgonen, med koltrasten åter drillande.

Sjätte dagen följaktligen ganska långsam. Storartad frukost på Café Gagarin och sedan häng där i flera timmar, jag och A och T. Utanför regn och regn men utslagna kastanjer och koltrast.

Jag läste ut Silver för att kunna dissa den, därefter litegrann i Goodbye to Berlin.

A började läsa mitt manus. Hann en liten bit. Verkar som att jag får bättre kritik av honom nu än sist han läste. En rörelse åt rätt håll, alltså.

Jag har ett par bilder som jag ville lägga upp här men datorn och telefonen verkar inte vilja prata med varandra just idag. Nåväl. Tschüßi! (som dom säger)

Dramaten

Jo! Vi var ju i Stockholm, vi såg äntligen Scener ur ett äktenskap!

Låt mig börja med att säga att Stefan Larsson slår Bergman själv! jag blev mycket mer gripen av den här scenversionen, än av teveserien. 

En mycket bra uppsättning, som gör texten rättvisa och smidigt och framgångsrikt flyttar den till en sorts nutid. (Det enda som skar i mina öron gällande tidsperspektivet var Johans litania om sin sabbade universitetskarriär: "... man är ju inte vänster om vänster". Hm? Jag tänker att det kanske man var tvungen att vara på 1970-talet, men ser det verkligen ut så idag? 

Nåväl.) 

Intressant att se Mariannes roll en andra gång, det blev tydligt att den rollen faktiskt har mindre fokus i texten. Det är (ju) helt enkelt Johans person och utveckling som Bergman varit mest intresserad av (och kanske vetat mest om, kan man tänka). Men hon tar sig! Rollen tar sig, och Livia Millhagen tar sig. Den långa femte scenen var mycket mycket stark!

Roligt att höra hur Liv Ullmans röst klingar rakt igenom Millhagens repliker: "Du lämnar mig i en orimlig situation, Johan!" Den där norska intonationen... Ja, men originalet var väl skrivet för henne och Erland Josephsson? Hade Bergman hennes röst i skallen när han skrev?

Komiken var tydligare i scenversionen. kanske handlar det om Erland Josephssons kontra Jonas karlssons timing. ALltså, Jonas karlsson kan ju verkligen få ut mesta möjliga mänskliga komik ur repliker och situationer.Det sitter i kroppen, i gesterna, i rösten. Strålande!

Jag och A. kom ut och var omtumlade, tagna, lyckliga. Gick och drack vin i nån hotellbar där på Östermalm, pratade och pratade och pratade. Tog sedan Roslagspendeln ut till Täby - en händelse som ser ut som en tanke.

Ett havererat projekt och dess fortsättning

Vi (jag och A + två till) bestämde oss (eller: de bestämde och jag hängde på) som jag nämnt för att ha ett Bergman-projekt under hösten. En Bergmanfilm i veckan skulle vi se. 

Viskningar och rop först ut, det gick ju inte särskilt bra. Sedan alltså Scener ur ett äktenskap, uppdelat på två visningar. Mycket bättre, även om jag tyckte att den segade till sig mot slutet. Därefter havererade projektet, möjligen ser vi Tystnaden också, men vi får se. 

Marianne och Johan överväger sin skilsmässa. 

I sina bästa stunder påminde Scener... lite om Who's afraid of Virginia Woolf, tyckte jag. 

R. menade att den just nu aktuella pjäsen i flera scener var bättre än filmen/serien, och då blev jag ännu mer sugen på den än vad jag redan var.

Lyckades till min stora lycka få två biljetter i november! 

När jag kollade på bilderna på Dramatens hemsida slogs jag av något som jag inte funderat över tidigare: Jonas Karlsson håller på att bli lik David Strathairn! 

(...och, tja, sämre likheter kan jag ju tänka mig.)

Visst är de lika? 

Screencaps ur filmen The Sensation of Sight  från david-strathairn.com

Återkommer med rapport när vi sett pjäsen!