Åsså lite Shahrukh

Det var ett tag sen jag höll koll, och då menar jag superkoll, på allt nytt som Shahrukh gjorde. Men helt har jag inte släppt honom. Nu kommer Raees, ur vilken ovanstående tjusiga dans är hämtad. Haken: han är nån sorts brottssyndikatledare. Lite nyfiken är jag ändå, mest för att det ser ... snyggt ut. Men jag gissar: våldsamt.

Lite bolly, lite Shahrukh

Inte en jättefantastisk låt, men svängig. Inte en jättefantastisk video, men ... tjusig? (och märkesplaceringen ska vi bara inte prata om ...)

Och men Shahrukh är ju alltid SHAHRUKH.

Fan

Min bloggheader utlovar ju fortfarande (indisk) film så jag får väl dela det som senast kommit i min väg då. Shahrukhs senaste/kommande/nya: Fan.



Alltså, mannen ÄR ju och LEVER ju sin egen kult, så att det kommer en film som handlar om det eller om honom själv, eller om myten, personan… är inte så konstigt. Jag har inte hängt med här riktigt, och jag har ingen trailer på engelska. Men.
Det jag vill dela är mest den där personen i filmen som är hans fan. Han ser så SJUKT läskig ut. Som Shahrukh men ändå inte som Shahrukh. Jag förstår ju att det är meningen, men… ÄR det han? Är det en mask? Datoreffekt? Shahrukh själv förnekar sig ju inte, alltså hans ansikte menar jag. Men den där andre? NÄSAN? Ögonen? Uuuh.
Känner (”känner”) jag honom rätt så spelar han förstås båda rollerna men HERREGUD så sjukt obehagligt det ser ut. Jag kan inte komma över det riktigt.

Intresseklubben antecknar. Men men.

Arre wah!

Novellen är nominerad!!!
Det måste firas!

Kanske en flirtig förlovningsdans från K3G (Kabhie Khushie Kabhie Ghum, ungefär Sometimes happiness sometimes sorrow)?




Eller kanske lite Lodi-firande från Veer Zaara (en av filmerna som ju faktiskt nämns i novellen)? Plus för spelet mellan Amitabh och Hema – med Shahrukh som påhejande son.




Hur som helst: mycket glad att vara nominerad! Och i fint sällskap också, oj oj oj.
På bokmässelördagen blir det offentligt vem som vinner. Håll en tumme, va? Eller rösta, om ni gillar Mannat!

Nyskriven novell i radio

Igår skulle man ha hört min novell Mannat i P1, om det inte istället sänts en vapenskramlande presskonferens. Sic transit etc...

MEN! Här kan man lyssna, om man inte vill bänka sig framför radion ikväll vid halvåttasnåret.

Jag lyssnade på den igår, känner mig nöjd och glad faktiskt (även om jag vill påpeka att hon läser "Sha-Ruck" istället för "Shaahrukh"... Men det spelar givetvis mindre roll). Fabulöst musiksatt, måste jag säga, jag fnissade högt rakt ut på spårvagnen ...

Lyssna den som vill, återkom med kritik eller kommentarer den som vill.

1234 get on the dance floor!

Det är ju inte så mycket bollywood här nuförtiden. Men. Jag håller på och researchar en grej, och har återupplivat min vurm lite. Besatthet?
Den här har värmt mig några grå höstmornar nu det senaste:



Tänker nog inte se filmen (Chennai Express), att döma av det jag läst mig till. En del av mina tvivel syns även i sångrumret: hur skillnaden konstrueras mellan (de mörkare) sydindierna (som pratar "obegripligt", dvs inte hindi...) och (den ljusare) Shahrukh. Enkelt kontra förfinat, etc etc. Det är samma sak som alltid, samma skillnader som målas upp, fastän det här bara rör sig om inom ett land. Tråkigt!
Men en catchy sång är det, onekligen, och den har rätt mycket av vad jag gillar i ett dansnummer av den här sorten. Massdans, mansdans, (rätt så) snygga moves, Shahrukh som dansar (ja, det kan ju ha med det att göra, förstås) ...

Gillar också att någon med rätt så sträv och mörk röst sjunger åt Shahrukh. Det klär honom, skulle jag säga, även om jag av hävd är svag för Udit Narayans mjuka stämma.

20 dagar i Berlin

En bildsammanfattning, utan kronologi.

Denkmal für die ermordeten Juden Europas. Alltid starkt, fint, mäktigt. Har varit där i vinterkyla innan, så halt att vi gled backe upp och backe ner. Nu i höstsol var det starkare.

Såhär fint har vi alltså bott. Möblerna är nytillverkade kopior av 1700-talsmöbler från olika slott, herresäten och brunnsorter (plus en del Bruno Mattsson, som inte syns i bild...). 

SCHWERBELASTUNGSKÖRPER! (nere till höger om huset) (vsg att googla)

Det finns poesi här. 

Det här lät extremt skoj, tyckte jag.

Potzdamer Platz. Tråkigt, blåsigt, trafikerat och rätt fult. Snyggt kanske bara såhär: oskarpt mot oktoberkvällshimlen. 

U-bahnstationen är byggd av röd marmor från Hitlers Rikskansli. Snyggt och lite läskigt.

Svensk krimi säljer tydligen utomlands. 

Jag beundrar typsnitten! 

Såhär härligt alltså. Sol, sitta ute, dricka prosecco, äta chokladkaka. (Det senare kom inte med på bilden...)

Kollwitzplatz.

Mhm? Tyckte detta var skoj. På Straße des 17. Juni ...

... där vi strosade omkring på Trödelmarkt i fyra timmar, och jag flera gånger gick förbi och höll i dessa, men inte köpte en enda av dem. Frågade inte ens om priset, faktiskt. 

Uh! Potzdamer Platz igen. Något ska byggas. Antagligen en galleria. 

Vi var på Axels tyska distributionsbolags kontor. Och en av tjejerna där hade DOM HÄR hängande över sitt skrivbord! Hon skrattade lite åt att jag fotograferade dem, men hur kunde jag låta bli?

Tror att jag behöver lite mer sånt här i mitt liv just nu eventuellt

Från Don II. 

Gissar att den är ungefär såhär: lite Bond, lite Indien, mycket världsherravälde och MYCKET Shahrukh. Utan inbördes ordning. 

Den där äppeljuicen ser rätt god ut, gör den inte?

Fotoutmaning 6 & 7: makes you smile/favourite

Ja, här lockas jag ju verkligen att posta en bild på mitt barn, denna dagliga källa till liksom häpen kärlek.

Men icke. Vi vandrar en annan väg för att inte alldeles balla ur i livsstilsblogg här. Nu håller vi oss till KULTUREN, mina vänner!

Här får ni en favorit som heter duga. Något (och någon) som får mig att le. Rörlig bild istället för stilla, men det måste väl vara OK?

Från Chalte chalte (ungefär Medan vi gick). Enligt konceptet pojke möter flicka, tjatar sig till hennes kärlek, får den, och vad händer sen? Shahrukhs rollfigur är lite lätt manisk skulle man kunna säga, och delar av den här historien lär bottna i hur han (Shahrukh alltså) följde efter sin blivande fru Gauri från Delhi till Mumbai och faktiskt lyckades hitta henne där ...

Grattis på födelsedan!

... many happy returns of the day, mister Khan!

En kort notis bara

Det ska göras film av En världsomsegling under havet – två stycken samtidiga verkar det.

Läs detta blogginlägg först.

Kan jag få lov att erkänna att jag hojtade JA och klappade händerna åt Anarchivists förslag på casting? [generat men samtidigt belåtet leende]

Jag citerar:

There's also the built-in appeal of having an iconic Indian character from classic European literature being played by an such an iconic Indian actor. SRK can do sympathetic, he can do morally ambiguous anti-heroic, and he can certainly do larger than life.

Shahrukh som Kapten Nemo, hur skulle något någonsin kunna bli mer strålande?!

Får jag påminna er? Här? ... eller här?

Jag älskar hur ni hittar mig!

Ja, google analytics är verkligen underbart.

Nu vinkar jag till er som googlat er hit på följande vis:

nerv i kläm vid örat (wtf??? Vad gjorde att du fick träff här? Inte för att jag minns allt jag skrivit om förstås, men ...)

dikt om besatthet (jag skulle fråga Therese Bohman om det, tror att det snarare är hennes avdelning!)

finns det någonstans man kan lämna bort dina djur? (Intefan vet jag, vill jag förstås svara. Dina djur eller mina? Prova Hanna Hellquist.)

Fåglar i litteraturen (Hurra! jag önskar att jag visste. Nej, jag önskar faktiskt att jag orkade skriva nåt om det. Lite apropå: senaste argumentet för att skaffa iphone är appen Kvitter: fågelljud, en klingande fågelbok! Några av mina favoriter: tofsvipa, näktergal, rördrom.)

Och sist en favvis: Jag vill veta om shahrokh khan liv (sic!). (Å raring, det är svårt jag vet, men du måste lära dig behärska både vokaler och konsonanter i det där ljuvliga namnet (som f ö lär betyda "prince-like face". Aye!). Alla h:n verkar sitta som de ska, men såhär: Shahrukh. Möjligen Shah Rukh. Googlar du honom sålunda blir det mycket lättare. Eller prova helt enkelt den här boken! Allt och lite till. Plus att omslaget i sig är värt priset. Nästan!)

Träben + engelska (lovely! Välkommen, hoppas du fann vad du sökte. Det skulle man ju faktiskt nästan kunna tro, om du inte är en seglare i dunklare vatten än mina. Man vet aldrig. Man kan välja alla inlägg taggade med L.J.S och se om det ger nåt...)

Vänersborgs hospital och asyl (jo. Där finns förstås utgångspunkten för min debutroman Allt som återstår. Journalanteckningarna om mammas farmor Emma Ulrika Johansson mellan 1922 och 1925.)

Och sen en massa bokgooglingar förstås. Befriande lite "Elin Boardy".

Don (2006)

Mer bollywood. Sånt jag ägnar mig åt utan hejd när jag är gräsänka. Igår efter träningen (så elegant den bestämda formen får det att låta som om jag tränar regelbundet!) köpte jag med mig indiskt från restaurang Bombay och placerade mig i soffan och såg på Don.

Den första bollywoodfilm som jag visade A, med tanken att en actionfilm skulle gå ner lättare än en kärlekshistoria. Tja, det gick väl sådär, men det gick i alla fall. Av nån anledning kände jag för att se om den. ("Nån anledning": jag ville ha nåt lätt, fartfyllt, snyggt, inte en av de där gråtfilmerna. Jag ville jäsa i soffan.)

Och Don är precis det: snygg, fartfylld, lite klurig (åtminstone första gången man ser den, nu kunde jag ägna mig åt att titta efter ledtrådar som läggs ut på vägen till upplösningen).

Filmen är baserad på sjuttiotalsfilmen Don, med Amitabh Bachchan i huvudrollen/huvudrollerna Don och Vijay. Här är det då Shahrukh som får den äran. Lite symboltyngt, eftersom det åtminstone av medierna regelbundet målas upp som något av en fight mellan Amitabh och Shahrukh om vem som verkligen är the King of Bollywood. De brukar förneka fight och osämja båda två, men skvallerpress är ju som skvallerpress är.

Don är, hur som helst, en (indisk) skurk som härjar i sydostasien, med bas i Malaysia. Paris, Kuala lumpur och Bombay susar förbi innan vi kommit halvvägs. Poliserna jagar Don, han jagar pengar och makt, storskurkarna jagar varandra ... Tja, det är som det brukar vara i den här typen av filmer. Snyggt koreograferat våld (som jag inte alls har så svårt för som knytnävarna och ljudeffekterna i t.ex KaranArjun, intressant (och nedslående) nog), biljakter, explosioner, sluga plotter och hemliga telefonsamtal till höger och vänster. Ett Bond-liknande soundtrack.

En bärande del av själva grundidén är att Don har en dubbelgångare som han inte känner till, den enkle mannen på gatan, Vijay:

Här upptagen med att fira Ganesha.

Efter att Don skadats i en biljakt och ligger bekvämt nersövd kontaktas Vijay av polischefen De Silva (Boman Irani) för att han ska agera Don och leda polisen till Dons whereabouts och hemliga hemliga information. Här nånstans anar man att De Silva själv har egna intressen i det hela, men inte vad (inte förrän den obligatoriska skurskscenen där De Silva pratar med sig själv och berättar om sina planer).

Så, ett byte äger rum efter att Vijay opererats för att få alla ärr och märken som Don har på kroppen, Vijay/Don återvänder till kumpanerna med "minnesförlust", som gradvis avtar. "I'm back!" utbrister han till slut och det påkallar förstås en fest.

Cue snygga jackan och Main Hoon Don:

... vilket jag tycker att ni ska jämföra med samma låt från första Don, 1978:

Tigermasken är humor!

Nå. The plot thickens. Alla har något att dölja och alla har något de vill ha, i de flesta fall är det senare någon av de andras död.

Så småningom är Vijay/Don och Roma (Priyanka Chopra*) på flykt undan både polisen (som, sedan De Silva är borta, inte alls tror att Vijay är Vijay och inte Don – och vad ska man tro?!) och Dons kumpaner (som inte gillar vare sig att Don låtsas vara nån annan än Don, eller att han läcker information till snuten).

Don/Vijay har druckit bhaang, lassi brygd med marijuanaextrakt, det är det som sätter igång det hela.

En otroligt välfunnen och rolig detalj som jag njuter av varje gång (hm, tja, jag kan ha sett den här filmen tre gånger nu, två och en halv i alla fall ...) är en scen där Don och hans närmaste man står och pratar i Dons walk-in-safe, med väggarna fyllda av hyllor med pengar, guld, asiatiska svärd och diverse konst. Bland annat Munchs Skriet. Ja, vem i hela världen skulle sno den, om inte Asiens mäktigaste superskurk?!

Jag skulle ju kunna avslöja själva twisten i plotten här, jag tror inte att sannolikheten för att mina kära läsare kommer att se Don är förfärligt stor, men det är så tråkigt med snuvningar på konfekten, inte sant? Filmen håller på det till det absoluta slutet, och sen får man tänka efter, hur var det nu? Klassiskt och rätt snyggt, och tydligen annorlunda än i den första Don.

Farhan Akhtar som skrivit och regisserat planerar en tvåa, jag vet inte hur långt de kommit men Shahrukh är ju självskriven som Don.

Och kom ihåg: Det är inte svårt att fånga Don, det är omöjligt! Don ko pakadna mushkil nahin, namumkin hai!

* Ja, det finns ju några kvinnor i filmen också, Priyanka Chopra och Ishaa Koppikar och Kareena Kapoor, men de har inte särskilt mycket att göra, mer än att flankera storskurken, då och då fightas om hans uppmärksamhet eller fightas med Don ... Antydda kärlekshistorier, men det är inte en film som lägger fokus där, och Don tycks också mer kåt än kär, om man säger så ... det andra tycks vara spel för gallerierna.

Blir det en tvåa lär vi väl få se både Ishaa och Priyanka igen. Ingen av dem är nån favvo, synd att Kareenas karaktär görs av med (kan man säga så?) redan i början!

KaranArjun (1995)

Jag hade Bollywoodkväll för mig själv igårkväll. Valde mellan att se om nån favorit, eller att se nån film jag ännu inte sett. Det blev det senare, och det blev KaranArjun, med Shahrukh och Salman Khan, från 1995. (Det är lätt att tro att det finns en stor och inflytelserik Khan-familj i Bollywood: Shahrukh, Salman, Amir mfl, men det gör det alltså inte. Däremot finns det en enorm och inflytelserik Kapoor-familj, men det är en annan historia.)

Å, nittiotalet är verkligen en alldeles särskild tid i Bollywood. Så mycket dålig smak. Så mycket hockeyfrillor! Så mycket av allt!

KaranArjun är en riktig Masala, med lite av allt (och rätt mycket av en del...): våld, reinkarnation, Kali Maa, kärlek, separerade och till sist återförenade bröder, Maa ki mohabbat, onda onda män med gräsliga hockeyfrillor, väderbitna och trackaserade bybor, stora färgkoordinerade dansnummer, sublimerat (nåja) sex i dansnummer ... Jag kan fortsätta, men tror att ni fattar grejen.

Bröderna (tvillingarna, tror jag, trots att Shahrukh och Salman inte är särskilt lika...) Karan och Arjun är sin mors ögonstenar, men tidigt i filmen går de en våldsam död till mötes, slaktade av den onde onde Durjan Singh (Amrish Puri) och hans hejdukar. Den förkrossade modern ber till Kali Maa och slår sitt huvud blodigt mot hennes altare för att få sina söner tillbaka. Tempelklockorna gungar, vinden blåser, ideliga inzoomningar på Kali-statyns grinande huvud med blodröd utsträckt tunga, och allmänt magisk stämning. Korsklippning med förlossningsscen (som var lite förvirrande, jag fattade inte om båda pojkarna återföds av samma kvinna och adopteras bort till två olika familjer, eller om de föddes i var sin familj ... men jag höll för ögonen för att slippa dunkandet av huvud till blods mot sten ...) där pojkarna återföds som Ajay och Vijay. (Ajay betyder obesegrad och Vijay betyder seger.)

Och sen går tiden.

Vijay (Shahrukh i sitt mest rundkindande och hockeyfrillade stadium) blir hästkille med slangbella, Ajay (Salman som har en tendens att alltid klä av sig på överkroppen i sina filmer, för att få flexa musklerna lite – så även här) blir slagsmålskille/boxare. De vet ingenting om varandras existens. Tjugo år går i ett nafs, då och då får vi se modern (nu med grå stråk i håret och nedtonad makeup) med en dåres envishet hävda Mere bete vaapas aayegi! Mina söner kommer tillbaka!

Och det gör de ju så småningom, förstår vi.

På vägen dit är det diverse plottar och sidoplottar och kärleksaffärer ...

Tyvärr var INTERMISSION-skylten bortklippt i min DVD-utgåva, men jag gissar att den var placerad ungefär när brorsorna kommer på att de har ett mysko band till varandra, eller där de faktiskt börjar tro på återfödelsen, åtminstone Vijay.

Pausen kommer oftast överraskande, just när man som (västerländsk) publik förväntar sig att upplösningen är nära visar det sig att halva filmen gått (bara!). När presentation och uppbyggnad av konflikten är gjord – då är det intermission. Det som återstår sedan är själva lösandet av konflikten. I det här fallet våld, våld och våld. Jag får erkänna att jag snabbspolade mig igenom en hel del. Våld på det här sättet är inte min grej, det spelar ingen roll att det är halvtaffligt koreograferat med knallrött låtsasblod och ljudeffekter. Jag gillar't inte!

Nå, vad mer? Shahrukh och Kajol är ett av Bollywoods högst älskade Jodis (par på duken) men inte nödvändigtvis min favvo. Den här låten är dock rätt rolig:

Här är väl det minst sublimerade sexet i filmen ...

Befriande att se hur Bollywoodbrudarna brukade se ut, innan size zero tog över även där!

Slutet är en lång serie våld och slagsmål och skrikande och springande, inzoomningar på blodiga ansikten, Kali Maas utstickande röda tunga och stirrande ögon ... Budskapet tycks vara att hämnd är rätt, våld ska med våld osv. De båda kärleksparen får varandra förstås, trots hinder på vägen, modern är lycklig för att hon återfått sina söner (och båda pojkarna har ju i sina nya inkarnationer saknat en mor), byborna blir av med den onde godsägaren och alla hans hejdukar ...

Och jag vet inte. Ingen fantastisk eftersmak direkt, även om det bitvis var underhållande.

Jag kan inte säga att nittiotalet är min favoritepok i Bollywood. Åtminstone inte de här våldsbetonade historierna. Jo, det skulle vara Koyla, då, men det är för att den är så hysteriskt over the top! En gång gjorde jag misstaget att se Anjaam (Shahrukh och Madhuri), den var gräslig. Och KaranArjun är knappast nåt jag kommer att behålla i min DVD-samling ...

(Nån som vill köpa den?)

Istället för skrivande, del 2

Main Yahan Hoon, från filmen Veer Zaara.

Jag skriver kanske ett inspirerat inlägg om hela filmen nån gång, t.ex när jag sett om den. Sålänge får det räcka med detta. 

Inga subs på klippet, men det är liksom låtens titel det hela går ut på: jag är här, jag är här, jag är här, fast det är han förstås inte, squadron leader Veer Pratap Singh. Han är i Indien och Zaara i Pakistan. Detta är hennes dröm, hennes fantasier om honom, vilket jag gillar. 

Någon av mina fellow bollybloggers påpekade nånstans att man kan misstänka att Shahrukh har en stående klausul i sina kontrakt som säger att han ska blötas ner någon gång i varje film ... (Se ungefär 3:56 för detta.) Nå, nu är det ju vanligt över huvud taget i Bollywood, detta med regn och med vatten. Regn ihop med starka känslor, oftast. Och vatten i övrigt lite när det passar, med olika betydelse, eller ingen mer än: kan vi inte kyssas på film så kan vi ju köra det gamla "wet-saree"-tricket. Men visst, han ser till att gå genom en vattenspridare om det inte kan regna på honom. Och vem har något emot det? (Farah Khan säger i sitt underbara kommentarspår till filmen Main Hoon Na ungefär att "So I put the man under a waterfall, why not?!")

Det är Udit Narayan som sjunger. Här är han nånstans i närheten av sitt mörkaste register, tänker jag. Fint. 

Det är vissa ord och ljud som jag är oerhört förtjust i på Hindi, också när betydelsen är mer än lovligt klyschig. Flera såna här. Main tumhare har ek khwab main ho basaa, main tumhare nazar ke ujaalon mein hoon. Jag är i centrum av alla dina drömmar, jag är i ljuset i din blick. Eh, ja. Whatever! 

Khwab är dröm. Nazar (med ett mysko rullande r) är blick. Hoon i sig är fint: det transkriberas med n för att markera det nasala. Jag tycker aldrig riktigt att jag får till nasala ljud (precis som jag är kass på tonande s på rätt ställen), men lyssna till hur han sjunger det, Udit: Main yahan hoon, yahan hoon, yahan hoon, yahan …

Extra info: detta var faktiskt ett av de första Bollywoodklipp som jag upptäckte, på ett sätt var det kanske det som banade väg för det där intresset som rätt så raskt växte till en hel besatthet. Jag hade precis tagit reda på vad han egentligen hette, den där vansinnigt snygge indiske skådisen från Devdas. Jag googlade honom, stavade mödosamt till alla h och k i namnet, och fick väl uppskattningsvis dryga fyra miljoner träffar. 

Nån av alla sidorna verkade halvofficiell och där vågade jag mig in. Där fanns inbäddade youtubeklipp, varav detta var ett. 

Och internet, på sitt vanliga luriga vis, ledde mig såklart snabbt vidare. Åhå. Aha. Arre Wah! 

Istället för skrivande, del 1

My Name Is Khan. Khan, from the epiglottus, KHHHan.

[varning för extremt pladdrig och långdragen text.]

Det var ju bara ett skämt när jag skrev "my name is Khan, and I'm not a …" i rubriken till första inlägget om filmen. Jag ville skämta med "My name is Joe and I'm not an alcoholic", alternativt nåt skämt i stil med Bollyholic eller så. Men hela filmen kretsar faktiskt kring repliken "My name is Khan and I'm not a terrorist". 

Vill ni ha plott? Ni kräver redovisning av plotten? OK, skyll er själva. 

Here goes:

Rizvan Khan, född i Indien men emigrerad till USA efter moderns död. han har (rätt ordentlig?) Asperger, men ingen begriper det förrän han kommer till USA, där bhabi (svägerskan) är psykolog på nåt vänster. 

Han möter Mandira, (hinduisk, vilket får betydelse) hårfrisörska och ensamstående mor. Något som mycket starkt påminner om kärlek inträffar för Rizvan. "Marry me. Marry me, please."  ber han om och om igen. Och när han till slut kan visa henne någonting i San Francisco som hon inte redan sett (en fin scen där han hämtar henne tidigt tidigt en morgon och springer upp på en kulle med henne för att visa henne soluppgången över staden med skyskraporna i centrum insvepta i dimma. En fin scen. Hon säger: "Marry me?" och han skrattar bara och vänder sig bort och håller handen för ansiktet.) så gifter de sig faktiskt. Något överraskande, kanske, men glöm ej: detta är Bollywood, och kärleken övervinner allt, dessutom ÄR Rizvan trots (och på grund av) sin Asperger en rätt charmig kille. 

Men, men. 11 september händer, situationen för muslimer i USA förändras. Sam, Mandiras son, blir ihjälslagen på en fotbollsplan (eller, misshandlad och lämnad med typ en krossad lever (?? de medicinska termerna är så ... latinska på engelska. Men nåt sånt.). 

Sorg. Ilska. Oresonlighet: "det är på grund av ditt efternamn som detta hänt!" skriker Mandira till Rizvan och hånar honom, "du kan väl säga till hela världen att My name is Khan and I'm not a terrorist, säg det till presidenten!" App app app, ge inte så bokstavliga kommandon till en man med Asperger. 

"Gå!" skriker hon, och det gör han mycket riktigt. 

Ja. Nån stans här tror jag att det var INTERMISSION, alltså halvtid. Det betyder att plotten är presenterad, linjerna uppdragna, nu ska det bara ske och skruvas till ännu mer och ännu mer. I det här fallet (som, faktiskt, i fler av Karan Johars filmer) för mycket. Andra delen av filmen var verkligen inte alls lika bra som den första delen (och då är ändå "bra" rätt relativt här, eller hur.)

Vi kan väl säga så här: resor på jakt efter presidenten, en vistelse hos en svart församling i Georgia, fängelse (misstänkt för terrorism, förstås) och tortyr, därefter frigivning (på grund av några mediestudenter som fångat Rizvan på bild när han ropar "I'm NOT a terrorist", vilket snutarna förstås tolkade som "I'm a terrorist", för så jobbar de ju ofta), orkan (typ Katrina) slår till mot Georgia, Rizvan beger sig dit för hjälparbete, det blir mer mediefokus - - -  Ja, nä, det är för mycket. Samtidigt också Mandiras kamp för att hitta sonens mördare. 

Eh.

Det var plotten, typ. 

Min största oro i förväg gällde faktiskt varken plotten eller geografin eller skildringen av amerikaner (suspension of disbelief pratar man ju om, att låta misstron stanna UTANFÖR salongen medan man ser en bollywoodfilm. Praktiskt, om inte nödvändigt), utan Shahrukh som en man med Asperger. Och DET, kära läsare, tyckte jag faktiskt (i min okunnighet) att han lyckades med. I den bemärkelsen att Shahrukh bitvis var borta, och Rizvan Khan med alla sina oförmågor och hangups trädde fram på duken. Och han fick min medkänsla! Han hade det inte för lätt, om man säger så. 

Det var ett helt annat kroppsspråk, inga av Shahrukhs vanliga "tics" eller manér, som han brukar få skäll för av alla utom de besatta. Här var det både tics och manér, förstås, men andra. Helt andra. Faktiskt.

Genom kameran blir verkligheten lite mer uthärdlig. Nya platser inte lika skrämmande. Människor inte lika påträngande.

Något annat som tilltalade mig var den för Bollywood lite annorlunda bilden av kärlek. 

Istället för det här:

(Från låten Suraj Hua Maddam ur K3G)

... fick vi det här:

"Please don't hug me!"

Och sen, eftersom jag håller på med en fempoängsuppsats med titeln Sex and Bollywood – a comparative study of … Äh, nä. Men jag måste skriva om SEXET! 

Shahrukh har sagt i nån intervju att det är massor av sex i filmen, att hans rollfigur är en sexmaniac och att de har sex överallt, hela tiden. Det verkade ju totalt otrovärdigt förstås, men han brukar komma med mysko uttalanden i intervjuer (ofta gravallvarlig), så. 

Men! 

Efter bröllopet sitter Rizvan och Mandira bredvid varandra i sängen, i pyamas. Han besvärad. Hon suckar och säger: "Du vet att vi inte kan göra det här utan att röra vid varandra va?" "Jag vet, jag har läst om det i en bok. Nice pictures", säger han med sitt skumma, kluriga leende. Hon säger nåt med a minute, och han säger "No. No. Not one minute. It's gonna take longer than that." med ett nytt flin. 

Klipp till att de sover intill varandra.

Senare, i en annan scen (i montaget med deras äktenskap och vardag) står hon och gör sallad i köket, när Rizvan kommer in i köket lite hetsigt, och frågar "Mandira, can we have sex now? Please." och hon lite förvirrat säger "Now?" , varvid han först tittar på sin klocka och säger "Yes, now", och sen gör en rörelse som för att knäppa upp sin skjorta. Exit mot sovrummet, först han och därefter hon, med en (nöjd och road) axelryckning. 

Åh, om jag på ETT ställe ska skriva det så är det väl här: LOL! 

I det stora hela var det alltså för mycket av allt, det var rörigt, det var stora känslor (som väntat, visserligen, i en Karan Johar-film, herregud, se bara på Kabhie Kushie Kabhie Gham!), det var upprättelse av muslimer (Allahs väg är kärlekens och medkänslans!). Aldrig har Shahrukh spelat en så outright muslimsk person förut. Hans rollfigur Kabir Khan i ChakDe!  är visserligen muslim, och det är av avgörande betydelse för den historien, men vi får inte se honom be, bara höra en frammumlad bön. Här får vi se honom be vid flera tillfällen: i öknen, i en moské, i fängelse. Ja, jösses (och det syftar inte på bönen, utan på alla filmens olika ingredienser). 

En hel del rejäla WTF-scener också. We shall overcome t.ex, i kyrkan hos den svarta församlingen i Georgia, det var för plågsamt för att titta på. Å snälla, klipp bort det! (Det enda roliga var att få lära sig att sjunga den på hindi: Hum hongi kamiab, hum hongi kamiab …)

Vad ska jag säga? Hur summera allt detta? Jag måste säga att framförallt andra halvan av filmen är totalt förvirrat sammanblandad i mitt huvud. Men Shahrukh klarade sig med äran i behåll. Rizvan Khan kröp under skinnet på mig och jag kom på mig själv med att tänka på honom med ömhet. Raring! 

I övrigt? Jag har svårt att se att filmen kan slå i USA eller England, förutom bland NRI's och bollyfans som undertecknad. Men en större publik (vilket jag tror man har hoppats på)? Knappast. 

Squeeeeee!

Imorgon ska jag se den här (den där) filmen på Roy! 

(rejäl) brasklapp: Shahrukh spelar en man med Aspergers syndrom. Filmen utspelas (vad jag vet) åtminstone nästan uteslutande i USA. Det är (nog) en del Forrest Gump-vibbar (vandra, en man med ett uppdrag, träffa presidenten). Det blir ingen Naach-Gaana. 

Men jag har för en gångs skull inte sett en enda trailer eller promo. Jag vet faktiskt inte vad jag ska vänta mig. Jag kommer att sitta där i biofåtöljen och HOPPAS. 

My Name Is Khan (– and I'm not an … ???)

Ny film på ingång. Alltså, ny FILM. Hur ska jag formulera mig? Bollywood-världen kommer inom kort tillsammans att ta tåget till Shahtown.

Själv försöker jag förhålla mig kyligt och distanserat till hela spektaklet, jag har (faktiskt) inte ens kollat på promos eller trailers. Men måste erkänna att jag är nervös. Både lite förväntansfull och rätt så jäkla orolig. Faktiskt. 

Nåväl. Här är affischen. Pretty much says it all, hai na?

Uppdatering:

"I want YOU to like my film!"

Stilikoner, del 3

Minus solbrillorna.