Motståndet

Jo, jag såg ju den där filmen. 

Jag hade allt ganska rätt i alla fall, en viss romantisering var det. Men främst: varför tror man att man måste hotta upp en redan vansinnigt spännande historia? Varför slänga in alla dessa ingredienser som bara är slitna? 

En bortprioriterad blek hustru som klagar (inte vet jag, men det kändes faktiskt INTE särskilt 40-tal). Mads Mikkelsen kunde inte heller rädda det från att kännas som att filmen försökte göra Citron till en mer "modern" man. Det blev bara knepigt. 

En fullständigt orealistisk shoot-out med en resväska full av vapen och typ tvåhundra gestapo-soldater mot EN motståndsman (som redan har ett skott genom lungan, förstås). Det må vara sant, men det funkar helt enkelt inte! Det är inte trovärdigt. Där spårade filmen ur litegrann. 

Och sedan: "Den mänsklige skurken", hur trött är man på den klichén? Väldigt! (Helt bortsett från, alltså, att skurkar såklart kan vara mänskliga. Jag talar inte om verklighet eller sanning här, jag talar gestaltning på film (och i text).) Den visserligen onde men ändå till sist medkännande danske (fast tyske, förstås) Gestapochefen Karl Heinz Hoffman, som liksom ska förstå motståndsmännen och respektera dem (de är ju män allihop yada yada, så tröttsamt) och i slutet till och med skäller ut soldaterna som skändar dem... Fullständigt icke trovärdigt. I verkligheten tippar jag att Hoffman såg rätt lite av de avrättade motståndsmännen. 

Birkeland skriver om Hoffman: " [han] kom alligelvel til at stå for en radikalisering af Gestapos metoder og herunder anvendelse af tortur." I filmen är han skallig/rakad, med hårda drag. På bilden i boken är han mörklockig och leende med två småbarn och en hustru. Givetvis mycket mycket otäckare. 

Det som ändå funkade var nog trots allt psykologin, att vara del av en Likvideringsgrupp (även om de förvisso fick det att se ut som nån sorts superkommando och inte så kaosigt som det nog var), att faktiskt ha som daglig sysselsättning att skjuta människor. Pressen i detta, det absurda. 

Den unge rödhårige motståndsmannen, Flamme, var välspelad och gripande (Thure Lindhardt). Jag kan aldrig riktigt avgöra om det är filmen eller jag som romantiserar (säkerligen den senare, men kanske också den förra). Men: en sammanbiten haltande motståndsman – hey, jag är såld! (Det var den ytliga delen av bloggposten. Sorry.)

Spännande var det, och välgjort för det mesta. Men att allt måste kryddas så mycket! Var det inte spännande nog att vara motståndsman i ett ockuperat Danmark, att ha både Dansk politi och Gestapo efter sig, riskera fängelse, tortyr, koncentrationsläger. 

Sådan är kapitalismen

Var på bio i helgen och kollade på Michael Moores senaste: Capitalism: A love story. 

Fantastisk! 

Inte som film i första hand, men som pepp. Missförstå mig nu inte: jag menar bara att det är rätt ointressant att diskutera Moores filmer utifrån begrepp som "filmkonst". Men som budskaps-filmer, absolut! Moore vet vad han gör och han gör det bra. Här har han också verkligen använt sig själv och sin mediepersona: den där liksom sävligt uppretade och besvärlige. Nu VET dörrvakterna att det blir problem när han dyker upp. 

Och: han måtte ha en stab av folk som sitter och genomsöker diverse arkiv för rörlig bild: reklam, femtiotal, nyheter... Allt finns ju där, det är snärtigt klippt och musiksatt och det funkar otroligt bra för att kontrastera till eller förstärka det han vill få fram. 

Men framför allt är det förstås budskapet jag gläds åt. Han är patriotisk och genomamerikansk och kallar det visserligen (bara) för demokrati, men nog fasen är det "that other -ism" (som han vid ett tillfälle kallar det) som man tänker på? Upp till kamp! tänkte jag och gick ut med ett stort leende. Det finns alltså hopp.

Moore har dramaturgin för sig också: först presenteras bakgrunden, sedan bryter en ekonomisk kris utan dess like ut, därefter följer begynnande protester från Folket och så tillslut alltså: Yes We Can! och Obama väljs till president. Yay! Tillbaka till Folket, som nu stärkts i sina protester och så: Finale.

Låter det som att jag raljerar? Det gör jag faktiskt inte! Själva dramaturgin är ju tydlig nog, men en film om kapitalismen hade ju kunnat bli förtvivlat torr/trist/deprimerande utan dessa lite snärtiga grepp. 

Stor humor i detta att man beskyller Obama för socialist där borta, och Moore konstaterar torrt att "the more people talked about it, the more young people got curious and started looking it up". Heh! 

Men hur bisarrt är det inte att Obama säger till en man i en folksamling att han tror på att om ekonomin är bra för de längst ner så är den bra för alla, hela vägen upp – klipp till samma man som med armarna korsade över bröstet säger: "I don't want any socialism in this country". Suck. 

För mig är det obegripligt att man INTE kan tycka att det låter som en bra idé. 

På eftertexterna en Sinatra-klingande engelsk version av "The Internationale". Helt fantastisk! Men svår att få tag på, verkar det. 

På tal om musik hittade vi oss genom filmen ett nytt favoritband, jag och A., (som alla säkert känt till i hundra år, ursäkta i så fall): Penguin Café Orchestra! Deras musik ljöd i lägenheten hela lördagen och en bit av söndagen också. Det var den catchy biten av den här som fångade mig: Music For A Found Harmonium.

Kolla upp!

Våld i verkligheten

Jag och Jessica var på Säve skjutbana igår. Research har aldrig tidigare varit så ROLIGT! Och samtidigt så handfast, praktiskt. 

Det är något med vapen och med det våldet som man aldrig får se, som saknas på film och var man nu kommer över de skildringarna. 

Det finns ett våld som spiller över bakåt, på den som skjuter. Det är inte bara en kraft som rör sig framåt, utan också tillbaka. Tyngden, rekylen, ljudet, tomhylsan som flyger ut.

Nu har jag skjutit Hemmerli 22 mm halvautomatisk, Smith&Wesson 22 mm single action revolver, Baretta 9 mm och Magnum 38. Samt hagelgevär. 

Så inihelvete roligt! 

Och jag har tänkt mer på det där hopptornet i Flickan. Det är ju precis samma sak med vapen, både i text och på film. Presenteras ett vapen så kommer det att avfyras, och det kommer att vara dramatiskt/sorgligt/avgörande. Varför? Så ser ju inte verkligheten ut! Dramaturgi är kanske det mest verklighetsfrämmande man kan utsätta sin text för. 

Det slog mig också när jag läste igenom min egen text härom dagen, att en scen där någon lär sig skjuta i många texter skulle innebära att hon sedan också GJORDE det, så att säga i verkligheten. Det alternativet hade faktiskt inte ens slagit mig. Men jag sätter ju en ära i att inte syssla med den typen av planteringar och payoffs. 

I bilen påväg tillbaka över Älvsborgsbron kom jag och Jessica överens om att vad man alltså borde göra är att mycket målmedvetet hänga gevär på väggar i sina texter – utan att avfyra dem! 

Filmdepression

Filmkurvan har varit rätt dålig det senaste. Här en rekapitulering. 

Först var vi som sagt och såg Man tänker sitt - som var som alla de där nittiotalsnovellerna. Se inlägg nedan. 

Sen såg jag och A. av någon outgrundlig anledning District 9, som jag raskt förträngt för att den var fysiskt vedervärdig och innehållsligt görkass. Trams!

Sedan såg vi Viskningar och rop (första filmen i en tänkt Bergmanprojekt, en film i veckan...) som var något så obegripligt überpretentiös och överspelad. Vi såg den med svensk text, vilket innebar att saker som "en klocka ringer" och "kvider" textades – tillslut kunde det lika gärna ha stått "överspel". Ledsen Harriet, jag TROR helt enkelt inte på din död. 

Fyra kvinnor i ett rum. En ska dö. 

Sedan såg jag och A. tack och lov Who's afraid of Virginia Woolf, med Liz Taylor och Richard Burton. Å, det där! Texten är så bra att man gapar, den tar andan ur en, och spelet! Kunde för min del varit ännu lite stramare och legat närmre pjäsen i scenerna, men fantastisk, fantastisk! Jag vill se den igen och igen. 

Hoppet åter.

Taylor och Burton: jag älskar er!

Nu i helgen var vi ett gäng och såg Flickan. Hm. Den lyckades på något vis samtidigt vara för långsam och för dramatiskt uppbyggd. OCH FRAMFÖR ALLT: vad är det egentligen med svenk film? Är det ingen i hela den långa produktionskedjan som ser och reagerar på att skådespeleriet representerar "svensk film" istället för verklighet? Inte en replik i hela filmen som sades av en vuxen lät som något annat än Skådespeleri. Jag gick ut ur salongen efteråt och var förbannad! 

Och vilken idiotisk konstruktion (att flickan förblir namnlös genom hela filmen), när pappan i en dramatisk(t viktig) scen springer efter sin dotter över ett fält och skriker – "Du!" 

Filmens behållning!

En annan sak: 

Ett hopptorn presenteras, alla ska hoppa, men flickan vågar inte (A. viskade: "dramaturgi!" till mig i biomörkret...) Ännu en gång återkommer hopptornet, fortfarande inget hopp. Men så, i slutet: ta da! Där står hon återigen, lika rädd. Och jag tänkte mycket intensivt: hoppa inte hoppa inte hoppa inte! Du kan leva ett fritt och lyckligt och fullgott liv UTAN att någonsin hoppa från ett enda hopptorn! 

När ska vi få se den filmen? Där man inte måste hoppa? Och: där dramaturgin inte blir lika pinsamt synlig? 

Till sist: häromdagen såg vi del två i Bergman-serien: de tre första delarna av Scener ur ett äktenskap. Också bra, tack och lov. Intressant, bra text, bra spel nästan hela tiden... Påminde på vissa sätt, både i text och spel om Who's afraid of... 

Det som lovar gott för fortsättningen är att De ofrivilliga utsetts till sveriges Oscarsbidrag. Jippi!