Senaste besattheten

Jag älskar sedan tidigare arian Ombra mai fù ur Händels Xerxes, kanske något av det vackraste musikstycke som finns. Häromdan läste jag detta i DN:

– och ville förstås genast veta allt om hur Xerxes låter när han är rasande!


 Såhär:



Och på originalspråk här:

Åsså lite Shahrukh

Det var ett tag sen jag höll koll, och då menar jag superkoll, på allt nytt som Shahrukh gjorde. Men helt har jag inte släppt honom. Nu kommer Raees, ur vilken ovanstående tjusiga dans är hämtad. Haken: han är nån sorts brottssyndikatledare. Lite nyfiken är jag ändå, mest för att det ser ... snyggt ut. Men jag gissar: våldsamt.

Sätt dig ner och lyssna

Kollegan S skickade den här till mig, eftersom vi delar en stark passion för Kerstin Ekmans roman Rövarna i Skuleskogen. Nu delar jag den med er. Varsågoda!

Women Self Defense in 1947

1234 get on the dance floor!

Det är ju inte så mycket bollywood här nuförtiden. Men. Jag håller på och researchar en grej, och har återupplivat min vurm lite. Besatthet?
Den här har värmt mig några grå höstmornar nu det senaste:



Tänker nog inte se filmen (Chennai Express), att döma av det jag läst mig till. En del av mina tvivel syns även i sångrumret: hur skillnaden konstrueras mellan (de mörkare) sydindierna (som pratar "obegripligt", dvs inte hindi...) och (den ljusare) Shahrukh. Enkelt kontra förfinat, etc etc. Det är samma sak som alltid, samma skillnader som målas upp, fastän det här bara rör sig om inom ett land. Tråkigt!
Men en catchy sång är det, onekligen, och den har rätt mycket av vad jag gillar i ett dansnummer av den här sorten. Massdans, mansdans, (rätt så) snygga moves, Shahrukh som dansar (ja, det kan ju ha med det att göra, förstås) ...

Gillar också att någon med rätt så sträv och mörk röst sjunger åt Shahrukh. Det klär honom, skulle jag säga, även om jag av hävd är svag för Udit Narayans mjuka stämma.

It is part of a bigger story!

Får nån sorts tårar i ögonen varje gång jag ser det här. Mycket mycket bra.

Astronauter som faller på månen

Jag har ägnat en förskräckande stor del av min sjukdag idag åt den här bloggen. Högst beroendeframkallande. Hittade bland annat klippet ovan, som är det roligaste jag sett på länge.

Zeenat Aman

Hon är fortfarande veckans/månadens/kvartalets bollywoodbrud här nere i min högermarginal, Zeenat.

Här är hon i Chura liya hai tumne jo dil ko (Du har stulit mitt hjärta), från filmen Yaadon Ki Baaraat, en låt som enligt A (jag är för kass på att höra/lägga märke till sånt) växlar mellan dur och moll. Fin är den i alla fall, och innehåller en del skoj att titta på. Zeenats vita dress, Vijay Aroras sammetsögon (och, eh, vaselinfilter?), inredningsdesignen i rummet där de befinner sig, medmera.

Och här, kanske lite mindre oskyldig, i Dum maro dum från filmen Hare Raama Hare Krishna. Låten handlar väl mest om att det är gött att röka ...

Med (enligt uppgift) autentiska hippies som statister.

This night of our union

Filmen Abhimaan från 1973 om två strävande sångare, spelade av Jaya Badhuri (sedermera Bachchan) och självaste Big B: Amitabh Bachchan, sägs vara inspirerad av Ravi Shankars liv/relation. Samma gamla story om Stort Manligt Ego som inte klarar av konkurrens från mycket begåvad hustru. Hon drar sig tillbaka, han är ett svin, hon blir olycklig etc etc.

Det var längesen jag såg den, men jag lyssnar ofta på musiken. Favorit är Tere mere milan ki yeh raina (This night of our union). Vackert, lite sorgligt.

Låten förekommer två gånger i filmen, först som litet mellanspel (i en version som jag skulle önska var hel och gick att få tag på) och i slutet som riktigt sångnummer, där makarna efter sju sorger och elva bedrövelser återförenas både känslomässigt och på scen.

Här är första gången:

Jaya är verkligen fantastiskt vacker! Notera också att hon är kortare än Amitabh när han sitter på en pianopall ...

Och här, andra gången:

Jag är inte överdrivet förtjust i Big B, i synnerhet inte som skådespelare, jag tycker han ser ungefär likadan ut hela tiden. Men gillar honom mer såhär, tror jag, än i rollerna som Arg Ung Man.

De vita kläderna, tårarna, inzoomningarna på kvinnan på första raden – allt har att göra med att makarna varit skilda åt en lång tid, och att hon förlorat barnet hon bar. Notera låtens text.

Här är en (annan) översättning av texten (från omistliga Bollywhat.com)

"This night of our union, a new flower will blossom.

That's why your gaze is so bashful.

Just look!

Look! This night of our union, a little flower will bloom;

our empty arms will be filled, darling."

Fint: att betydelsen blir annorlunda från första gången han sjunger den för henne, till andra gången, när den sjungs som tröst eller nytt hopp.

Framtidsforskning

Efter tips från T. vill jag gärna dela detta mer er, kära läsare: Frank Zappa. Skarp och bitsk och väldigt rolig.

Det handlar om omoraliska låttexter (bland annat). Ja, vad ska man säga? Ge honom tjugo år bara. Och: hans analys!!

Google Analytics ljuger aldrig

Och, åh, stackars er som letar efter soundtrack till helgens begivenhet och istället hittar mina bollyklipp med shaadi-tema! Eller, stackars och stackars. Kanske kommer nån på bättre tankar? Själv tänkte jag nog åka till Orust på lördag och förbereda lite inför midsommar. Hålla mig långt borta från whatsitsname. Kunde man kanske tillfälligt ställa in sina dagstidningsprenumerationer över helgen? Jag orkar inte med det där "sidorna 1, 2, 3, 4, 5, 6, 7, 8, 9, osv etc wtf". Men jag får väl vända bort blicken bara.

Men, ni googlare på ödslig stig, här får ni en bröllopslåt till:

Från filmen Paheli, oerhört vacker. Man ska visst gråta på bröllop, lär vi oss i hindifilmerna, men kanske inte just för att det är lyckligt, utan över att tvingas skiljas från Maa!

Veckans underhållning

Total eclipse of the heart. Eller eclipse of the brain, kanske, med tanke på den minst sagt bisarra videon.

Shaadi - bröllopslåtar

[... möjligen möjligen är jag tillbaka från min paus. Men jag lovar inget.]

Människor som bara har en vag uppfattning om Bollywood (eller indisk film i stort) brukar framföra tron att det brists ut i sång och dans lite då och då i filmerna, utan mycket mer tanke. Detta är förstås inte fallet. Det finns dans och det finns dans.

Det finns låtar och sångnummer som fungerar ungefär som montaget i västerländsk film ("every movie needs a montage", som det heter i visan), t.ex för att illustrera framväxande kärlek eller liknande, och det finns de som infogas lite mer "logiskt" i handlingen (inom citationstecken här för att den där logiken verkligen kan tänjas i det oändliga). 

Fester och bröllop (eller förlovningar) är sådana scener, som är som gjorda för att det ska dansas. Någon enstaka gång är det kanske helt igenom lycklig dans, där brud och/eller brudgum dansar. 

Från Kabhi Kushi Kabhi Ghum: "Yeh ladka hai allah" (OMG that boy!). 

Rahul och Anjali dansar på hennes väns förlovning, men de är mest intresserade av varandra, förstås. Typisk män-mot-kvinnor-dans. Inte särskilt mycket angst, den kommer först senare ...

Men bröllopsdansen är förstås också ett ypperligt tillfälle till angst och olycka. Bollywood älskar att klippa från glada dansande människors ansikten till någon olycklig. Snaran dras åt, snart är det dags ...

Bruden älskar en annan, bruden ÄR en annan, något kommer att ske. Det vet man! Annan angst är ju det faktiskt genomförda bröllopet (mera sällan, då, eftersom man ofta siktar på ett lyckligt slut, inför något hinder för bröllopet som gör att de tu kan få varandra UTAN skilsmässa – inte att rekommendera i indisk kultur) där brud eller brudgum älskar någon annan. Scenen från Devdas nedan är ett exempel på det. Eh, fast minus det lyckliga slutet då. 

Här är ett litet litet urval. Några exempel på dans och angst i ljuv kombination. 

Från DDLJ: "Mehndi Laga Ke Rakhna". Raj sjunger ju egentligen till Simran, men hon är förlovad med en annan, så allt måste camoufleras. En klassiker! Han är där för att vinna henne på ärlig väg, inte för att röva bort henne. 

Från Kuch Kuch Hota Hain: "Saajan ji ghar aaye". Salman är inte nån favorit, och han dansar inte särskilt bra heller. Catchy låt där grejen är att Anjali "egentligen" (hon vet bara inte riktigt om det än) älskar någon annan. Pehla pyaar, Den Första Kärleken är ett helgat begrepp i hindifilm. Den första kärleken är den viktiga, den riktiga, den sanna. Och det är INTE han som är det för henne ... förstår vi av inklippsbilderna.

Från Devdas: "Hamesha tumko chaaha". Paro gifter sig med en annan och Devdas ser henne föras bort. De är så stolta båda två, det är deras fel! Inte så mycket dans, men vackert. Den allra första bollywoodlåt som snurrade i min mp3-spelare. För att Devdas var den första filmen jag såg. 

Från Na tum jaano na hum: "Chunariya". Jag har inte sett filmen, men kombon av Saif och Hrithik och Eshas mycket olyckliga uppsyn gör att man väl får placera den här i kategorin angst. Bruden älskar en annan. Uppenbart är att brudgummen (Saif i vitt) inte vet något. Obegripligt catchy låt, dessutom. Udit igen, förstås! (Men vad är den textad på för språk egentligen??)

Istället för skrivande, del 2

Main Yahan Hoon, från filmen Veer Zaara.

Jag skriver kanske ett inspirerat inlägg om hela filmen nån gång, t.ex när jag sett om den. Sålänge får det räcka med detta. 

Inga subs på klippet, men det är liksom låtens titel det hela går ut på: jag är här, jag är här, jag är här, fast det är han förstås inte, squadron leader Veer Pratap Singh. Han är i Indien och Zaara i Pakistan. Detta är hennes dröm, hennes fantasier om honom, vilket jag gillar. 

Någon av mina fellow bollybloggers påpekade nånstans att man kan misstänka att Shahrukh har en stående klausul i sina kontrakt som säger att han ska blötas ner någon gång i varje film ... (Se ungefär 3:56 för detta.) Nå, nu är det ju vanligt över huvud taget i Bollywood, detta med regn och med vatten. Regn ihop med starka känslor, oftast. Och vatten i övrigt lite när det passar, med olika betydelse, eller ingen mer än: kan vi inte kyssas på film så kan vi ju köra det gamla "wet-saree"-tricket. Men visst, han ser till att gå genom en vattenspridare om det inte kan regna på honom. Och vem har något emot det? (Farah Khan säger i sitt underbara kommentarspår till filmen Main Hoon Na ungefär att "So I put the man under a waterfall, why not?!")

Det är Udit Narayan som sjunger. Här är han nånstans i närheten av sitt mörkaste register, tänker jag. Fint. 

Det är vissa ord och ljud som jag är oerhört förtjust i på Hindi, också när betydelsen är mer än lovligt klyschig. Flera såna här. Main tumhare har ek khwab main ho basaa, main tumhare nazar ke ujaalon mein hoon. Jag är i centrum av alla dina drömmar, jag är i ljuset i din blick. Eh, ja. Whatever! 

Khwab är dröm. Nazar (med ett mysko rullande r) är blick. Hoon i sig är fint: det transkriberas med n för att markera det nasala. Jag tycker aldrig riktigt att jag får till nasala ljud (precis som jag är kass på tonande s på rätt ställen), men lyssna till hur han sjunger det, Udit: Main yahan hoon, yahan hoon, yahan hoon, yahan …

Extra info: detta var faktiskt ett av de första Bollywoodklipp som jag upptäckte, på ett sätt var det kanske det som banade väg för det där intresset som rätt så raskt växte till en hel besatthet. Jag hade precis tagit reda på vad han egentligen hette, den där vansinnigt snygge indiske skådisen från Devdas. Jag googlade honom, stavade mödosamt till alla h och k i namnet, och fick väl uppskattningsvis dryga fyra miljoner träffar. 

Nån av alla sidorna verkade halvofficiell och där vågade jag mig in. Där fanns inbäddade youtubeklipp, varav detta var ett. 

Och internet, på sitt vanliga luriga vis, ledde mig såklart snabbt vidare. Åhå. Aha. Arre Wah! 

Heterofiering

Den utmärkta och intressanta bloggen Band of Thebes gör mig uppmärksam på att Colin Firth "loses his gay lovers" i den andra trailern till kommande filmen A single man (som jag ser fram emot!). 

Kolla själva!

Första trailern:

Andra, heterofierade trailern:

Filmen bygger på Christopher Isherwoods roman med samma namn, som jag tänkte ta och läsa så småningom. Eller helt enkelt lägga i bokhögen bredvid sängen...

Lite total ytlighet

... för att jag är för trött för att tänka. Och en blinkning till det där med Besatthet. 

Alltså: Shahrukh. Bollywoods störste just nu och min favvo – den som på egen hand sålde in mig till Bollywood, en inte obetydlig presation. 

Det här är inte en analys av varför eller vad eller hur. Är det vad ni vill ha så rekommenderar jag starkt Anupama Chopras bok "King of Bollywood – Shahrukh Khan and the seductive art of Indian cinema" en utmärkt bok både om Shahrukh och om hindifilm. Plus att han är himla snygg på omslaget (stillbild från Kabhi Alvida Naa Kehna, 2006)...

My dil goes mmmmm...

Jag rekommenderar också de oefterhärmliga Post-Punk Cinema Club som skrivit en Why should I love Shahrukh Khan? Här!

Om jag gjorde en egen lista i stil med deras så skulle det här komma högt upp: dansen! 

Det svänger om Shahrukh...

Här är en snyggt klippt och ganska rolig hiphopbetonad fanvid:

Även om jag förstås föredrar Chhaiyya chhaiyya från filmen Dil se:

Nu har ni allt ni behöver... Enjoy!

Manifest i efterhand

Många har skrivit om de där två manifesten, och den där stormen som blåste upp och inte riktigt tycks ha lagt sig riktigt än. Therese här,  här och här, Bernur, Malte. (Jag orkar inte mer, ni kan väl googla själva?)

Jag hade en hel lördag i bilen på mig att tänka över det första manifestet: fyra timmar med Jessica och tre timmar själv... Det var nära ett tag (bilkö, hetta, avgaser) att vi skrev ett motmanifest. Så uttråkade av det där negationernas manifest: varför skriva om vad man INTE vill? Varför lyfta fram vad man upplever som problem i samtidsprosan genom att sparka på andra författare?

Sedan besinnade vi oss (IKEA, motorvägen söderut) och prioriterade det egna skrivandet. Den egna arbetsron. DN är ju en frestare, liksom mycket annat i den där stora världen, men det är också väldigt skönt att stå utanför, att få lov att vara lite provinsiell sådär på lördag eftermiddag. 

Och då var det ju skönt att andra skrev ett motmanifest, ett som visserligen inte riktigt står på egna ben som manifest betraktat, men som var ljuvligt att läsa. (Fast varför lova att skriva deckare, det är väl inte heller särskilt produktivt?) 

Sedan orkade jag aldrig skriva klart det där långa blogginlägget, så detta är en mycket kortare version. 

Något vi funderade mycket över efter det där första manifestet var: vad handlar egentligen om branschen och vad handlar om författarna? 

Att Lotta Lotass texter kommer paketerade utan inbördes ordning eller att Malte Persson skriver på glittrande prosa om en historisk person eller att Myggor och tigrar är vad den är – hur skadar det prosan?  Hur tar det fokus från Berättandet? Om fokus tas görs det väl av förlag och tidningar (djärva tanke  - kanske just av DN:s kultursidor? Av förlagen? Den hand som föder en?)?

Varför behöver man lova att aldrig göra (om) det där? 

(Myggor och tigrar är f ö en roman som fick mig att tänka: jag ska aldrig ägna mig åt kotterier, jag ska aldrig bo i Stockholm, jag ska aldrig...) 

Något annat jag tänkte på, en detalj, var ordet annekterats i det första manifestet. Att berättandet annekterats av deckare och chicklit. Är i så fall inte berättandet snarare övergett till genrelitteraturen? Om något? Inte kan något sådant som berättande annekteras? 

"Do you have a flag?" 

The Lay of the Land

Förra sommarens bästa läsning var Richard Fords Som landet ligger, en roman i en av mina favoritgenrer: Den Stora Amerikanska Romanen.

Jag hade sett den i pockethyllan och hållit i den, men inte köpt den. I min novellperiod för flera år sedan läste jag Vinterfiske av Ford, men blev tydligen inte förtjust nog för att ta reda på vad han skrivit mer. 

Anledningen till att jag sedan verkligen köpte den där tjocka pocketen var detta:

David Strathairn, skådespelaren som läser, är en av besattheterna (mer om det en annan gång). Här läser han första delen av inledningskapitlet till The Lay of the Land. Och det där fångade mig. Utöver hans röst och hans sätt att läsa finns där någonting i själva texten. Där fanns något som jag ville läsa mer av, en ton, en upptakt. 

Jag ångrade mig inte. Som landet ligger är en bok om Amerika, en bok om att åldras, en bok om småstadsliv, om att fundera över de val man gjort och gör. En bok om livet, är det ens möjligt att skriva, eller blir det bara en tom klyscha? Boken är full av precisa iakttagelser som jag känner igen, fast jag varken är medelålders man eller amerikan. Den har humor, den har något som suger in mig som läsare och gör mig engagerad i huvudpersonen Frank Bascombe (för övrigt även huvudperson i ytterligare två böcker, Som landet ligger är den avslutande delen i en trilogi. Men läs den här först, den är utan tvekan den bästa av böckerna!).

Det är en bok på nästan 600 sidor som utspelas under några få dagar, fram till Thanksgiving. 

Jag trodde verkligen att Haddam fanns, att det också i verkligheten var en typisk (små)stad på USA:s östkust, och blev gruvligt besviken när jag letade efter den i Google Earth och inte hittade den – men däremot en litterär markering som någon gjort: "här ungefär borde Haddam ligga". Fler än jag hade alltså letat!

Här är ett stycke från en av sidorna där jag vikt hörnet:

"Den sorts lycka jag kände den dagen [...] den kan man inte ta patent på. Det var en lysande ärorik stund som var över på ett ögonblick. Under det att livet, verkliga livet, är annorlunda och inte ens kan bedömas som helt enkelt 'lyckligt' utan bara i termer som 'Ja, jag tar alltihop, tack' eller 'Nej, det tror jag inte jag gör'. Lycka, som min stackars far brukade säga, är en massa larv. Lycka är en cirkusclown, en komediserie på teve, ett gratulationskort. Livet, däremot, handlar om något strängare. Men också något bättre. Mycket bättre. Tro mig."

I en bokhandel nära dig!

Dagens bollywoodfavorit: Hum aap ki aankhon mein (I dina ögon)

Jag har inte sett filmen Pyaasa, men soundtracket tillhör mina favoriter. Flera vackra vemodiga sånger framförda av Mohamed Rafi och Geeta Dutt. 

Guru Dutt är en favorit han också – hans vackra och tragiska Kaagaz ke Phool (Pappersblommor) var en av de första Bollywood-oldies jag såg (när jag vågade klivet ut från att bara ha sett filmer med Shahrukh Khan…).

Också Pyaasa lär vara en tragisk historia, det var Guru Dutts varumärke att spela karaktärer som till viss del kunde sammanblandas med hans eget liv, poetiska filmer med ett budskap. 

Scenografin i Hum aap ki aankhon mein är fantastisk, trots sin minimalism: 

Trappan i inledningen!

Den framvällande röken/dimman! 

Grinden han kommer in genom, gatlyktorna!

Ballongerna! 

Och få saker matchar varandra så väl som Mohamed Rafis känsligt sorgsna röst, och Guru Dutts rynkade panna…