Det gränsar till galenskap

 ... en podd om skrivande och litteratur. Ja! Snart i en eter nära dig. Det är Mattias Hagberg, Martin Engberg, Jessica Schiefauer och jag som tillsammans kommer att prata om ämnen som intresserar oss inom detta vida fält. 

Håll utkik! Uppdatering kommer när podden finns i sinnevärlden.

I came here to have a good time but I'm honestly feeling so attacked right now ...

Alltid Ursula

Härifrån: Duke of Bookingham.

Smyga på texten

Skriva medan man släpper en bok är liksom helkört. Att bli recenserad och samtidigt sitta och försöka klämma nya ord ur kroppen? NEJ.
Men nu då?
Några veckor har gått, kanske har alla recensioner droppat in nu? Jag kommer på mig själv med att nästan i förbifarten tänka på de där halvfärdiga personerna i det där än så länge mycket skissartade. Måhända det snart är möjligt att återse dem? Kanske till och med att några av de där orden inte är alldeles fel? Väntar, smyger, avvaktar. Som om jag måste röra mig varligt för att inte skrämma alltihop på flykten. Tron, lusten, orken.

Transsubstantiering

The purpose of literature is to turn blood into ink.

— T. S. Eliot

Ordmoln

Jag fick för mig att göra såna där ordmoln av mina romantexter. Här: worlde.net. Bara att klistra in, och skapa, och sen ändra lite som man vill. Bra sak att man kan ställa in att den tar bort de vanligaste orden, annars hade väl och varit jättestort...

Såhär ser de ut i alla fall, romanerna.

Allt som återstår:

Mot ljuset:

Mary Jones historia:

Tiden är inte än:

Jag tycker att det är intressant att de faktiskt ser olika ut. Även om står, ser, säger, etc är vanliga i alla så finns det ändå tydliga skillnadet. Synligast kanske med Mary Jones? Där personer och relationer (det är ”mej” och inte ”jag” som är det vanligaste!) är mer i fokus? I mot ljuset pratar de, och ser på varandra, det visste jag redan... I debutromanen är Emma verkligen verkligen fokus, hennes namn står ut. Tycker om att ”handen” och ”bara” är såpass markerade där.

Jag gjorde det även med pågående text, men den vill jag inte lägga ut här. Kan väl bara säga att ”skrattade” var med bland de vanligare orden, vilket väl bara det är annorlunda mot ovanstående.

Berlin!

Vi for till Berlin, Jessica och jag, från torsdag till måndag. Tredje året i rad som jag är där i maj. Men många år sedan jag var där utan barn, vilket var ... trevligt.
Det var ett skrivretreat, kan man säga: med textsamtal och skrivande, samt research på platser och på museum.
Vi skrev till frukost, och vi skrev ett par timmar på kvällen, från tio ungefär, till midnatt. Fantastiskt.

Och hon hade läst min text, det där (som jag tyckte) ogenomträngliga otydliga oklara jättematerialet. Och ja, det ÄR ju en skiss. Men hon hade ord för det också, och vi pratade i över två timmar om texten, och många trådar trasslades ut i mitt huvud. Det är massor kvar, förstås, lång tid och inte bråttom. Men nu kan jag ändå se vart jag ska, vart jag vill, vad som måste till. Och det är rätt fantastiskt, även om det också skrämmer. Nu är det skriva som gäller. Borra, borra, borra, bygga personer och miljöer och linjer. Mums!

Och så var det ju Berlin, i maj, med blommande kastanjer och koltrastar överallt och de här gatorna och parkerna och miljöerna som jag tycker så mycket om. Och att få introducera det för Jessica, som inte varit där innan.


Textrespons med te.


 
Frukost och förmiddagspass på Hilde.



Kastanienallee.


Vårens färger i Tiergarten.

Textrespons - igen

Dags igen! Jag och J har mailat varandra varsin text, att läsas inför några dagar i maj, när vi ska åka till Berlin ihop. Och bland annat alltså ge respons.
Hennes projekt har jag läst förut, ett par gånger. Det ska bli väldigt spännande att se hur det utvecklats sen sist!
Men min text? Huuuu, det är första gången nån läser, första gången jag kommer ut ur bubblan. Och det är förskräckligt. Jo, verkligen. Gräsligt. Då och då överfalls jag av det: fy fan vad dåligt det är! Vad ska hon SÄGA?! Hur ska vi kunna prata på ett vettigt sätt om det?! Det är inte koketterande. Det är helt och hållet på allvar. Andra stunder kan jag tänka att jo, visst, så här har det ju känts varenda gång, såklart, varenda FÖRSTA gång. När texten ska bli liksom på riktigt, och det är ett tryck som den varje gång bara med knapp nöd klarar. Åtminstone i mitt huvud.

Gör jag mig förstådd? Så mycket av detta är svårformulerade känslor och ågren. Men. Jag kan i de klara stunderna se att detta också är PROCESS, även om det är smärtsamt.
Det är ju på sätt och vis mitt shitty first draft som hon ska få läsa.
Och visst - utifrån vårt samtal kommer nya tankar och insikter och riktningar, ny medvetenhet om vad det är jag gjort egentligen, vad som kanske eventuellt finns i det där materialet. 170 sidor, det är otroligt mycket, men min känsla just nu: att ingenting av det som jag egentligen VILL finns på de där sidorna, utan fortfarand

Poddsamtal om skrivandet och om boken

Här kan man lyssna på ett långt poddsamtal mellan Jeanette Niemi och mig, om skrivandet, processen/processer, skrivblockering och flow, mina böcker, medmera. Jag tyckte själv att det kändes väldigt bra när vi spelade in.

Finns även på andra ställen där poddar finns.

Skrivprocess

På fredag åker jag till Stockholm för att träffa Redaktörn och gå igenom manuset.

Medan jag funderar över ändringar och eventuella omskrivningar har jag detta andra projekt löpande i huvudet, och i datorn. En wordfil på 140 sidor, det har aldrig funnits så här mycket text såhär snabbt. Eller så här parallellt, kanske jag ska säga. Nu är det ju inte 140 sidor TEXT, för massor (hälften? mer?) är skisser, anteckningar bara, instruktioner till mig själv, bakland, gulmarkerade bitar. Men ändå. Det är ändå mycket. Och jag skriver mycket om det, i mitt parallella baklandsdokument, resonerar med mig själv om hur det kan bli och vad jag vill och vad jag ska ta tag i – sedan. För jag ser vad jag gör: jag återkommer ständigt till ”Sedan, när Tiden är inte än är ivägskickad och färdig, då ska jag …” ”Sen ska jag rita tidslinjer och tänka på dramaturgi och plot och struktur. Inte nu!”

Jag förstår ju vad det är jag gör, det är ett sätt att hålla det här parallella skrivandet lätt och lekande och kravlöst. Det är att skjuta allt allvar på framtiden. Jag misstänker att allt detta framåtskjutande kommer att backlasha rejält sen, när jag väl når den där punkten när boken (Tiden … alltså) väl kommer ut. När den faktiskt är färdig och bortom min kontroll. Då skulle jag tippa på att det vore klokt att TVINGA mig till en paus från detta andra, för att inte alldeles köra fast i det som är dramaturgi, struktur, plot, allvar.

Det gäller att lära sig att förstå sin process, och hänga med i svängarna. Får väl se om jag lyckas.

Något lite om tempus

En gång, när Allt som återstår var ny, var jag med på Bokens dag i Karlskrona. Där medverkade även bland andra Per Wästberg. Vi hälsade, han visste något om vem jag var, och han sa: ”Jag har noterat att du är en av de författare som använder presens …” Inte ogillande, möjligen uppskattande. Jag minns inte mer av det där samtalet, men det gjorde intryck på mig.
För ja, presens är mitt förinställda tempus, kan man säga. Om jag inte tänker så är det så jag skriver. Allt som återstår, Mot ljuset. I Mary Jones finns ju ett nuplan i presens men även återblickarna i imperfekt preteritum. Tiden är inte än är också den skriven i presens.

Och så har jag ett textdokument i datorn som just nu är 140 sidor, kanske blir det såsmåningom bok nummer fem, kanske inte. (Men det är förstås vad jag hoppas.)
Sedan igår ägnar jag mig åt att skrolla igenom alla denna text och ändra tempus. Från presens, som så att säga bara runnit ur fingrarna på mig, till preteritum. Tror nu nämligen av olika anledningar att det är så det ska vara.
Skiftet är oerhört plågsamt. Både ansträngande med allt pet, men kanske framför allt att övergången inte  är smickrande för texten, eller hur jag ska säga. I det första skedet framstår allt som sämre. Ganska mycket kommer att behöva skrivas om, för att jag beskriver saker på ett annat sätt i presens än vad preteritum tillåter. Men det är jätteintressant, för jag får syn på hur jag gör, hur jag skriver. Var och hur jag placerar personerna, hur jag låter dem röra sig. En del av det kommer att behöva bli annorlunda nu, och det gläder mig. För jag vill inte göra samma sak ännu en gång. Visst har det att göra med var jag är i processen med Tiden är inte än: redigeringen. Men också något mer än det. Och framför allt hänger det ihop med själva texten, vad den är, vad den skildrar, hur jag önskar att den ska kunna bli. Då tror jag helt enkelt att presens är fel.

Men jag återkommer om detta, lovar.

Smärtan i texten

Jag vet att jag brukar skriva - och säga - att jag gillar redigeringsfasen. Finslipandet, petandet med detaljer, en känsla av att det blir bättre. Samarbetet med min redaktör, som är en i ordens bästa bemärkelser petig och noggrann person.
Men. Det är också otroligt obehagligt och smärtsamt. För att texten bryts sönder i småbitar, och jag inte längre kan gömma mig bakom dess helhetsflöde. Alla onödiga upprepningar, konstiga ordval, ofärdiga avsnitt ska fram i ljuset och förbättras. Aj. Aj!
Har nu under tre dagar arbetat mig igenom manuset på papper, med Redaktörns anteckningar och ändringsförslag.
Och visst ser jag att det blir bättre. Men jag blir också så fruktansvärt TRÖTT på mig själv, min egen röst, mitt eget språk, mina upprepningar och bilder och språkliga vändningar att jag bitvis måste sjunka ner över bordet och luta pannan mot texten och blunda. Uäää. Det hjälper inte att jag nu kan stryka i just ovannämnda olater, jag ser dem ju och ser dem och ser dem. Och tröttnar nåt enormt på texten.
Men men. Jag vet ju detta, det är fjärde gången jag gör det. Så småningom kommer jag (väl) ut på andra sidan detta och kan känna mig nöjd och belåten istället.
Tallyho!

Text och musik

Jag lyssnar mycket på musik i hörlurar när jag skriver. Ofta klassisk musik, eller instrumental, eller med text på ett språk jag inte kan. Lyssna på svensk musik funkar inte alls, och bara en del med sång på engelska.
En del musik återkommer från skrivprocess till skrivprocess, medan andra artister, skivor, låtar, genrer varit specifika för arbetet med en viss bok.
Det finns låtar som fortfarande är som ”soundtrack” till en viss roman.

När jag skrev Allt som återstår lyssnade jag väldigt mycket på Sigur Rós, parentesskivan, särskilt den här låten. Jag lyssnade också på Antony & the Johnsons, kanske särskilt denna? Väldigt högstämt, men det funkade på något vis perfekt med stämningsläget jag behövde försätta mig i när jag skrev, särskilt mot slutet av boken.

Mot ljuset skrev jag (förstås) till 40-talsjazz, bland annat denna. Men även (gammal) bollywoodmusik, exempelvis låten Yeh Wada Karo, som länge efteråt hade kvar känslan av djungel och verandor för mig. Nu har det bleknat något.

Mary Jones historia har den här som soundtrack: The Spey in Spate. Lyssnade också på ”cajunmusik”, på fantastiskt fin franska, till exempel Katherine.

Den roman som blir min fyra, som kommer i mars, och som heter ”Tiden är inte än”, har jag skrivit med medeltidsmusik i öronen, till exempel Danse Real, Bacche bene venies och Gotlandsvisa, för att bara nämna några från min spellista Digerdöden … Men jag har lyssnat på körverk också, bland annat den här oerhört vackra: Miserere Mei.

Men när jag kör fast, eller tycker att det behövs fart och fläkt och jäklar-anamma i skrivandet, ett hetsigt flöde för att komma loss och komma vidare, då vänder jag mig till Urga. Det funkar alltid.

Vatican Cameos

Snart snart snart.
Nu finns det en framsida. Hihooooooo. Redigering i slutfasen, snart manuslämning.
Jag tror det blir bra det här, hörrni. Bok fyra, helt otroligt!

Ursula! Ursula!

Making anything well involves a commitment to the work. And that requires courage: you have to trust yourself. It helps to remember that the goal is not to write a masterpiece or a best-seller. The goal is to be able to look at your story and say, Yes. That’s as good as I can make it.

//Ursula K LeGuin
 

Sant

I’m still working out how the fuck to be a writer, and I’m three books and thirty-six years in now. I should like to be more regular in my habits and more functional in my output, but I would also like not to be crazy, and to be a millionaire, and to live in a world where all human beings have basic human rights and my taxes go to fund schools and free healthcare and abortions instead of drone strikes on children, so. We work with what we’ve got.

Härifrån.

Inte exakt överensstämmelse i alla detaljer, men PRINCIPEN, javisst.

Lilla Björka

En vecka med solsken, milda vårvindar, vitsippor, tofsvipa och tranor på fälten intill har jag och Jessica tillbringat i Elin Wägners Lilla Björka, i Bergs socken i småland.
Fabulöst.

Vi har pratat, skrivit, läst, diskuterat, redigerat och tänkt så att vi blivit helt utmattade. Även när vi FÖRSÖKTE vara lediga blev det att vi skrev. ”Nu tar vi kväll, om du riggar datorn för lite Sherlock där uppe, så diskar jag undan så länge” – vilket sedan resulterade i att den som skulle förbereda för filmkväll bara skrev lite till, och den som diskade och sen kom upp blev så sugen att hon också hämtade sin dator.

Vi har pausat för att laga mat, och äta på verandan, vi har pausat för att gå långpromenader och en gång cykla till lanthandeln i Tolg.
I övrigt har det varit arbetsintensivt och ljuvligt.

Jag har påbörjat redigeringen av det som fortfarande kan gå under namnet Digerdödsromanen (lovar återkomma när det finns en bra titel…), samt lustskrivit på nästa grej. Känner igen mina faser vid det här laget. I redigeringsfasen FLYR jag till annat skrivande. Så också nu.

Här satt Elin Wägner, i arbetsrummet på ovanvåningen. Nu har jag suttit precis där, skrivit med samma vy utanför, samma rum för ögonen. 

Också arbetsrummet. Idel vackra detaljer. 

Fönstret nedanför trappan. Varje eftermiddag detta ljusfenomen.

Vi sov i sängar som stått i prästgården i Tolg, där Elins morfar var präst. Teoretiskt möjligt, alltså, att hon någon gång legat i dessa järnsängar. Oavsett sov vi gott, med Elin vakande över oss. 

Verandan i söder. Lämplig för frukost, lunch, samtal, läsning, eftermiddagspauser i solen. 

Och sedan, allra sist: Elin och jag i arbetsrummet. 

Lilla Björka

På måndag far jag och Jessica till Småland. Närmare bestämt hit. Elin Wägners hus Lilla Björka, dit man kan vara lyckosam nog att få gemensamt stipendium. Vi ska vara där nästan en hel vecka. Skriva, läsa, prata, dricka champagne, promenera (eller jogga, om andan faller på!), läsa, skriva, prata. Sa jag prata? Skriva? Ni fattar.
Det kommer att bli ljuvligt.
Ganska många veckor nu, genom en hetsig och intensiv tid både på jobbet och hemma, har jag sett fram och sett fram och sett fram emot denna resa, denna vistelse. Denna TID. Så värdefull.
Och nu är det alldeles strax dags.

Jag tror att jag kan lova rapporter här, och/eller i diverse sociala medier.

Olika sorters deadline

Sedan jag skickade romanmanus till förlaget har jag skrivit på något annat. Vänstrat, prasslat, varit helt och hållet otrogen det där som ska bli nummer fyra (!!!!).
Men det är som det ska vara. Texten behöver vila, jag behöver vila från den, och den där frisläppta skrivenergin kan istället läggas på nåt annat. Måhända något som såsmåningom kan bli nummer fem? Vem vet. I nuläget bara: lustskrivande, babbel och blaj, vilda idéer, scener, försök, tankar.
Hela tiden med vetskap om att jag snart ska stänga dörren till just det här litterära rummet, för att återvända till romanen. Redigering, omskrivning, pet och pill och FÄRDIGSTÄLLANDE. Men till dess är det ren njutning att få hålla på med detta andra. Leka, testa, fylla på. Och så vet jag - för vid det här laget börjar jag känna min process - att när jag sedan återvänder finns där material att ta tag i och arbeta vidare med. en viss tillfredsställelse i detta, ja.
Men nu, snart: åter till medeltiden, digerdöden, vandringen. Ni får snart veta mer!

Nu kan vi fira!

Förlaget har sagt ja till bok nummer fyra!