Skrivprocess

Jag läser igenom mitt hundra sidor långa baklandsdokument, som rört sig från de allra första orden jag skrev på projektet, och fram till nu, och vidare framåt.
Infall, tankar, idéer, utklipp, inklipp, tankesprång, flöden. Ganska mycket som sedan blivit av, en hel del infall som jag lämnat längs vägen. En del som jag tänkt, glömt och sedan tänkt på nytt, i tron att det var första gången … Det är roligt att läsa igenom, för att processen blir synlig, hur texten vuxit från idéfrö och rent lustskrivande till någonting större, något att arbeta med, att ta på allvar.

Hittade den här anteckningen mitt i (annars är det nästan inga datum någonstans):

Dödsföraktande!
Nu är det 11 sidor. 11/12 2013.
Heja!

Ja, verkligen heja. Nu, drygt ett år senare, är det 98 sidor. Fortfarande mycket mycket långt ifrån färdigt förstås, men det var trevligt att se så tydligt hur det rört sig framåt. 

Att skriva sig in i tvivlet – och vidare

Jag lyssnar på medeltida körverk och petar, skriver, försöker flöda, försöker tänka på texten, försöker att INTE tänka på texten, utan vara i skrivandet. Svårt!
Jag börjar känna min process nu, och här kommer det tvivlande skedet. Besvärligt. Det ser ut så här: det börjar finnas ganska mycket text nu, tillräckligt med massa och material för att kunna säga något om textens väg vidare. Samtidigt är det fortfarande rätt tidigt i processen, vilket gör att väldigt mycket av texten är ofärdig, och det finns mycket bakland* som ligger kvar.
När textmassan växer blir det tydligt vad som fortfarande inte är skrivet, vad som måste till. Och det är smärtsamt.
Vart är det på väg? Hur ska det bli? Kommer jag att lyckas genomföra det jag vill?
I det här skedet börjar jag också föreställa mig förlagets läsning, och det är oftast plågsamt – eftersom jag just nu hittar på kritik och ointresse, snarare än positiv respons … Visst finns det ögonblick av hybris också, men de är färre just här i processen.

Men: det finns en stor tröst i att kunna känna igen det som just process, istället för att bara drabbas av tvivel på texten. Tvivlar gör jag, men jag hanterar det.
Nu gäller det att skriva mer, våga vara i texten, låta den ta form och breda ut sig och att sakta men säkert skriva mig ur det här tillståndet.








* Bakland: skissade scener, svep, bakom-material, egna tankar om texten. Allt det där som skrivs först och som sen ska bort. Ibland är det förvillande likt "riktig" text och det gör det svårt att urskilja och stryka/skriva om.

Något som inte brukar hända mig!

Att ha två ideer i huvudet samtidigt.
Men: nu har det hänt.

Läs nerifrån och upp, såhär skrev jag om det alldeles för en stund sen, i ett socialt medie nära dig (mig):

Det första var en fras, den dök upp redan för flera veckor sedan. 

Resten (eh, alltså inte ALLTIHOP förstås, men det som är idén just nu) kom som en vision när jag låg och nattade bäbis häromkvällen. Mycket tydligt, växande för min inre blick medan jag tänkte mer och mer tills han somnat. Satte mig sedan direkt vid datorn och slängde ner det där i ett textdokument. För att inte glömma! 

Och sen har det vuxit. 

Och jag kan inte låta bli att tänka på det.

Öppnar det där dokumentet på lediga sekunder flera gånger varje dag, skrollar lite, skriver ner nåt mer (en fras, en fråga till mig själv, något att testa i tanken eller fundera över, möjliga vägar.)

Som sagt ovan, jag har ingen aning om ifall det bara är jag som skulle se poängen med det, men så har jag ju mer eller mindre alltid tänkt med mina ideer, så det känns inte som nån måttstock. 

Det jag inte vet är nu mest om jag bara ska låta det vila (om jag kan!) eller om det faktiskt skulle gå att hålla två saker i huvudet samtidigt. 

Får väl se.

Att låta baklandet krackelera

Mhm. Så här då.
Det finns en massa text. Den är skriven, den är genomläst på längden och på tvären.
Och men så uppstår nåt när jag skriver mer text, nytt och som känns bra och som är i linje med hur jag tänker på texten nu. Och det liksom KROCKAR med det som redan finns. Jaså, men var det så här, jaha, då måste jag ju ändra de ställen där jag beskrivit det på det där sättet. Suck. Och så ändra.
Och samma sak igen: skriva nytt, se det krocka, och tvingas ändra.
Det ska vara så, det begriper jag ju, men det är smärtsamt. Smärtsamt för att det där som jag trodde var TEXT i själva verket var bakland. Och, som det heter: "Lägg märke til ditt bakland och stryk det. Hitta luckorna och skriv ut."
Var det när jag höll på med Allt som återstår jag fick det rådet? Eller Mot ljuset? Sak samma! Det är så det måste vara. Men det gör ont, för att all den där texten som är skriven för att komma fram till hur det är, hur det ska vara, hur det ser ut – den står ju där, den finns och jag har läst den och börjat tro på den och det är förstås dumt, men också det enda sättet framåt, tror jag.

Där är jag nu. Mitt i detta att upptäcka glipor, sprickor, oegentligheter (underbart ord, även om det kanske inte riktigt är på plats här!), et cetera och med mera.


Och så är jag hungrig dessutom, det kanske bidrar till missnöjet?