Varför vara lycklig när du kan vara normal?

Jag läste en bok idag! 

HerreminJE, det trodde jag väl aldrig. Se föregående inlägg om svacka etc. Men idag har jag varit hemma på vab med en tämligen pigg unge, som dock sov två och en halv timme på dagen. Och då läste jag. Två tredjedelar eller så av Jeanette Wintersons Varför vara lycklig när du kan vara normal? Och sen resten nu på kvällen.

Jag har sträckläst.

Jag har vikt sidor! (Och jag är ändå bibliotekarie. Men i min egen bok.)

Jag har instagrammat ett avsnitt.

Jag har fått kramp i bröstet och gråtandning.

Tårar i ögonen. 

Ett tag en känsla av att vilja luta huvudet mot kudden och storgråta, men så blev det inte.

Blivit varm i hjärtat.

Och läst och läst och läst. 

Så fint det är. Snabbt flödande och fritt löpande. Starkt och hoppfullt och svart och mörkt på samma gång. Mycket handlar om skrivande och litteratur och jäklar vilken kraft det finns där, vilken tilltro, och jag vill ta det till mig, jag vill minnas hennes formuleringar och hennes tankar. 

En bild där hon drömmer (eller inbillar sig?) att hon ligger på is, med en annan hon själv just nedanför, hand mot hand och mun mot mun, som fick mig att tänka på den där återkommande is/dödsfoto-temat hos P O Enquist. Fint.

Och Mrs Winterson, Elimförsamlingen, porslinet, maten och kölden och hur det kändes liksom som en annan tid, en uppväxt lång långt tidigare, och att läsa engelsk litteratur från A till Z, och passagerna om DDK och om kärleken. Att veta hur man älskar och att veta hur man kan bli älskad. 

Ett biblioteksinlägg

Var det bara jag som irriterade mig (gränslöst) på tonen i Pontus Dahlmans artikel i DN om SAB-systemet kontra Dewey på svenska bibliotek? 

Jag tyckte att texten var genomsyrad av en ton som kändes som ett (misslyckat) försök till humoristiskt grundantagande att bibliotek är konstiga, att SAB-systemet är knäppt och egentligen bara till för att försvåra det för folk och att siffror såklart är ännu knäppare. 

Och, suck, det där med att en bibliotekarie på sthlms stadsbibbla VISKAR till artikelförfattaren att hxn hört att i det där nya tunnelbanestationsbiblioteket ställer de böckerna lite hur som helst, och till och med med framsidan utåt. Herregud, Stockholms stadsbibbla kan ju vara världens minsta bibliotek, så trångt! Inte gjort för exponering! Vilka andra bibliotek har artikelförfattaren besökt (eller den citerade bibliotekarien, förresten)? Inga som ställer böckerna med framsidan utåt? 

Irriterande, tycker jag. 

Plus, förstås, att han felciterar själva SAB-systemet, i sin iver att ge exempel på hur himla konstigt det är: Gz är inte lika med svensk litteraturhistoria (den finner man under Gc, c:et står för Sverige precis som i Hc som betyder skönlitteratur på svenska). Gz betyder att det rör sig om biografier om/av författare, ej svenska (de svenska står förstås på Gcz!).

Inte för att jag tycker att det verkar himla kul att gå över från SAB till Dewey, men jag vet inte om det verkligen skulle bli svårare för folk att hitta? Spelar det någon roll om det står Hce på knubben (den lilla avgränsaren i hyllan) eller om det står 899? Blir det verkligen svårare att hitta till hyllan? 

Jag tänker mig att klassifikationen inte är till för låntagarna (det är där exponeringen kommer in. Framsidan utåt! Skyltning!) utan för biblioteket, bibliotekarierna, för Systemet. 

Problemet med att gå över till Dewey blir väl (förutom alla som ska lära sig ett nytt system), som en bibliotekarie i artikeln är inne på, att systemet i sin nuvarande form är så Amerikacentrerat, liksom SAB-systemet ju är enormt Sverige- och Euro-centrerat, efter principen Det Närmaste Är Viktigast. (I SAB-systemet står t.ex. bokstaven A för Bok- och Biblioteksväsen – det är humor om man vill driva med SAB!)

För er med intresse för bibliotekssystem kan jag rekommendera en Wikipediasurfning på olika klassifikationssystem för bibliotek, där det (gamla) kinesiska är bland de roligare (apropå det där med det viktiga först: A1 är texter av/om Karl Marx och Friedrich Engels).