En liten paus, bara

Jag har inget att säga. Det är sant, för tillfället. Men jag förväntar mig att sägandet snart kommer tillbaka. Till exempel i takt med att den där höststormen vid horisonten som vi kallar Bokmässan drar allt närmare med både mörka skyar och divine light.

Eller i takt med att jag åter närmar mig romanens slutredigering igen efter lite uppehåll.

Eller i takt med att vindsröjningen på Älvsborgsgatan framskrider.

Vi får se.

Till dess:

En fin låt. Och en till. Och ännu en.

Kort notis om romanskrivandet

I öronen idag (som så många gånger förut): Yeh wada karo och Bachpan ke din.

In i skrivandet. Jag redigerar, det är en långsam rörelse genom texten, nästan lättjefull. Skrolla, pilla, läsa och läsa om, skriva nytt, skriva till. Några avsnitt och inslag behöver lite större grepp, jag arbetar mig fram till det. Där krävs det större koncentration, kanske flödesskrivning, eller bara en ordentlig ansträngning.

Just nu är jag med texten, tycker jag att jag fått till vad jag velat, tycker nog att den säger något. En känsla som är oerhört viktig att hålla fast vid, att unna sig, att njuta av.

Ville bara säga det.

Om musik och bilder

En gång, när jag var nånstans i yngre tonåren eller så, sa en vän att han inte förstod hur folk kunde lyssna på musik och INTE se bilder framför sig. Det förvirrade mig, och jag tror inte att jag vågade säga nåt annat än att mumla medhåll. Nu kan jag tycka att det var rätt fånigt sagt, vad om man inte såg några bilder? Var man lite sämre då?

Med denna lilla inledning vill jag inte säga något mer än bara just det. Jag har tänkt på musik och på bilder idag.

Ganska mycket av den här romanen som är under arbete har jag skrivit till olika musik. 1940-talszjazz i stor utsträckning. Men också gammal indisk filmmusik. Och det är märkligt, när jag nu i redigeringsfasen lyssnar på en del av de där låtarna så ser jag alldeles tydligt för mig hur det var att börja skriva. Jag antar att det påminner om hur alla ni vanliga som har luktsinne * kan uppleva luktminnen, åtminstone föreställer jag mig det.

Musik som nu mycket starkt och levande framkallar bilder för mitt inre, hur jag tänkte mig texten då, hur jag tänkte mig personerna och miljön. Jag minns den där rädslan, att kasta sig ut i något nytt och våga lita på det, våga tro på det. Jag är den förste som måste göra det!

Jag hade en mycket mycket tydlig bild. Så här skrev jag i min anteckningsbok, det var den 27 oktober 2008:

En vision av hur det skulle kunna bli. Mycket vagt. En förhoppning. Bilder, miljöer, färger. Något organiskt. Växande och förruttnelse. Gruppen, människorna: deras röster, ansikten, händer. Resan? Hennes röst, hennes blick. Temperament. Hetta och ilska. Något kvardröjande – kriget. Både minnen och en ny vetskap. Och att fortfarande kunna förvånas av våld.

En del av det här har jag följt upp i texten. Annat inte. Något finns, men bara som detaljer, underströmmar. Men det som jag inte lyckats fånga är den där oerhört starka känslan av att kunna SE texten, eller se hur den skulle kunna bli.

Flummar jag?

Här är en av de där låtarna som av någon anledning ger mig allra starkast bildminnen av skrivandet: Khoya Khoya Chand, sjungen av Mohammed Rafi. Vet inte varför det blivit just den.

Och för den som vill gräva ännu djupare, en hel spellista. Det är en samling med det lite fåniga men ack så typiska namnet Bollywood - before the Slumdog Millionaire Years.

* Om detta med Anosmi, att sakna luktsinne, ska jag skriva en annan gång. Lovar!

Doing the omoralisk - - -

Det var nåt musikjippo på teve igår, va? Jag och A. drack vin i köket och spotifyade gamla nittitalslåtar. Exempelvis denna, och den här ... (Den senare, Coronas The Rhythm of the Night, är för övrigt sountrack till och betydande del av den STRÅLANDE avslutningen på Claire Denis film Beau travail (1999). Oväntat, minst sagt.)

Roligast var när jag ställde frågan "Vad gör Mike Oldfield idag, egentligen?" Och A. lät Spotify svara: han gör ständigt nya, eller "nya" versioner av Tubular Bells. Låten han helt enkelt inte kan komma över. Originalet är från 1971.

Jeeeez!

Nå.

Här är en uppmuntrande uppvisning för er som vill ha musikunderhållning som alternativ till det där tevespektaklet.

Om Shanti Om från filmen Karz (1980). Komplett med briljant scenografi, snygga bakgrundsdansare, halvtaskig koreografi (jag tror aldrig att Rishi Kapoor var så vidare värst som dansare). Den är apalång, men ni får väl skumma er igenom den, ni otåliga typer. Hoppa till ca 1.20 för mer action.

Litterära spellistor

Jag funderar över det där med att skriva till musik. Apropå text i SvD igår. 

Allt som återstår skrev jag till extremt känslosam musik. Obegripligt starkt ibland, kanske. Antony and the Johnsons, Sigur Rós, balkanblås. Det var vad jag behövde för att försätta mig i den där stämningen, det är ju ganska högstämt, det är stora känslor. Det är också ett språk som vill ha det där, också när det är återhållet så vibrerar det, tänker jag. 

En lite rolig grej är ett stycke i slutet av boken, där Emma står vid brunnen en mycket kall vinterdag: "Inuti henne är det en eld, jag brinner tänker hon, det är en eld som ingen snö och ingen rimfrost kan släcka, men herregud, så kan man inte uttrycka sig!"

Jag misstänker att jag lyssnat på Blue Angel lite mycket just då? Det har förstås inte skett omedvetet, det var en bild jag ville ha och behövde. Och att det fungerar. 

Nu har hela den där skivan oerhört starka associationer till debutromanen för mig. Nästan för starka. Jag tycker fortfarande mycket om den, jag älskar hans röst och de svepande storslagna melodierna, men … Lite som viss musik jag lyssnade mycket på med vissa ex. De är för tätt förknippade med den personen, nästan otillgängliga idag. Kanske måste jag helt enkelt avprogrammera mig när det gäller Antony? Lyssna på den och göra något annat, tänka på något annat. Jo, jag HAR ju lagt debutboken bakom mig. Det ska väl gå. 

(Jag har ofta råkat ut för det här, att programmera en viss skiva till en viss stämning. När jag i högstadiet läste Född den fjärde juli  var det nån skiva som jag spelade om och om igen samtidigt, som sen för alltid associerades med den där hetsiga stämningen i boken ("Jag kommer aldrig mer att kunna göra det mot ett träd!" var en formulering som jag och C. funderade mycket över: vad var det han ville göra? Knulla, runka, kissa? Någonting i de regionerna, förstås, men mot ett träd??)

När jag läste Björn Larssons Long John Silver, och läste om Skattkammarön i ett enda sammanhängande piratrus lyssnade jag på Les Negresses Vertes, en skiva som sedan dess har bevarat något av det där äventyrliga, medryckande. Något av Hispaniola, av ön, av Long John. (Åh, jo, jag kan återpublicera min kärleksförklaring till Long John Silver här på bloggen nån gång, den som var med i något nummer av Fantasin.)

Och nu alltså skrivandet som också tränger sig in i musiken. Men det här tror jag att jag kan leva med. 

Den här nya romanen är skriven till en hel del klassiskt: Bachs cellosviter, Scarlatti. Men också till mycket stor del till musik från gamla Bollywoodfilmer (50-60-tal ungefär), samt 1940-talsjazz (Spellista här). I stora drag. 

Det är inte bakgrundsmusik jag är ute efter när jag skriver, jag vill försätta mig i stämning, i känsla. När jag flödesskriver kan jag lyssna på snabb och röjig musik, om och om igen. Som att jag behöver jaga upp mig lite, få fart på fingrarna, komma loss. 

Det finns något i det där också, att jag passar mig för att lura mig själv med musiken. När jag läser igenom, när jag har den kritiska blicken, då gäller det att inte lyssna på musik som liksom hjälper till att göra texten som jag önskar att den var. Hellre ingenting, då, bara tystnad och min egen blick och texten. 

Idolblogg 1: Udit Narayan

Med intresset för film på Hindi kom också musiken. Och särskilt då Udit Narayans mjuka leende röst som jag inte tycks kunna få nog av ens när han sjunger smöriga ballader. 

Det kan förstås ha något att göra med att ett av hans mer framgångsrika singbackjobb är åt Shahrukh Khan... 

Hans privatliv tycks trassligt (en fru plus ytterligare en kvinna som menar att de är gifta och att han försöker låtsas som att hon inte finns ...) men jag håller mig inte direkt uppdaterad. 

Jag återkommer däremot hela tiden till hans röst. 

Liten spellista för de initierade/intresserade:

E Ajnabi (från filmen Dil Se, som jag ska skriva om någon gång, kanske när jag sett om den.)

Chaand Aaya Hai (lite mer upptempo, från en film som jag inte sett.)

Woh Chand Jaisi Ladki (från Devdas)

Mehndi Laga Ke Rakhna (från DDLJ, ja, ni vet, den där filmen...)

Idolfoto: 

Udit

Just nu

Regn utanför. 

De japanska lönnarna på gården har mörkröda löv. 

Jag redigerar text. Men med ett sådant motstånd! Trött på det, blind för helheten, varannan minut ganska nöjd, varannan minut tvivel. 

Jag hittar ingen ingång. Men om en knapp vecka, på fredag, ska jag skicka en pdf till Jessica, dags för vår andra textresponsomgång i nordöstra skånes skogar. 

Å vad jag ser fram emot detta! Hennes läsning, hennes blick på texten. Jag vill få syn på den!

Under tiden lyssnar jag på 1940-talsjazz:

Sid Phillips: Strut Miss Lizzie

Ella Fitzgerald: Sing Me A Swing Song

Sid Phillips: Cotton Pickers Congregation

Cab Calloway: St. James Infirmary

Anita Ellis: Put The Blame On Mame

Roy Brown: Mighty Mighty Man

Just nu:

I lurarna: Katherine