Peppen är i sanning enorm!

Jag kan höra ett samfällt sus av bloggare, twittrare, läsare, slamkrypare och bönsyrsor när nu nyheten kablas ut över världen att Alison Bechdel kommer med en (fristående, I suppose) uppföljare till den fantastiska Fun Home//Husfrid.

Are you my mother?

Åh. Ah.

Bevakningsknappen på bokköparsajten har aldrig klickats så hastigt.

Mycket förtjust i att den går i rött, som Husfrid går i blått. Hmmm. Första maj, alltså? Den som väntar på nåt gott gör bäst i att försöka tänka på nåt annat så länge, för att icke förgås.

Misslyckat självmord i Mölndals bro

Gick en sväng till biblioteket med bäbisen. Lyckades inte fokusera framför skönlitteraturen, så jag ryckte åt mig Linda Spåmans Misslyckat självmord i Mölndals bro. Har velat läsa den sen (innan) den kom, men det blev aldrig av. Nu blev det av, i ett huj.

Snabba svarta teckningar, det gör ont att läsa. Det går snabbt, men det finns också bilder att dröja vid. Ögon och munnar som dupliceras, människor som går från snabbskissade till (till synes) mer porträttlikt avbildade.

Jag fick ont i magen, vad kan jag säga? Svärtan är så svart, förtvivlan är de där svarta fåglarna som flaxar på bokens omslag. Ändå slutade jag inte.

Och så tänker jag på att jag hört hennes namn sedan jag var tillsammans med I, och mitt första möte med Mölndal, och allt det där. Och att det är bokens titel med platsen utbytt – en annan bro, en helt annan plats. Och minus ordet "misslyckat". Ett ord som gör all skillnad i världen.

Den senaste besattheten: DTWOF

Alison Bechdel (vars efternamn, enligt henne själv, ska rimma på rectal) upptäckte jag genom den fantastiska Husfrid som inte kan rekommenderas nog många gånger.

Nu har jag också stiftat bekantskap med hennes evighetslånga serie Dykes To Watch Out For. Skulle bara kolla ifall den fanns att köpa på svenska, och råkade i ett huj beställa hem The essential DTWOF på originalspråk.

Jag läste och läste, eller, jag måste kanske säga PLÖJDE, under flera dar, boken är över 300 sidor! Och det var (och nu menar jag detta i positiv bemärkelse alltså!) som när man intensivt följer en teveserie: jag gick och funderade över personerna, på relationerna, längtade tillbaka till soffan/sängen/fåtöljen och att få läsa igen. Mycket trevligt!

DTWOF är upplagd som ensides-"strippar", avslutade men starkt sammanhängande. Huvudperson är Mo, samt personerna runt henne (de som syns på framsidan, helt enkelt), samt diverse bifigurer.

De tidiga ensidorna är tecknade i en lite annan stil än de senare, mer skissartad, inte alls lika snyggt. Men inte så konstigt: Bechdel tecknade DTWOF från tidigt 80-tal och fram till 2008 nånting. Ungefär vid Obamas entré på den amerikanska presidentscenen slutar The essential DTWOF.

Och politiken är en stor del av serien, mycket stor. Personerna pratar politik, bekymrar sig, agerar, demonstrerar, många tisningssidor, teveröster och radiosändningar förekommer. Särskilt Mo är en dystopiker, något av en kverulant, snar att tro att världen ska gå åt helvete, med långa politiska drapor (vid de mest olämpliga tillfällen...). Bush den förste kommer och går, så även Bush den andre, tiden går i serien liksom i verkligheten. Personerna åldras, förändras, skapar eller bryter upp relationer, stadgar sig, några skaffar barn, barnen växer, hus köps eller säljs, karriärer inleds och förändras. Etcetera, etcetera.

TIDEN som förflyter i serien (plus medvetenheten om att den ju tecknats s a s i realtid, och inte i efterhand) ger väldigt mycket till läsningen.

Och så handlar den förstås om lesbiskt/homosexuellt/queer/etc liv i en amerikansk stad under 80-, 90- och 2000-talet. Även det förändras. Adoption, partnerskapsregler, utökade möjligheter till queera positioner (en del tveksamhet t.ex från några av personerna mot transpersoner, bisexuella, etc, utifrån en lesbisk position). Också här går tiden, och jag tycker att det är väldigt intressant att läsa om hur förhållningssätten förändra(t)s.

Och så GILLAR man dem ju så mycket, personerna, också när de är tjatiga, tröttsamma, otrogna, ologiska, besvärliga ... Så, slutligen: läs! Låna, lämna inköpsförslag, köp. Men läs.

Husfrid

Jag tror minsann aldrig att jag skrev om Alison Bechdels Husfrid (Fun home i original) som jag köpte på Bokmässan i höstas? Och ändå var den så bra. Märkligt. Kanske drunknade den i floden av så mycket annat.

Nu har jag sett den nämnas på diverse andra bloggar och sidor, och då slog det mig.

Hur som helst: en mycket litterär självbiografi i serieform, om Alison, om hennes far, hans självmord, hennes homosexualitet, faderns hemligheter. Om modern, syskonen, om sjuttiotalet, om en småstad.

Det är fullproppat med litterära referenser, både uttryckligen och säkert också mera subtilt. Bechdel har en underbar ironisk ton och samtidigt en väldig värme. Jag tycker om stilen, jag tycker om färgskalan, detaljerna. Noggranheten, den där känslan av att det är verklighet som skildras (oavsett hur fiktionaliserad den är). Jag beundrar också mängden av ord som fyller sidorna, inte bara ord utan alltså innebörd, innehåll, mening – jag läste den två gånger på raken för att få med allt, för att uppfånga alla små men betydelsefulla skiftningar och ordvändningar.

Sedan är jag också rätt förtjust i den här väldigt AMERIKANSKA stämningen, även om jag inte riktigt kan sätta fingret på exakt vad som gör det. (Den är förstås amerikansk, det kan ju vara det...). Huset, familjen, de litterära referenserna, humorn, svärtan. Sättet att växa upp, sättet att iaktta. Det intellektuella? Det queera?

Hur som helst: det är mycket bra.