Nej, rubriken är inte en önskan, inte heller ett tecken på att jag skriver en uppföljare till
Mary Jones, vilket vore mycket mycket långt från sanningen. Rubriken är titeln på H A Calahans roman från 1935. En sequel som jag inte hade läst innan, men som jag för ett litet tag sedan fjärrlånade från Umeå depåbibliotek.
Jag tänkte mig att jag skulle bli färdig med Stevenson et consortes, men ju mer jag gräver desto djupare faller jag, och det låter ju logiskt. Det enda som fattas är att jag och Urban gör slag i saken och bildar det svenska Stevensonsällskapet... Ack, den som inte redan hade nog med liv för trippla dygn!
Nå, om Calahan finns en hel del att säga.
Det första att ta upp är förordet, som förtjänar att citeras utförligt.
"Jag tvekade länge, innan jag vågade skriva en fortsättning på
Skattkammarön. Ett dylikt företag skulle oundvikligen inbjuda till en jämförelse melan mina stackars ansträngningar och ett stort mästerverk. […] Men ju mer jag begrundade problemet, desto mer övertygad blev jag om att Stevenson själv, om han vetat det, skulle glatt sig åt att hans gestalter fingo liv på nytt. Det är så uppenbart, att han själv avsåg att skriva en fortsättning."
[här följer olika exempel på saker i
Skattkammarön som får Calahan att dra den här slutsatsen]
"Han omnämner Silvers negerhustru så ofta, att det måste funnits någon avsikt att använda henne någon gång. […] Stevenson låter inte Jim få se henne under hans besök på värdshuset Kikaren i Bristol, en underlåtenhet som knappast kan tillskrivas artistisk återhållsamhet. Det måste ha känts svårt att utelämna detta pittoreska drag (sic!!!) ur en så livlig beskrivning, om inte en bestämd avsikt funnits."
[…]
"Jag har försökt att skriva historien som Stevenson skulle ha skrivit den Om det finns någon förtjänst i denna bok, är den alltså Stevensons och inte min. […]"
Visst kan man ge honom en poäng i de många utlagda trådarna som tycks peka mot en fortsättning. Men man vill ju gärna berätta för Calahan att sådant finns i många romaner utan att det betyder mer än att materialet är rikt och boken bra. Alla lösa trådar måste inte plockas upp!
Det andra som måste nämnas, eller avhandlas, är översättningen, "bemyndigad översättning från engelska av Emil Langlet" 1938 (det finns ytterligare en svensk utgåva, från 1942, det är samma översättning tror jag, men experterna rapporterar att utgåvan är kraftigt förkortad). Jag vet inte om Langlet ville placera den svenska språkdräkten i Stevensons 1800-tal eller i Hawkins och Silvers 1700-tal, jag tycker i alla fall att det klingar av något annat än vanlig 30-talssvenska:
"Vid åtta glas utdelas en omgång toddy och skaffning; sedan kunnen I gå iland, förutsatt att allt är klappat och klart. I skolen vara tillbaka vid landningsplatsen i solnedgången."
"Vi sågo er hela tiden medan I sökten efter svarta klippan."
Jag hade en massa exempel medan jag läste, men hur ska man orka bläddra igenom alltihop igen för att hitta dem nu? Jag läser ju inte som en recensent, med post-it-lappar på sidorna...
Hur som helst: gammaldags otympligt språk som ställer sig i vägen både för berättelsen och till viss del för möjligheten att skapa sig en uppfattning om originalets språk.
Det tredje jag vill ta upp här är väl det allvarligaste, att Calahan anstränger sig så till den milda grad för att verka i Stevensons anda, att boken åtminstone till formen (språket är som sagt svårt att bedöma, på grund av översättningen) snarare känns som plagiat än spinoff.
Inledningen på Admiral Benbow, piraterna dyker upp, doktor Livesey skickas efter, en sjöresa planeras (denna gång för att hämta resten av skatten, silvret som lämnades kvar i originalet), det skrivs brev från Bristol, saker är mystiska innan man seglar, efter ankomsten till ön delar man på sig i olika grupper, vilket gör att även här är doktorn berättare av ett par kapitel...
Mycket av detta framstår som ren återanvändning från
Skattkammarön och det är inte bara onödigt och lite larvigt, utan rent ut sagt TRÅKIGT. Det gör Calahans bok till bara en ytterst blek kopia. Allt detta har vi ju redan läst, fast bättre genomfört, mer originellt etc etc.
Det här gör att förordets mening "Om det finns någon förtjänst i denna bok, är den alltså Stevensons och inte min." sticker i ögonen. Förtjänsten må vara Stevensons, men bristerna är i allra högsta grad Calahans egna.
Silver då?
Tja, han utbrister "skälv mina knotor", han ryter, han vänder kappan efter vinden, är ömsom god och ömsom hotfull mot Jim ... ungefär som vi känner honom från originalet alltså, men inte mycket mer. Och återigen: mer plagierad än vidarediktad.
Hans hustru finns med, hon heter här Diana och har fått en rätt framträdande roll.
Ja, i förordets passage om henne anar vi väl Calahans egen inte så smickrande (för honom alltså) syn på Silvers hustru. Han har gjort henne till en medkonspiratör som är handlingskraftig men ständigt omnämns degraderande. En del av det skulle kunna tillskrivas berättaren, alltså Jim Hawkins, men jag måste säga att förordet gör mig misstänksam mot författarens egen blick.
Sen att Silver vid flera tillfällen skriker slyna efter henne gör ingenting bättre.
Återstår alltså att skriva om bokens slut.
Ja, hur ska en stackars sequel-författare göra? Låta skeppa Silver till
execution dock i London och hänga honom vill ju ingen! Låta honom undkomma från ön ÄNNU en gång låter sig svårligen göras, ens i en sådan här efterapande bok.
Calahans lösning på dilemmat, som jag nu brutalt tänker spoila för er alla, eftersom jag gissar att få av mina läsare är särskilt sugna på att läsa boken, blir att bete sig rent barbariskt mot Silver.
Det börjar med att bokens protagonister, Jim, doktorn, Trelawney med flera, har grävt upp de av Flint nedgrävda vapnen, och bereder sig på att anfalla piraterna i gryningen. Fjorton män med "femtio musköter och hundra pistoler" mot tio sovande pirater. Övervåld, much?
De siktar på varsin person (tre på Silver, ingen på hans hustru "utav hänsyn till hennes kön", men hon blir ändå sårad). Alla dör utom tre: Silver, Diana och ytterligare en. Och vad händer med Silver? "en annan [kula] hade illa tilltygat hans friska ben".
Läsaren anar oråd? Med rätta! Några sidor senare får Livesey amputera Silver ...
Det kunde ju ha blivit komik av det, men det blir bara ... onödigt.
Sen seglar Jim med flera hem igen med Hispaniola fullastad med Flints silverskatt, och lämnar Silver och Diana kvar på ön. Silver säger själv att han inte är mycket mer än huvud och mage, och det är ju sant.
Jag kan inte riktigt förlåta honom det, Calahan. Hade det varit bättre att ta livet av Silver? Tja, det gör ju jag, i
Mary Jones (och på första raden!), så omöjligt eller otänkbart är det förstås inte...
Det gav mig en dålig smak i munnen det där slutet.
Silver ber att Jim, väl hemma i Bristol, ska gå och hämta Flint, papegojan, från en gumma som haft hand om fågeln. Lösenordet är Pew.
"'Jag ska göra som du ber, John', svarade jag, 'och om du någonsin kommer ifrån denna ö och kan skicka efter fågeln, så använd samma lösenord. Då skall jag utlämna Kapten Flint åt budbäraren'".
Se där en tråd, prydligt utlagd av Calahan, för någon annan att ta tag i.
Det sista vi ser av Silver är detta:
"Och så lämnade vi dem åt sitt öde – en benlös man och hans buttra, lömska negerhustru i ett blodsudlat blockhus på en öde ö i det vida havet."
Jag känner lite nu att JAG har nått Peak Spinoff. Hur många dåliga böcker ska man orka läsa, egentligen, för att man intresserar sig för några litterära personers öden och äventyr? Hur mycket övervåld ska man behöva stå ut med? Nu ska jag ägna mig åt nåt annat ett tag, tror jag.
