Hoppsan, ny liten besatthet...

Marvels Agent Carter har jag sörplat i mig de senaste kvällarna. Gillar det och håller tummarna för att det blir en tredje säsong.

Och så här utbrast jag på twitter, kanske både förutsägbart och oväntat.

Fan

Min bloggheader utlovar ju fortfarande (indisk) film så jag får väl dela det som senast kommit i min väg då. Shahrukhs senaste/kommande/nya: Fan.



Alltså, mannen ÄR ju och LEVER ju sin egen kult, så att det kommer en film som handlar om det eller om honom själv, eller om myten, personan… är inte så konstigt. Jag har inte hängt med här riktigt, och jag har ingen trailer på engelska. Men.
Det jag vill dela är mest den där personen i filmen som är hans fan. Han ser så SJUKT läskig ut. Som Shahrukh men ändå inte som Shahrukh. Jag förstår ju att det är meningen, men… ÄR det han? Är det en mask? Datoreffekt? Shahrukh själv förnekar sig ju inte, alltså hans ansikte menar jag. Men den där andre? NÄSAN? Ögonen? Uuuh.
Känner (”känner”) jag honom rätt så spelar han förstås båda rollerna men HERREGUD så sjukt obehagligt det ser ut. Jag kan inte komma över det riktigt.

Intresseklubben antecknar. Men men.

Ursäkta, har ett uppror att sköta här ...

sursumursa:

officialghostbuster:
han “i know you have a crush on me” solo

My favourite things about this scene:

1. Han and Leia have done this sort of thing SO OFTEN that they can move out of the way to let people through while continuing to argue, and

2. the Princess of Alderaan/Leader of the Rebellion having a spat with General Solo about whether or not she fancies him or whatever is so commonplace that nobody even feels bad about walking through the middle of their fights.

I mean look at that guy’s face. He’s seen this fifteen times before.

And you just know that people used to be really polite when Han and Leia got into an argument.

They maybe tried to walk a different way around the base, or they’d just stand there, feeling awkward, till Han and Leia were finished or felt bad enough to pause and let them through but eventually everyone’s just, NOPE, WALKING RIGHT THROUGH THE MIDDLE, GOT A REBELLION TO RUN HERE, KTHXBYE.




- - -


Detta tyckte jag var roligt/briljant/fint! 
Precis sånt som jag gillar att ramla över på nån blogg. 




(Att dela saker från tumblr i blogger så att logiken bakom vem som postat/kommenterat vad är verkligen inte helt enkelt. Credd till den som ska ha det: översta länken alltså till personen som skrev den långa kommentaren.) 

Mr Holmes

Detta!

Paradies: Liebe

Den här såg vi igår, jag och A. En av filmerna (den första?) i Ulrich Seidls Paradis-trilogi. Jag har sett hans Dog days tidigare, och även Import/Export. 

Tyckte att den här var väldigt bra. "Hysteriskt rolig", sa A innan, och det var förstås att ta i, även om det fanns saker som man skrattade åt. Skrattade gjorde jag dock inte så mycket, men satt med händerna för munnen, för ögonen, för kinderna. Bitvis väldigt plågsamt. En skarp blick på kolonialism och postkolonialism, på sex och kärlek, på kvinnligt och manligt. Fantastiskt spel (av nästan bara amatörer, eller helt och hållet?!), fantastiska scener som klädde av och blottade mer än kropparna, men dem också, smärtsamt, plågsamt. Väldigt väldigt bra. 

Jag har ett enormt motstånd mot nästa film, Hopp, men den sägs vara den bästa av de tre, så jag får väl övervinna mig själv...

Rollbesättning

Medan jag väntar på att internetbanken ska sluta apa sig, rollbesätter jag och Axel filmatiseringen av Mot ljuset (som givetvis aldrig kommer att ske).
Såhär långt har vi kommit:

Som Laurids: Thure Linhardt.

Som Thomsen: Mads Mikkelsen (gråhårig, då, och med små 40-talsglasögon.)

Niels då. Där vet vi inte, det är jäkligt svårt.
Men. Ähum. Om han hade varit dansk så hade Benedict Cumberbatch i den här avataren (tror att det är hans egen hårfärg, faktiskt) funkat alldeles perfekt. Men tja, han är ju inte det. Dansk, alltså.

Elly och Annie har vi inte kommit på någon till än. Två svenska skådisar, och helst ska de ju inte var mer än typ 25-30.

Och så Kit då, här funderar vi lite på den här snubben, men som mer mörkhårig då.


Några synpunkter eller kompletteringar??

Sherlocked

"It is a truth universally acknowledged, that a consulting detective in possession of a genius mind must be in want of a blogger."
Från tumblr, minns inte vems.

Japp. Just nu roar jag mig med att vara lite besatt av BBC:s version av Sherlock Holmes. Den i nutid placerade, med Martin Freeman som John Watson (Hellooooo...) och Benedict Cumberbatch som Sherlock Holmes. Gillar't. Och gillar kanske framförallt den enorma mängd fanmaterial som finns att tillgå. Alltså, Internet, jag älskar dig. Fanfiction är en genre som intresserar mig väldigt, ur många aspekter. Den går att läsa både besatt och liksom litteraturintresserat samtidigt. Så, tja, det är väl ungefär vad jag gör.

Locker room peptalk

Jamen det var väl PRECIS vad jag behövde: en blogg till!
Tekniskt sett dock: en tumblr. Och jag vet inte vad det ska bli av den, mer än att det är en rolig grej.

Kom gärna med förslag, inte bara på scener, utan gärna youtubeklipp ...
Jag VILL t.ex ha ett från A league of their own, men hittar inget bra. Help?

Ouch!

Okej. Sequels och prequels i all ära, och besattheter medmera. Men. Detta? Muppet Treasure Island?!

(Hawkins är en mes, men det visste vi redan. Long John gör entré ca 02:30 in.)

Nej, jag har inte precis upptäckt det, jag har bara precis samlat mod för att våga titta. Å jeeez.

Dock: Tim Curry som Long John Silver, nja, mjo, okej då! (Minns här att jag har en plats för honom i mitt hjärta (eller the vicinity thereof) efter hans insats som Cardinal Richelieu i De tre musketörerna ("All for one, and more for me!")

I övrigt: jag har aldrig gillat, eller begripit mig på mupparna. Så detta blir liksom bara obegripligt för mig. Why, oh why? Och att den faktiskt gick BRA på bio?

Och att de sjunger.

Ja ja ja, jag VET att jag gillar bollywood och att de väl tekniskt sett är musikaler. Men. Dom ska faan inte sjunga i Treasure Island! Möjligen Yo-ho-ho, medan de vevar upp ankaret, men inte mer.

Äh, jag vet inte vad jag ville säga med detta. Bara: hilfe! och att jag nog aldrig kommer att palla se alltihop, men kanske av ren nyfikenhet sneglar mig igenom några av klippen. Döda sina darlings bla bla bla, jag säger Vårda Era Besattheter!

Två klassiker

En av juldagarna tittade vi på Resan till Melonia, en film som jag inte sett sedan nån gång när den kom, vad kan det vara? Mitten av 80-talet? Kan jag ha sett den på bio till och med?

(Mitt första biominne är annars att jag och Sara Hallström var med hennes pappa och såg Samson och Sally på Hagabion, och att vi grät och ville gå hem, för att vissa bitar var så otäcka (oljan! elden! miljögifterna!) ... Den kan jag skriva om en annan gång.)

Det enda jag mindes tydligt från Resan till Melonia var de där slavarbetarscenerna med barnen på Plutonia, det måste ha gjort väldigt starkt intryck på mig som barn. Begripligt!

Men vad fin den var. Tycker mycket om Per Åhlins bilder: ansiktena, de mjuka rörelserna. Den lille poeten var fantastisk, många repliker där som jag önskar att jag kunde minnas och utbrista i vardagen.

Men det jag väl egentligen skulle komma till här var att jag blev väldigt sugen på att läsa Shakespeares Stormen. Man anar den ju under/inuti/bakom Per Åhlins berättelse, men jag har varken läst eller sett den och allmänbildningen räcker inte hela vägen.

Finns den inte i pocket? Jo!

Och vem har gjort omslagsbilden? Per Åhlin!

The assassination of Jesse James by the coward Robert Ford

Har velat se den rätt länge, bara inte tillräckligt mycket för att det ska bli av (har skullat bli av, ska ha blivit av, har blivit av ... eeh?).

Men nu så. Igår kollade jag och A på den i tre sittningar: då bäbin sov.

Jodå. Det är bra underhållning. Den är väl ändå rätt annorlunda berättad för att vara typ en västernfilm? Väldigt långsamt. Förhållandevis få skott avlossas. Jag kan dock inte komma över att jag tycker att det är helt och hållet onödigt att visa i bild när folk blir skjutna i huvudet. Nå. Jesse själv får vi bara se skjuta en gång, och knappt det. Vad nu det spelar för roll.

Regissören har tydligen Barry Lyndon bland sina favoritfilmer, det märks nog. Berättarrösten, långsamheten. Jag gillar inte B L alls, så jag kan inte säga nåt om att "den lever inte direkt upp till förebildens storhet". Blaj, säger jag!

Men, nå.

Jag hade en gång (rätt länge) en skrivarkurselev på kulturskolan som var Jesse James-expert. Hon kunde allt: årtal, datum, namn, rån, personer, platser. Och skrev berättelser kring detta, om än inte bara. Omöjligt alltså, att se filmen utan att tänka på henne, och jag undrar om hon sett den och vad hennes dom över den skulle vara. Rätt så ackurat i detaljer verkar den vara, men säkert inte helt och hållet. Hur skulle den kunna?

Gänget! (dock inte riktigt, detta är EFTER att the James-Younger-gang upplösts) Eller Stockholmshipsters?

Och: det orundvikliga Bechdeltestet. Ähum.

Ej förvånande. Men här finns fyra kvinnor, tre av dem (i all hast) namngivna. En av dem kunde klippts bort helt, hennes funktion är mest att vara snygg i stearinljussken och få visa spetsunderkläderna. Suck. Inte pratar de direkt. Inte ens Mary-Louise Parker (som har en plats i mitt hjärta sedan Stekta gröna tomater), som ändå spelar Jesses fru har mer att göra än några blickar, ett par repliker, och sen en gråt-och-skrikscen i slutet.

Wah! En stockholmshipster!

Jag gillar berättarrösten, sakerna den säger, detaljerna den ger. Ibland blir det apelsinteve av det hela ("... inte ens när han kittlade sin son, kunde han låta bli att titta på Bob med en blick som ..." [bild på Jesse som kittlar sin son och tittar sorgset på Bob Ford]) vilket var onödigt, förstås, men men. Vad kan man egentligen begära av en amerikansk mainstreamfilm?

Intressant också att det tydligen inte går att göra en sån här film utan att glorifiera. Inte för att Jesse framställs som i visan ("he stole from the rich and gave to the poor") men han är inte heller den jävligt hårda brottsling som man ju begriper att han var. Utan snarare bekymrad, en familjeman, visserligen psykopatisk och vidskeplig men ändå på nåt vis en hjälte.

Skådisarna gör annars det de ska. Brad Pitt är Brad Pitt, och det är ju ändå rätt bra. Casey Affleck har fått den familjes samlade skådistalang vilket i och för sig inte är nån direkt komplimang. Han är väl bra, men ser oftast ut som att han ska somna eller börja gråta, eller har rökt på. Tja.

Jo, en sak till: musiken! Eller snarare: balladen om Jesse James och hur den fick en plats i filmen. Nu var inte detta en film där jag sögs in och var på plats och glömde allt (och det handlade verkligen inte bara om hur vi såg den i bitar), men. Det fanns en scen som var bisarr i sitt sätt att rycka oss ur fiktionen.

Efter mordet, när Robert Ford hänger på nån bar och hans hjältegloria börjar falna, är där en folksångare/trubadur/artist som går runt på krogen och sjunger. Det är Nick Cave, som gör en bisarrt modern och egen version, som inte över huvud taget passar inom filmens värld. Det känns mer som att nån fick idén att be Cave göra det, och sen gav honom fria händer. De fick åtminstone på honom en kostym som var tidsenlig, men det var också allt. Så otroligt märkligt och inte alls på plats. DÄR om inte annars skulle min kära skrivarkurselev ha slagit filmen på fingrarna, det vet jag med säkerhet.

Så här ska det ju låta: Pete Seeger med Jesse James.

The Tree of Life

Jag vet inte vilken av affischerna som sen blev den officiella, orkar inte ta reda på det nu. Men båda passar. Kunde också ha varit: Brad Pitt som femtiotalsman. Ett eldmoln strax efter Big bang (hur nu "strax efter" kan förhålla sig till Big bang...). En dinosaurie bland höga trädstammar. En undervattensbild.

Jag och A gick och såg Terrence Malicks guldpalmsbelönade film på premiären, lite av ett infall. Den fick femma i GP och ingen av oss trodde (tror?) väl riktigt på att den skulle fått det om INTE guldpalmen varit. Nå.

Så här i väntans tider känns det också fint att gå på bio, det är sånt där som man hör att man ska göra, och jag har svårt att tänka mig att någon tid i livet är så präglad av "hur man hör att det ska vara" som strax före barnafödande.

Nå. Utvikningar!

Vilken otroligt speciell film. Två timmar och tjugo minuter då man satt och verkligen var MED (även om tankarna då och då läts vandra), och faktiskt aldrig visste vart det var påväg, eller vad som skulle bli nästa scen.

Han vill något, han tar i, han satsar. Han vill göra en film om Existensen.

Hynek Pallas skrev i sin recension att den handlar om teodicéproblemet; om gud är god, hur kan han då låta onda saker ske? Ja, kanske. Jo, filmen handlar, eller "handlar" mycket om tro och tillit och förlåtelse. Religion, kanske. Men också om liv, om Livet.

Från berättelsen om en familj med tre söner i Texas på femtiotalet (Malicks egen barndom?) klipps det till ett säkert tjugo minuter långt sjok som bara är ... rymden. Big bang? Ja, kanske. Gasmoln och planeter, solar, solystem. Storslagen klassisk musik, fantastiska bilder. Då och då voice over (han är ju förtjust i det, och filmen har knappt någon dialog i egentlig bemärkelse. Också när personerna pratar är det nästan alltid bara den ena som talar till den andra, och sällan replikskiften. Istället alltså de olika personernas röster som voice over. Talande, bedjande, viskande. Vändande sig till – gud?). Sedan också: undervattensbilder. Liv blir till. En scen med höga träd, lummig grönska, och en dinosaurie. En rörelse eller ett ljud gick genom salongen (fullsatt) här: inte ett fniss, men kanske en andning. Förvåning, häpnad, förundran. Okej, dinosaurier?!

Och sedan åter femtiotalet. Fantastiska scener, nästan helt utan tal, och utan Berättelse, om pojkuppväxt: krossa glasrutor, kasta pinnar, simma, springa, slåss, spänna fast en groda på en liten raket och skicka upp den i trädkronorna. Vackra vackra bilder med stark stämning. Skulle det gå att SKRIVA något sådant? Det är film när den används som bäst: för att visa hur det ser ut.

Det finns problem. Liksom i Den tunna röda linjen har Malick nån typ av problem med sina kvinnobilder. Här finns åtminstone en mor, spelad av Jessica Chastain, som har bra mycket mer att göra än den gungande flickan i en av männens minnen i Den tunna röda linjen. Men det är väldigt mycket fladdrande tyger och gardiner, mycket gester med mjuka händer, mycket tassande barfota i vått gräs, mycket närbilder på fuktig mun och rödgråtna ögon. För övrigt liknar hon väldigt mycket en ung Liv Ullman tycker jag, och det ger lite samma problem: kamerans och Regissörsblickens dröjande vid det, en besatthet nästan. Trååååkigt!

Ett annat problem är "nutidshistorien" med Sean Penn som vuxen bror. Han har inte mycket att göra, jag brukar tycka att han är bra men här blir det inte mer än en lite flackande blick, och att vandra genom märkliga landskap (glas- och stål-kontorslandskap, samt öken, saltöken och lite annat) och se vilsen ut. Tillför inte mycket mer än flum.

Slutet ska vi bara inte TALA om, apropå flum. Faktiskt inte tala om alls.

Men de svaga bitarna lyckas ändå inte förstöra det mäktiga och hisnande i helheten, känslan av att detta är nåt riktigt ovanligt och annorlunda. Och jag tycker om det.

I drömmen

Kollade på Inception igår med bror + A. Tyvärr är projektorlampan paj för tillfället, så vi fick nöja oss med liten datorskärm. Det gick bra, förstås, men kan tänkas att filmen gör sig på storbild.

Jag tänkte hur som helst på det där med drömmar. Jag gillar Eternal sunshine of the spotless mind väldigt mycket, mest tror jag för att jag är förtjust i skildringarna av minne/glömska/fantasi/dröm. Också i I huvudet på John Malcovich finns det scener som är fantastiska, där de jagar omkring i hans undermedvetna och tar sig mellan platser/rum genom luckor och dörrar och hål. Det korresponderar med hur jag brukade drömma (längesen nu): om stora byggnader eller hus med underliga dörrar och våningsplan, små luckor att klämma sig igenom, trappor och gångar och minst sagt märklig arkitektur.

Inception uppehåller sig (ju) väldigt mycket vid drömmar, men som A påpekade: det är inte särskilt stor skillnad på filmens "verklighet" och drömmarna. De ser ganska lika ut.

Jag gillar grejen, men funderade över hur det kan göras. Är drömmens materia densamma som verklighetens? När de i början av Inception befinner sig i en dröm, i ett japanskt hus, och håller på att vakna, så "krackelerar" drömmen: detta illustreras med att tak och bjälkar rasar in, murbruk och puts och sten faller från väggarna. Men? tänkte jag, är det så det ser ut? Är drömmen alltså byggd precis som verkligheten? Jag skulle ha tänkt mig det liksom ... böjligare, kanske inte något som försvann och gick upp i rök, men som var mjukare på något vis än verkligheten.

Senare finns fantastiska scener där någon, en kvinna (nej, filmen skulle inte hålla för Bechdel-testet! [obs: två länkar]) blir upplärd i att bygga och förändra drömmar. Hon böjer verkligheten, skapar nytt, går omkring och undersöker. DET var fantastiskt, mycket mindre verkligt än resten, helt flippat och väldigt fint. Även om det var mycket liksom vanliga stadsmiljöer, inga sånadär vagt odefinierade landskap som åtminstone jag tänker mig att drömmar består så mycket av. Precis som de i Inception säger att ett tecken på att man drömmer är att man inte minns hur man kom till den plats där man är, drömmar har ingen början – så tänker jag att platserna i drömmar inte heller hänger ihop med andra platser. De beter sig som platser i en stad man håller på att lära känna: fläckar på kartan som man inte kopplat samman utan tagit sig till en i taget, liksom lösryckt.

Tråkigt dock, om än begripligt, att det under all filmens ändå rätt fantastiska och (i huvudsak) begripliggjorda drömarkitektur, drömlogik och mindgames döljer sig en skjuta-skjuta-historia som bottnar i ett rent ekonomisk (och rätt ointressant) "problem".

Det vita bandet, Michael Haneke

Har ni inte sett den här filmen så gör det!

Haneke är annars inte min bästa vän. Jag har sett Pianisten och tyckte mycket om den, fastän den förstås är gräslig på många vis. Men stark! Och häftig. Har inte sett Funny games och har inte den minsta avsikt att göra det. A brukar försöka få mig att gå med på Haneke-film hemma, men jag är rätt svårövertalad. Det där särskilda läget som behövs för gräsligheter infinner sig mera sällan.

Men Das Weiße Band hade jag en känsla av att den skulle vara bra och stark och säkert hemsk men inte nödvändigtvis gräslig och/eller nattsvart. Så, visst.

Och vad den var bra!

Stilla, vacker, långsam (redan förtexterna var oerhört långsamma, för att liksom försätta tittaren i rätt läge). Hemsk, ja, absolut. Fantastiskt skådespeleri.

Tydliga associationer framåt i tiden från filmens 1913-1914. Två gånger säger personer "Äsch, världen kommer inte att gå under!" och det kommer de förstås ganska snart att få äta upp. Och en generation barn som uppfostras med och in i det våld och den moral och hårdhet som genomsyrar tiden och världen i filmen kommer förstås inte att bli en hel och sund generation, eller? Manligheten under lupp, alltid intressant.

Det finns en (eller två) scener med en pappa, en liten son och en skadad omhändertagen fågel som är alldeles fantastiska, och som säger så mycket om hårdhet/mjukhet och manlighetens yta och sprickorna i fasaden. Åh.

Överlag var barnen som spelade mycket bra, scenen som framsidans bild är tagen från är lång och stark och så jävla hemsk. Jävla kultur! I en av intervjuerna i bakommaterialet säger Haneke att han läste väldigt mycket om den tidens barnuppfostran, och att metoder och åsikter och resonemang är direkt hämtade ur dessa skrifter.

Yay for Chris Cooper, btw!

Ursäkta rubriken, den är ett citat.

Jag är sjuk idag, matt och lite febrig och har inte gjort ett dugg på hela dagen. Allt jag orkar är att länka ...

Ypperliga P-PCC har haft en David Strathairn-grej på gång, film efter film har skrivits om till mitt stora nöje. Och nu hittade jag ännu en bra grej: Lone Star med Chris Cooper.

En John Sayles-film som jag tycker står sig bra i hans produktion. Hemligheter, långsamt tempo, personer med flera lager, mycket miljö. Dessutom en svettig sexscen som hamnade högt på Fantasins lista (från andra numret, tror jag) över heta ögonblick i filmhistorien (den kan jag återkomma till nån gång, den är värd en repris!).

Chris Cooper var en gång NÄSTAN vad David Strathairn nu är: stor favorit. Otippad men lovely. Jag tycker att han är fantastisk i Adaptation, t.ex. Som "craaaazy white man", orkidétjuven själv.

Häromkvällen såg jag och A. Where the wild things are och A. sa på första repliken av Douglas (vildingen som ser ut som en tupp): "Det är ju din favorit!" Mig tog det mycket längre tid att känna igen Coopers röst. Men visst var det han. Liksom Strathairn en röst jag gärna lyssnar på.

Återseende

Jag tog en paus i läsande och skrivande och sitta-inne-och-titta-på-regnet-ande och såg om De tre Musketörerna, från 1993.

När den kom var jag alltså 14, och den innehar fortfarande rekordet som den film jag sett flest gånger på bio. Hur många, tre? fyra? Plus några gånger till på teve och video.

Men nu var det ett tag sen sist.

Den var precis som jag mindes den. Faktum är att det är förfärande så mycket jag minns. Scener, gester, repliker. Det haglar one-liners genom filmen, särskilt Oliver Platt som Porthos och Tim Curry som kardinalen får frossa i att slänga ur sig snärtigheter.

Och oj vad jag som 14-åring crushade på allihop, nästan. Framförallt Charlie Sheen som Aramis och (aningen mer oväntat, kanske) Kiefer Sutherland som Athos. Chris O'Donnell har alltid varit lite för snäll och rundkindad för mig.

Nu, däremot, måste jag säga att i särklass snyggast är ju Michael Wincott som Rochefort. F-e-ruktansvärt stilig, svartklädd, bitter, med lapp för ögat och (liksom de andra) en jäkel på fäktning. Wohoo!

Se här:

ooooh!

(bilder från michaelwincott.org)

Damerna har inte mycket att göra, de är knappt ögongodis. Julie Delpy är skitsöt förstås men är med i typ tre scener. Inte ens Lady De Winter är mycket mer än blond och högbröstad (men oh att ha en dolk i korsetten! Stiligt! Och ännu en i håruppsättningen, förstås) och lite småfarlig. Döden eller äktenskapet är vad som väntar kvinnorna. Medan männen får äventyr i stora mått.

Nå ja, det var väl aldrig för moral eller budskap som jag såg filmen. Knappast nu heller.

Det är män med pösskjortor, fäktning, hästar, pistoler, rappa tungor och stora stora konspirationer ... Hej vilt med äventyr, ganska så underhållande även idag. Men kass är den, förstås, om än på ett rätt charmigt sätt.

Tre plus en. Extra allt.

Och som alltid (tycks det mig) så leder det ena till det andra. Det började med att bildgooglingen gav träffar på Orlando Bloom, och jag tänkte: huh? Och så började jag fundera över hur en nyinspelning skulle vara, och så tänkte jag: ungefär som den förra. Lite Pirates of the Caribbean minus spöken och vatten och Johnny Depp ... Och sen kunde förstås Imdb avslöja att 2011 kommer det en ny. Pust. Med just Orlando Bloom. Pust. Dock inte som nån av musketörerna, utan som självaste Duke of Buckingham. Minsann. Övrig musketörscasting inte så imponerande. Men! Christoph Waltz som Richelieu! Och Mads Mikkelsen som Rochefort. Tjenare!

Men vi får väl se.

Bonusbild:

"How pathetic! Killed by the same man that killed your father."

En kort notis bara

Det ska göras film av En världsomsegling under havet – två stycken samtidiga verkar det.

Läs detta blogginlägg först.

Kan jag få lov att erkänna att jag hojtade JA och klappade händerna åt Anarchivists förslag på casting? [generat men samtidigt belåtet leende]

Jag citerar:

There's also the built-in appeal of having an iconic Indian character from classic European literature being played by an such an iconic Indian actor. SRK can do sympathetic, he can do morally ambiguous anti-heroic, and he can certainly do larger than life.

Shahrukh som Kapten Nemo, hur skulle något någonsin kunna bli mer strålande?!

Får jag påminna er? Här? ... eller här?

Åh, förresten

... jag såg den här filmen för nån vecka sen:

Kan ni gissa vad jag tyckte? Baserat på affischen? Heh, ja, jag skulle tro det.

Och snälla PÅMINN mig nästa gång det kommer en Tarantinofilm att jag inte ska se den, för det är verkligen inte min grej.

Den enda, och jag menar faktiskt ENDA behållningen i filmen var denna man:

Standartenführer Hans Landa (Christoph Waltz).

Pipan! Blicken! Genuint jävla överdjävlig. Och att höra honom prata franska, tyska, engelska, italienska ... toppen! Hans bisarra gester, hans minspel, hans underliga hästansikte.

Hans scener njöt jag av (må det vara ett högst tvivelaktigt "nöje", bitvis), i övrigt var det ärligt talat rätt så trist. Och våldsamt, förstås. Knappast en överraskning.

Ja, och bara för att få det sagt: bla bla kvinnoporträtt bla bla övertydlighet bla bla våga lita på publikens intelligens bla bla etc etc.

Egentligen tröttnade jag på Tarantino på riktigt och (kanske) för alltid i Kill Bill när hundrasjuttifjorton asiatiska kampsportssnubbar (jag är lat och ointresserad nog att inte ens ta reda på vad det verkligen var, men TYP!) kommer in i samma rum som Uma och man VET att scenen inte är över förrän hon har dödat allihop, på shundrasjuttifjorton olika sätt, i närbild. *gäsp!*

Nå. Om den här filmen vet jag faktiskt inte vad jag ska säga, jag tänkte att jag i all tysthet skulle glömma den, bara. Förutom Mister Waltz, då, honom ska jag VERKLIGEN lägga på minnet.

Å neej! ... och så vidare

david-strathairn.com har stängt! Var ska jag nu kunna få mina fixar när andan faller på? Jag skojar inte! Det är lite som om en, vadheterdet, langare hade dött eller slutat eller flyttat.

En av de stora besattheterna, en av de där som verkligen VERKLIGEN kvalar in. Oh dear. Ja, ni ser väl själva på den där bilden (hur länge en stängd webbsida nu ligger uppe, passa på!). Hur kan jag INTE –?

Där är han ju yngre, ganska mycket yngre, oj oj.

Såhär: jag skulle ju kunna försöka upprätthålla min heder genom att prata om hans skådespeleri (som är ypperligt), gärna använda mig av det där adjektivet som alltför ofta hängs ihop med hans namn: underappreciated. Vilket han ju faktiskt inte är, inte egentligen, bara uppskattad av alltför få. Det går liksom inte att berätta att man är besatt av nån som ger den här reaktionen (och här testar jag er kulturella bakgrund lite): "Katazanovic. Uh? Katazanovic! Ah!!"

David Strathairn, liksom, hur många nickar igenkännande? My fellow obsessees? (Ursäkta, det är det där med engelskan igen, den bara smyger sig över mig!)

Pratet om skådespeleri etc är förstås inte lögn, inte på något vis. Det var (väl) så jag upptäckte honom, tror jag? Men en besatthet vilar på något mer, något utöver.

(Haha, liksom bara för att verkligen GESTALTA att en besatthet inte alla gånger ligger långt ifrån annat surfande efter smaskens grejer på nätet, så dök en sån där spännande liten dialogruta upp när jag nu bildgooglade honom ... Puh.)

Jaja, men ni kan väl bildgoogla honom själva, då? Jag säger bara!

Det roliga med Strathairn är att det först är skitsvårt att komma på vilka filmer han egentligen varit med i (inte riktigt en huvudrollsskådis, förutom i indiefilmer). Men när man sedan tänker efter/kollar upp honom så har han varit med i en massa roligt.

Filmer man kan kolla in:

Good night and good luck, förstås.

Inkörsport till tyngre grejer.

The sensation of sight

Limbo (av John Sayles som också gjorde Lone Star. Låt mig nångång återkomma till den.) Sayles gjorde också gruvfilmen Matewan, som är rätt schysst. Med Bonnie "Prince" Billy (Will Oldham, snarare) i en roll. Och Strathairn som sheriffen, Sid: "I've met Mister Felts. I wouldn't pee on him if his heart was on fire."

My blueberry nights – skittrist och förutsägbar film (men, slår det mig nu, var det inte Jude Law också?!) men Mr Strathairn är bra som alkad och olycklig polis.

Sneakers – rätt rolig och soft heistrulle från 1992 med D S som blind snubbe med grym hörsel (och ljudutrustning!). Även med Robert Redford, Dan Aykroyd, Sidney Poitier och River Phoenix.

Vad mer?

Han jagar Jason Bourne i några av Bourne-filmerna, han har biroller i A league of their own (Tjejligan) och L.A Confidential (han är själva hallicken, spelar golf vid sin snygga designervilla, skär upp handlederna lite senare).

Han spelar titelrollen i Harrison's flowers: jugoslavienkrigsfilm från nittitalet nångång. Fint slut, där Harrison hämtats hem, förlorat ena armen, står framför spegeln i badrummet och liksom tar in sitt eget ansikte.

Åh, och han är ju självaste Arthur Spiderwick, förstås.

Strålande casting!

Haha, och förstås Tom Cruises brorsa i Firman:

"I love your crooked little mouth..." "Oh, but that's not by best feature!" "Wow. Well, what is?"

Och jag vet att jag kört den här förut, men. Rösten. Texten.

Å om han läst in den som ljudbok, det skulle vara nåt.

Oh, dear...

Det är konstigt med vokabulär och språk. Somliga saker vill jag instinktivt skriva på engelska, vilket förstås retar mig nåt enormt, men så är det bara. För att jag behärskar det där forum-språket, de där fan-girl-uttrycken (att det där sen sammanfaller med en önskan att peppra texten med ord på transkriberad hindi gör ju inget bättre – men kanske roligare?)

Men hey, hur skulle det se ut?

Under påsken gjordes (som misstänktes redan innan) inte många knop. Eller, jo, vafan, jag och PJ tapetserade ett rum, the Master Bedroom. Mycket snyggt!

Annars var det mat och dryck och lek med barn och för de hågade (inte jag!) zombiedödande på nätterna. [Notera hur lång tid det tar för mig att komma fram till det som jag tänkte skriva om när jag påbörjade inlägget.]

Och så kollade vi på Sherlock Holmes.

Jag TRODDE att jag gjort ett kort ytligt hurrarops-inlägg här när jag först hörde talas om den där filmen, men det måste jag ha drömt. Min tanke var väl ungefär att det såg ut som riktigt bra casting, att det är en tidsperiod jag gillar, etc etc.

Och nu: Högklassig underhållning, säger jag! Yay!

Några animationer var hopplöst kassa, och det där med att saker som ska föreställa utspelas på natten spelas in på dan (eller, som A torrt påpekade när jag klagade, inte är inspelade ute överhuvudtaget, utan gjorda i studio) är faktiskt något av det värsta jag vet (en del av en lista som kommer snart, i ett blogginlägg nära er)

Förutom det var det toppen!

Och, öh, vad jag inte för fem öre såg komma: John Watson! Hellooo...

Snubbar som jobbar ... Notera posen!

Och det är här (för att knyta ihop lite) som jag vill slå över på autopilot till det där forumspråket på lite slängig engelska (och han HADE ju faktiskt varit i Indien, den gode Dr Watson, så lite Hindi kanske inte hade varit helt malplacé?) bara för att ha lite kul ...

Men nä.

Men jo. Jag gillade väl Jude Law sådär halvmycket innan, mest hittills faktiskt som transa i Sally Potters film Rage, (fullkomligt strålande, och skitsnygg!) men jag är inte sämre än att jag kan ändra mig! Eller ändra och ändra, jag ser väl ingen besatthet komma, mer än att jag skulle kunna bli lite smått besatt av själva rollfiguren. Kolla Wikipedia, t.ex., för en massa underhållande info och spekulationer!

Och nothing gets me, som det heter, som en snygg man med lätt hälta och värjkäpp! [självironiskt skratt och himlande med ögonen] Oh! Ah!

Eller, vad säger ni?

Hello, there, jag fick en kula i benet under brittisk-afghanska kriget, men jag är en jäkel till slagskämpe ändå.

En annan sak som jag trodde mig minnas att jag hoppades på i det där imaginära blogginlägget var lite vibbar mellan Holmes och Watson. Som upplagt för det, ju, tänkte jag. Wikipedia är märkligt förtegna, måste man leta sig till internets lite vildare utmarker för det, månne? Jag tänker mig liksom att de två är ett av de där riktigt riktigt klassiska paren. Här vete fasen. I filmen, alltså. Nån typ av vibb finns där onekligen, men de tycks samtidigt rätt hetero båda två. Lite sorg förstås från Holmes sida över att Watson ska flytta, men det verkar vara lika mycket sällskapet etc som han kommer att sakna, eller?

Åh, men ni ser ju!

Robert Downey Jr. är briljant casting som Holmes. Särskilt i första halvtimmen verkar han lite Aspergare sådär, vilket tillförde en intressant aspekt tycker jag (för mig då, som inte är varken inläst eller proffs på det där, alltså varken på Aspergers eller Sherlock Holmes).

Och nä, alltså, det är ju inte FILMEN jag är ute efter att skriva om, ni känner väl mig vid det här laget. Det är precis den filmen man tror, skulle jag säga. Humor och tonträff, framförallt i första halvan (lite urvattnat sen mot slutet, och vad är grejen med de där scenerna på någon Spektakulär Plats där alla onda planer ska avslöjas/kampen utkämpas/lösningen serveras?).

Låt mig bara konstatera att jag verkligen inte trodde att jag behövde en sån här besatthet (ja, för låt oss kalla det det, helt enkelt!) till ...