Ord, ord, ord!

Jag tror det var Martin Halldin som delade denna bild på twitter, jag tyckte att det var bra. Rätt så briljant reklam, faktiskt. 

Och det gjorde mig sugen på att uppdatera min upplaga av SAOL, som är från 1998. Fast gudarna ska veta att jag inte behöver fler tjocka böcker i hyllan. Men bara för att, liksom.

Bok- och Biblioteksmässan

Bla bla bla bla bla bokmässan bla bla årets bla bla vimlet bla bla myllrande bla bla bla angst bla bla mingel bla bla bla förlagsmänniskor bla bla bla kommers bla bla bla spana in bla bla bla lugnt hörn bla bla bla Schiefauer bla bla bla säkerligen bla bla bla utmattning bla bla bla Park Aveny bla bla bla fotriktiga skor bla bla bla bibliotekarie bla bla bla bla bla bla bla lovar inget bla bla bla twitter bla bla bla.

Just nu väldigt väldigt sugen på detta:

Fast till Mac, då. Enda problemet: min dator är för gammal. Måste kolla att det går att spela på A's dator. Annars? PROBLEM!

Länk till promotionsidan här.

Framtidsforskning

Efter tips från T. vill jag gärna dela detta mer er, kära läsare: Frank Zappa. Skarp och bitsk och väldigt rolig.

Det handlar om omoraliska låttexter (bland annat). Ja, vad ska man säga? Ge honom tjugo år bara. Och: hans analys!!

Tips!

Ni missar väl inte Eskils utmärkta mat-och-litteratur-blogg Att laga att läsa?

Recept efter recept som i alla fall jag blir sugen på att prova. Fina beskrivningar av maten och lagandet. En litterär touch.

Läs, laga!

Litteraturtrötthet

Åh, jag vet inte, det är inte en pose. Faktiskt, jag tror inte det. Men jag blir så trött på sånt där som andra hyllar och alla (eh, eller snarare "alla", då förstås) plötsligt talar om, att jag på rent trots, möjligen mot bättre vetande, helt vill låta bli. Särskilt litteratur. För att jag tuggar den, jobbar med den, läser den, möter den, bla bla bla, dagarna i ända.

Såhär:

I en kombo av storhetsvansinne och gratiserbjudande har vi just nu TRE morgontidningar. Jag läser kulturdelarna på morgonen, rätt hastigt (hastigheten i fallande skala från kulturdel till kulturdel, kan man säga lite generellt) och resten i varierande grad på eftermiddagen. Eller inte.

Men, jo, de där tre kulturdelarna med sina självtillräckliga och allsmäktiga och liksom påfrestande lite gälla bekräftelsekrävande röster. De ropar. De hävdar. De påstår. Och så säger det swisch, och någons ansikte och/eller bokomslag är överallt. En recensionsdag kommer och passerar, om man gav sig på att googla så skulle träffarna öka lavinartat för varje dag. Reservationskön växer, böckerna dyker som på default upp i nätbokhandlarnas "andra som köpt [random boktitel] har också köpt"-spalter. Etc. Ni fattar. Jag vet att ni fattar.

Och de där böckerna, det går i perioder, de är en eller ett par eller tre, och de finns på alla listor, det är intervjuer och recensioner, stort uppslagna bilder (för att ge intryck av helsida, vilket det aldrig är) ... Och också när jag faktiskt verkligen tror eller anar att det är Något Bra, något för mig, rätt uppför min gata, så kan jag inte låta bli att bli lite sur, att irritera mig, att tycka att de där högljudda tidningarna lägger beslag på litteraturen, kladdar på den med smutsiga små fingrar (som extra snoriga barn på biblioteket, kanske). Så istället för att bli sugen på att läsa blir jag uttråkad och anti, och väljer nåt annat, en Isherwood, en debutroman som redan är "gammal", eller nåt annat.

Brasklapp här då: det handlar inte om att jag har något som helst emot de här böckerna eller författarna, alltså. Det handlar om att jag har nåt emot att få dem nerkörda i halsen. Och att jag har nån reflex mot sånt som alla ska ha.

(Hypotetisk motfråga: om det var min egen bok, min egen nuna? Skulle jag inte uppskatta det? Well, författaren i mig skulle väl det, antar jag, och egot skulle uppskatta uppmärksamheten (och frestas att blanda ihop det med framgång, kanske), men jag är inte säker på vad Läsaren i mig skulle säga eller tänka)

(Ytterligare en hypotetisk fråga: handlar det här inte bara om att man vill vara lite cool för att man är den enda som upptäckt [random coolt författarskap]? Kanske. Jag vet inte.)

Med stormande känsla/med vrede

Alltså. Jag ville skriva ett resonerande och lite grubblande inlägg om att jag är missnöjd med texten just nu och/men att jag tror att det är bokmässehetsen som inte lagt sig än. 

Men. 

Men!

Jag är så inihelvete jävla förbannad över det här att jag inte kan skriva om något annat. 

Ett bibliotek? Är ni inte kloka?! 

Kan vi inte lägga ner hela Sverige när vi ändå håller på? Om vi inte har kultur, vad är det för mening med något? 

Det känns så oerhört deprimerande och trist att lägga ner ett bibliotek. Det ligger i luften så fort tiderna blir dåliga – hur kan det vara så? Hur kan det överhuvudtaget vara ett av de första alternativen? 

Nä, jag har inget mer välformulerat att skriva, vad kan man säga? 

Jag vill ha protester, jag vill ha demonstrationer, jag vill ha kamp! 

Kom igen nu, var samlas vi och när?

Bonustrack: Avanti Popolo

Filmdepression

Filmkurvan har varit rätt dålig det senaste. Här en rekapitulering. 

Först var vi som sagt och såg Man tänker sitt - som var som alla de där nittiotalsnovellerna. Se inlägg nedan. 

Sen såg jag och A. av någon outgrundlig anledning District 9, som jag raskt förträngt för att den var fysiskt vedervärdig och innehållsligt görkass. Trams!

Sedan såg vi Viskningar och rop (första filmen i en tänkt Bergmanprojekt, en film i veckan...) som var något så obegripligt überpretentiös och överspelad. Vi såg den med svensk text, vilket innebar att saker som "en klocka ringer" och "kvider" textades – tillslut kunde det lika gärna ha stått "överspel". Ledsen Harriet, jag TROR helt enkelt inte på din död. 

Fyra kvinnor i ett rum. En ska dö. 

Sedan såg jag och A. tack och lov Who's afraid of Virginia Woolf, med Liz Taylor och Richard Burton. Å, det där! Texten är så bra att man gapar, den tar andan ur en, och spelet! Kunde för min del varit ännu lite stramare och legat närmre pjäsen i scenerna, men fantastisk, fantastisk! Jag vill se den igen och igen. 

Hoppet åter.

Taylor och Burton: jag älskar er!

Nu i helgen var vi ett gäng och såg Flickan. Hm. Den lyckades på något vis samtidigt vara för långsam och för dramatiskt uppbyggd. OCH FRAMFÖR ALLT: vad är det egentligen med svenk film? Är det ingen i hela den långa produktionskedjan som ser och reagerar på att skådespeleriet representerar "svensk film" istället för verklighet? Inte en replik i hela filmen som sades av en vuxen lät som något annat än Skådespeleri. Jag gick ut ur salongen efteråt och var förbannad! 

Och vilken idiotisk konstruktion (att flickan förblir namnlös genom hela filmen), när pappan i en dramatisk(t viktig) scen springer efter sin dotter över ett fält och skriker – "Du!" 

Filmens behållning!

En annan sak: 

Ett hopptorn presenteras, alla ska hoppa, men flickan vågar inte (A. viskade: "dramaturgi!" till mig i biomörkret...) Ännu en gång återkommer hopptornet, fortfarande inget hopp. Men så, i slutet: ta da! Där står hon återigen, lika rädd. Och jag tänkte mycket intensivt: hoppa inte hoppa inte hoppa inte! Du kan leva ett fritt och lyckligt och fullgott liv UTAN att någonsin hoppa från ett enda hopptorn! 

När ska vi få se den filmen? Där man inte måste hoppa? Och: där dramaturgin inte blir lika pinsamt synlig? 

Till sist: häromdagen såg vi del två i Bergman-serien: de tre första delarna av Scener ur ett äktenskap. Också bra, tack och lov. Intressant, bra text, bra spel nästan hela tiden... Påminde på vissa sätt, både i text och spel om Who's afraid of... 

Det som lovar gott för fortsättningen är att De ofrivilliga utsetts till sveriges Oscarsbidrag. Jippi! 

Manifest i efterhand

Många har skrivit om de där två manifesten, och den där stormen som blåste upp och inte riktigt tycks ha lagt sig riktigt än. Therese här,  här och här, Bernur, Malte. (Jag orkar inte mer, ni kan väl googla själva?)

Jag hade en hel lördag i bilen på mig att tänka över det första manifestet: fyra timmar med Jessica och tre timmar själv... Det var nära ett tag (bilkö, hetta, avgaser) att vi skrev ett motmanifest. Så uttråkade av det där negationernas manifest: varför skriva om vad man INTE vill? Varför lyfta fram vad man upplever som problem i samtidsprosan genom att sparka på andra författare?

Sedan besinnade vi oss (IKEA, motorvägen söderut) och prioriterade det egna skrivandet. Den egna arbetsron. DN är ju en frestare, liksom mycket annat i den där stora världen, men det är också väldigt skönt att stå utanför, att få lov att vara lite provinsiell sådär på lördag eftermiddag. 

Och då var det ju skönt att andra skrev ett motmanifest, ett som visserligen inte riktigt står på egna ben som manifest betraktat, men som var ljuvligt att läsa. (Fast varför lova att skriva deckare, det är väl inte heller särskilt produktivt?) 

Sedan orkade jag aldrig skriva klart det där långa blogginlägget, så detta är en mycket kortare version. 

Något vi funderade mycket över efter det där första manifestet var: vad handlar egentligen om branschen och vad handlar om författarna? 

Att Lotta Lotass texter kommer paketerade utan inbördes ordning eller att Malte Persson skriver på glittrande prosa om en historisk person eller att Myggor och tigrar är vad den är – hur skadar det prosan?  Hur tar det fokus från Berättandet? Om fokus tas görs det väl av förlag och tidningar (djärva tanke  - kanske just av DN:s kultursidor? Av förlagen? Den hand som föder en?)?

Varför behöver man lova att aldrig göra (om) det där? 

(Myggor och tigrar är f ö en roman som fick mig att tänka: jag ska aldrig ägna mig åt kotterier, jag ska aldrig bo i Stockholm, jag ska aldrig...) 

Något annat jag tänkte på, en detalj, var ordet annekterats i det första manifestet. Att berättandet annekterats av deckare och chicklit. Är i så fall inte berättandet snarare övergett till genrelitteraturen? Om något? Inte kan något sådant som berättande annekteras? 

"Do you have a flag?" 

Pausblogg: gatukonst

Först ut: elskåpskonst.

Godhemsgatan.

Någon annanstans i Majorna, har jag för mig.

Den här går jag förbi varje dag. Den gör mig lite glad varje gång jag ser den. 

Aha: en ledtråd! Läs mer här. 

... burning bright, in the forests of the night

Äntligen börjat läsa Maja Lundgrens Myggor och tigrar, hundra år för sent. Eller: aldrig för sent, men långt efter alla andra. Höll på att kämpa mig igenom två olika bokcirkelböcker som aldrig tog fart utan tillslut bara enhälligt tråkade ut mig (Oates Dödgrävarens dotter samt Roths Konspirationen mot Amerika). Således i starkt behov av något levande, fartfyllt, gripande, intressant. Och här!

Vännen/kollegan/älsklingen Klara Bengtsson skrev en briljant recension av den i ord & bild, som jag läste och gillade skarpt, utan att ha mer än en medieuppbådsuppfattning om innehållet i själva boken.

Men nu: jag sugs rakt in i boken, i hennes värld och tankar. Fantastiskt! Hoppas att artiklar etc ligger kvar på nätet så att jag kan rekapitulera stormen lite efteråt.