Himlakroppar

  


Hej bloggen, jag är lite kär. Vem jag är kär i? Eleanor Cattons hjärna ...
Låter konstigt kanske, men om "kär" låter för stort så ta "attraherad" istället då.

Härom veckan (veckorna? jag minns inte ens hur lång tid det tog.) sträck- och njutningsläste jag mig igenom 1100 sidor (elvahundra!) guldgrävarroman. Fast "guldgrävarroman" är på tok för enkelt, förstås.

Om jag inte hade läst i förväg att romanen är uppbyggd på något vis enligt stjärnbildernas och planeternas rörelser genom olika stjärntecken så hade jag inte fäst någon vidare vikt vid "stjärnkartorna" som inleder varje nytt avsnitt av romanen. Men inte heller MED den förhandsinfon fäste jag särskilt stor vikt vid det.
Det funkar utmärkt att läsa romanen som roman.

Lite handling:
Walter Moody stiger i land i guldgrävarstaden Hokitika på Nya Zeeland, det är 1866 och han ska skapa sig en förmögenhet och en framtid.
Men innan han hunnit mycket mer än gå till sitt hotell råkar han avbryta en hemlig sammankomst mellan tolv män som alla på ett eller annat sätt har anknytning till några olika (mer eller mindre mystiska) händelser på platsen: en mans försvinnande, en annan mans död, en klänning full med guld, en horas medvetslöshet och uppvaknande mitt i natten, en packlårs försvinnande, en skurks ankomst ... typ.

När jag hade läst dryga 400 sidor var det fortfarande bara bakgrunden som rullades upp, vi var fortfarande kvar i rökrummet på Crown hotel.
Och jag älskade det!

Jag ska inte säga mycket mer om handlingen tror jag, men det är dessa tolv män, plus Walter Moody, horan Anna Wetherell, eremiten Crosbie Wells, ytterligare några som det cirklar kring. Personer och händelser som knyter dem samman. Guld och längtan efter guld. Våld och hämnd.
Jag tycker att originalomslaget är briljant för att det säger något om just det som boken visar: tolv olika personers högst subjektiva bild av Anna. Ingen av dem har förstås hela bilden, och boken ger oss inte heller helheten. För att den inte finns? Det skulle kunna vara ett budskap.
Det svenska omslaget är förvisso fint, men tappar lite av det betydelsebärande.

Romanen är vid första anblicken väldigt mycket 1800-talsroman, med en berättare som talar i vi-form, som griper in och berättar personernas historier åt dem, som kan blicka framåt och bakåt. Varje kapitel inleds med ett par korta kursiva rader, typ "Där Walter Moody ställer en fråga och Ah Sook bryter en vana". Jag citerar inte nu, eftersom jag lämnat tillbaka boken, men ni fattar grejen.
Mot slutet tycks formen och berättandet bryta samman. Istället för de långa svepen blir kapitlen kortare och kortare, och det allra mest fantastiska: de kursiva kapitelinledningarna blir längre och längre! Det är förstås ingen 1800-talsroman, det visste vi ju, men inte heller till formen. Den bryter sig loss och gör något annat, och kan därmed säga och göra något annat med allt det vi läst och tagit oss igenom och tänkt och känt. Vad blir egentligen kvar? Var lämnas vi? Hur är det berättat? Denna KONSTRUKTION! Den är fantastisk!

Jag vill bara varmt rekommendera alla som inte är rädda för långa romaner att prova den här.

Och läs för all del även Cattons debut, Repetitionen, som jag läst och gillat och VÄLDIGT GÄRNA vill diskutera, eftersom jag inte blir klok på HUR meta den egentligen är!

Lite som porr?

Vi ska alltså flytta. Och bygga nytt kök i det som nu är vardagsrum. Riva ut det gamla köket. Vi pratar kakel, skåp, handtag, kylskåp, kakel, planering och beställning dagar och nätter i ända. Men gillar det.
Nu sitter jag här på min mammaledighetsmåndag och slösurfar runt bland inrednings- och designbloggar. Lite som porr, tänker jag mig. Avtrubbande men med nån sorts snabb tillfredsställelse. Lite otillfredsställande också: allt man SKULLE kunna göra. Konsumtionens eviga krav och lockelse och plåga.
Och men vad snabbt jag tröttnar på dessa bloggare som hela tiden strösslar med superlativ! Finaste kudden, härligaste uteplatsen, sötaste porslinet. Bla bla bla BLÖH. Oerhört tröttsamt. Ge mig då hellre fler bilder och mindre text, tyck ingenting. Show, don't tell – det kan väl gälla även här (där)?

Formen

Vad är form?

Är det något som kommer i efterhand, som läggs ovanpå texten, som omformar den? Eller är det något som finns från början, som texten skrivs in i? Kan det kombineras?

Kan man ha en idé om form innan man har en idé om innehåll? Och vice versa, förstås.

Jag vet inte.

Tidigare har jag helt enkelt skrivit, börjat på en punkt där det fanns något intressant. Med Allt som återstår började det så här:

Rummet är stort, större än vad som går att uppfatta. Sängar på rad, det är en sal. Hon ligger på sängen, på sidan. Klänningen blir skrynklig under henne, hon har armarna korsade över brösten, händerna mot halsens värme. Röster. Läkarens mörka, skarpa röst, sköterskornas ljusare. Beskäftiga apor, tänker hon. Sedan är tanken borta.

En sjukhusscen, Emma på Vänersborgs Hospital och Asyl. Inget av det kom sedan med i boken, jag lämnar henne innan det. Men sådan var den första tanken: ett nuplan som var mentalsjukhusets vita rum, vitklädda kvinnor, kalla och varma bad ”sysslar lite med lagning, men utan intresse”. Och resten, Emmas liv, som återblickar därifrån. Så blev det inte. Språk och form och fokus gav sig medan jag skrev, gav sig utifrån vad som intresserade mig mest, hur jag tänkte mig att det skulle göras.

Nummer två då, med arbetsnamn Mot ljuset, började så här:

Jag minns oss på platser: i djungeln, på plantager, på verandor. Jag ser oss som en grupp, hur vi stod samlade eller utspridda.

Men en bit in i processen genomgick texten ett skifte: från förstaperson och preteritum (tempuset formerly known as imperfekt) till tredjeperson och presens. Precis som Allt som återstår, fast jag tänkt att jag skulle göra något annat.

Och nu då?

Nu sitter jag här med förstaperson och preteritum/presens men det är också NÅGOT ANNAT som ska till. En form, något som kan leda mig in i texten, något som kan ge mig en hint om riktningen. Och jag vet inte hur det ska göras. Vet inte om jag ska vänta, om jag ska kasta mig ut och prova. Vet inte vad som behövs.

Detta är något annat, det är inte en brett upplagd roman åt det episka hållet. Jag vill gärna göra något annat nu, och det här är också en text som MÅSTE bli annorlunda för att bli, den funkar inte i den formen som nummer ett och nummer två har haft.

Så, jag vänder mig nu till alla er skrivande och läsande. Vad tänker ni om form? Form follows function heter det ju, men är det så? Behöver det vara så? Hur tänker ni om form när ni läser, när ni skriver?

Helvetica

Jag såg filmen Helvetica igår, en dokumentär av Gary Hustwit. Men är man inte lite mer tech-savvy än vad jag är, har inte blogspot Helvetica. Detta skrivs istället med Arial...

En aning nördigt men mycket intressant om form och formgivning och om hur en stil, ett formspråk, ett typsnitt, blir en norm så till den milda grad att det slår ut mycket annat. 

AmericanArlines är Helvetica (jag tror till och med att självaste United States of America flög förbi - Helvetica), hela New York Citys tunnelbanesystem är satt i Helvetica (möjligen också Västtrafiks informationsskyltar, jag är för dålig för att urskilja det...). SAAB, FIFA, varningsskyltar, butiker, annonser. 

Som film är inte filmen fantastisk, det är intervjuer (med 98 % män, förstås) och montage och olika typer av stämningsskapande musik. Men det fungerar otroligt väl. Ett tag fick jag känslan av att det är någon sorts konspiration, detta rätt obemärkta och vardagliga typsnitt är ÖVERALLT. Men det är normens kraft, förstås, som är väl så stark som en konspiration. 

Det är ett formspråk som tar över, därefter upplever en motrörelse (med den punkigare fomgivningen från 70-talet och fram till sent nittiotal) och nu tycks återkomma. 

"Varför använder då alla Helvetica?" frågar en av skeptikerna i filmen retoriskt, och svarar själv: "för att det finns överallt. Varför äter man på McD? För att det finns på varje gathörn!"