Tredje romanen?

Jag drömde en grej, okej? Om ni inte vill läsa så strunta i det. Men jag måste bara skriva ner det.

Såhär: jag hade fått tredje romanen från tryck, åtminstone ett exemplar.
På framsidan var det en bild av en kvinna, som stirrade med väldigt speciell min in i kameran. Som en vansinnig, kan vi säga. Hon stod lite vriden, för hon höll tag i en stor rosa, taggig blomma som växte bakom henne. På bokens baksida var bilden på kvinnan igen, men nu hade hon den rosa blomman istället för huvud.

Jag bläddrade i boken, inte alls den bok jag i verkligheten skrivit, men i drömmen stämde det. Ännu en djungelroman tror jag att det var, ganska komplicerad intrig, jag minns inte alls vad den handlade om. Däremot var boken väldigt tjock, typ 500 eller 600 sidor. Och jag tänkte: Men oj, manuset var ju inte ens 200 A4 (vilket stämmer med verkligheten).
Så pratade jag med min redaktör, som sa lite som i förbifarten, att:
"Det är ju inte ditt slut som är med i romanen, utan det som jag och Michel skrev utifrån dina ramar." "Ojdå", sa jag, "Det har ingen sagt till mig. Jag har inte ens fått läsa det!"
"Inte?"
Jag bläddrade i boken igen, och i slutet började boken handla väldigt mycket om förintelsen, tydligen som nån sorts liknelse eller förtydligande av det som resten av romanen handlade om.

En väldigt underlig känsla. På gränsen till mardröm, men inte riktigt.
Inte heller särskilt svårtolkat, antar jag. Särskilt med tanke på att jag skickat manuset till förlaget för ett par veckor sedan ...

Uppmaning och begäran till bokbranschen

Okej, om någon bokbranschperson läser denna blogg nån gång emellanåt, se upp, se hit, gehör, giv akt! Med andra ord: här är en uppmaning till dig/ditt förlag/er.

Ge ut det här bokpaketet (typ*) på svenska! Jag stod i den tyska bokhandeln och övervägde att betala 75 euro för den tyska utgåvan, och herregud, så bra tyska kan jag ju verkligen inte! Fatta då allvaret i detta! 

Jag har vridit bilden så ni lättare ska se vad det står.

* Tja, jag kräver inte EXAKT de här titlarna (på svenska skulle väl Thorvall kunna inkluderas, t.ex.). Nån känner jag inte till, Houellebecq har jag inte läst och Coelho tror jag mig med lätthet kunna vara utan, men GREJEN! 

Och sidorna var röda utanpå (ja, vad heter det? Kanten på sidorna, ni fattar...) Snyggt! 

I drömmen

Kollade på Inception igår med bror + A. Tyvärr är projektorlampan paj för tillfället, så vi fick nöja oss med liten datorskärm. Det gick bra, förstås, men kan tänkas att filmen gör sig på storbild.

Jag tänkte hur som helst på det där med drömmar. Jag gillar Eternal sunshine of the spotless mind väldigt mycket, mest tror jag för att jag är förtjust i skildringarna av minne/glömska/fantasi/dröm. Också i I huvudet på John Malcovich finns det scener som är fantastiska, där de jagar omkring i hans undermedvetna och tar sig mellan platser/rum genom luckor och dörrar och hål. Det korresponderar med hur jag brukade drömma (längesen nu): om stora byggnader eller hus med underliga dörrar och våningsplan, små luckor att klämma sig igenom, trappor och gångar och minst sagt märklig arkitektur.

Inception uppehåller sig (ju) väldigt mycket vid drömmar, men som A påpekade: det är inte särskilt stor skillnad på filmens "verklighet" och drömmarna. De ser ganska lika ut.

Jag gillar grejen, men funderade över hur det kan göras. Är drömmens materia densamma som verklighetens? När de i början av Inception befinner sig i en dröm, i ett japanskt hus, och håller på att vakna, så "krackelerar" drömmen: detta illustreras med att tak och bjälkar rasar in, murbruk och puts och sten faller från väggarna. Men? tänkte jag, är det så det ser ut? Är drömmen alltså byggd precis som verkligheten? Jag skulle ha tänkt mig det liksom ... böjligare, kanske inte något som försvann och gick upp i rök, men som var mjukare på något vis än verkligheten.

Senare finns fantastiska scener där någon, en kvinna (nej, filmen skulle inte hålla för Bechdel-testet! [obs: två länkar]) blir upplärd i att bygga och förändra drömmar. Hon böjer verkligheten, skapar nytt, går omkring och undersöker. DET var fantastiskt, mycket mindre verkligt än resten, helt flippat och väldigt fint. Även om det var mycket liksom vanliga stadsmiljöer, inga sånadär vagt odefinierade landskap som åtminstone jag tänker mig att drömmar består så mycket av. Precis som de i Inception säger att ett tecken på att man drömmer är att man inte minns hur man kom till den plats där man är, drömmar har ingen början – så tänker jag att platserna i drömmar inte heller hänger ihop med andra platser. De beter sig som platser i en stad man håller på att lära känna: fläckar på kartan som man inte kopplat samman utan tagit sig till en i taget, liksom lösryckt.

Tråkigt dock, om än begripligt, att det under all filmens ändå rätt fantastiska och (i huvudsak) begripliggjorda drömarkitektur, drömlogik och mindgames döljer sig en skjuta-skjuta-historia som bottnar i ett rent ekonomisk (och rätt ointressant) "problem".

Textmardröm

Drömde inatt att A. läst texten (det har han ännu inte gjort, i verkligheten, men det närmar sig). Han var FRUKTANSVÄRT kritisk. Det jag minns tydligast är dels att han hade läst väldigt slarvigt, skummat igenom texten, vilket sårade mig väldigt mycket, och dels att han inte lyckades hitta någonting positivt att säga, inte det allra minsta.
Hemskt hemskt hemskt!
Minns den där långsamma insikten i drömmen: det finns alltså verkligen INGET som är bra eller intressant med texten? Men ... men ... ?
Usch.