Mitt nya liv som teaterkonnässör

Tips tips! Varje torsdag lägger Storbritanniens National Theatre ut en ny pjäs på youtube. En vecka ligger de kvar. Fritt att titta!

Hittills har jag sett:
- En väldigt fin uppsättning av Jane Eyre.
- Skattkammarön, med makalös scenografi, en helt OK Silver och en underbar genderbent Jim (”Be you boy or girl?” ”That be my business, sir!”)
- Frankenstein, med Benedict Cumberbatch som ”varelsen” - helt otroligt stark, en knytnäve i magen!
- Tre timmar Shekespeare-engelska i Antonius och Cleopatra, gillade den också, bra och riktigt stark mot slutet. Ormen!

Nu i helgen ska jag se: The Barber Shop Cronicles och nästa vecka blir det A streetcar named Desire med Gillian Anderson, DEN är jag väldigt pepp på.

Här kan man läsa mer.

Aj hjärtat!

Det får ju medges att den här Flint är en helt annan än den som i Mary Jones historia står framför Dolores [Madi] och säger: ”Krymplingens lilla negerhora, alltså? Så charmerande.” Och jag gillar den här Flint, gillar spelet och tätheten mellan honom och Silver. Nu är det bara två avsnitt kvar, sen är det slut på säsong fyra, och (tydligen) slut på hela serien.


Inte mina gif-ar! Källa här, tror jag. 

Black Sails

Ehe. Så jag hoppade på Black Sails ändå, när jag noterat på bloggar att det tycktes gå framåt, jämfört med hur jag tyckte att första säsongen var.
Nu har jag sett säsong tre, samt följer fjärde och avslutande, som just nu är uppe i avsnitt fyra av 10.
Det må låta ytligt, men jag har väldigt mycket lättare att ta serien till mitt hjärta sedan Silver inte längre ser fullt lika ung och smörig ut. Mer sliten, skäggig och långhårig, blivit av med benet (även blivit av med sin protes, och nu utrustad med krycka).

Och Madi! Åh! Hon som jag kallar Dolores, ja, visst, det är förstås två helt olika kvinnor, men ändå. Jag gillar henne.
Så tjusig och stark och cool.
Hennes och Silvers relation och kärlek är himla fint skildrad. 

Det är ju (som alltid, när ”Skattkammarön” är inblandad, skulle jag vilja säga, på grund av inbyggda oklarheter) ovisst hur lång tid som kommer att gå mellan seriens nu och ”Skattkammaröns”, och även var de kommer att lämna oss. Men jag läste fragment av en intervju med Luke Arnold som spelar Silver och han menade att han skulle bli tvungen att dricka rom och gråta för att kunna se de två sista avsnitten och sedan gå vidare. Huuuu. Säger jag, FAST jag förstås vet ”hur det går”. Men INTE hur det ser ut när det sker, vill jag bara påpeka! Och det, mina vänner, är väl ändå det som spelar roll?

Här är trion: Flint, Madi och Silver.

Och här en annan bekanting, från framtiden, så att säga:

Snabb uppdatering om Silver (och Dolores?)

Jag följer ju inte serien Black Sails, såg ett eller kanske två avsnitt, men fastnade inte, och gillade framförallt inte castingen av Silver.
Följer den ändå lite på håll, via bloggar, och det verkar åtminstone arta sig något. Nu har Silver blivit av med benet, odlat skägg och ser lite mindre ut som en smörsångare från 1992. DOCK ATT jag fortfarande anser honom felcastad, och att han borde vara blondare, grövre, längre, och mindre spoling. Men men. Man kan inte få allt, förstås.

Se här:

Är det månne Silver och hans blivande partner-in-crime och diverse annat? Hon som jag (och Björn Larsson) kallar Dolores? Man kan ju hoppas!

Mer grubbel här. Flint i bakgrunden.

Serien tycks vila tungt (åtminstone i fansens ögon) på en halvt-om-halvt/icke uttalad romans mellan Flint och Silver. Jag är för! Flint i serien är tydligt bi, vilket jag ställer mig bakom (även om ”min” Flint  enligt Dolores varken åtrådde män eller kvinnor, bara sig själv, och makt. Ifråga om VISSA saker är jag faktiskt öppen för olika tolkningar. Däribland Flints sexualitet.).

Först fick Silver i serien träben, vilket alltid retar mig, eftersom det inte är kanon (som i följande av (litterär) tradition, alltså, inte den som säger boom…), men nu verkar han ha krycka istället. Och bord att stödja sig på. Allllll is well.

Bilderna hämtade härifrån. 

Text växer fram och blir till – författare korresponderar

Sitter här på nattkvisten och gick från att skriva till att rensa i min mail…
Hittade ett mail från mig till Jessica, det är från 17/9 2012.

Kolla vad fint:


Hej,
jag har bannlyst Silver ur texten för tillfället, beordrat honom att hålla klaffen. En sån lättnad! :-) Nu är han död, så att säga. 
Skriver "kvinnoscener" och det är faktiskt roligt! Långsamt långsamt väcker jag det till liv igen! Tänker mycket på senast vi pratade om text, och att du sa att jag inte skulle få för mig att det ska till nån "grej" eller så. Nej, bra insikt, tack!! Mer av allt, mer av det som finns. Såhär tänkte jag imorse: "Det är ju skitspännande detta! Silver är död, och här är tre kvinnor och en fågel som jag kan ägna mig åt, i tomrummet efter honom." :-) Tycker att det är våldsamt roligt att den Flint som har en roll i min text inte är piraten Flint, vars ande vilar så tung över Skattkammarön, utan en fågel .... 


Ser mycket mycket fram emot att läsa din text! 
Vi hörs snart,
kram vännen!

//Elin (lite utropsteckenstinn)

Black Sails, säsong 1 avsnitt 1

Jag axlar ansvaret som Sveriges Stevenson-blogg …
Kollade nu ikväll på första säsongens första avsnitt av teveserien Black Sails. På något vis lite vagt baserad på personer som Stevenson skapat. Men här är det 1715 och ett bra tag före Skattkammarön.

Flint seglar, är kapten och har problem.
Men är rätt het:

Billy Bones är bra mycket längre än jag tänkt mig honom, och lite gullig:

Det är bitvis våldsamt och blodigt och det finns massor av glada horor i varenda hörn. Och en och annan kvinna som får agera i egen rätt, med skinn på näsan. Puh. Bechdeltest passerat, om vi nu ska vara såna.

Det som stör mig, och stör mig nåt enormt, är castingen av John Silver:

Eh. Allvarligt talat! Han ser mest ut som nån sorts sångare från 80-talet tycker jag.
Jo, men kolla:

Vad ÄR det där? Fel hår(färg)! Fel ansikte! Fel approach. Suck.
(Jag har ju sagt att det är mer såhär jag vill ha honom …) Visserligen kan han ju få vara pojkspoling, men det får vara nån måtta.

Sen undrar jag lite över figuren här till höger:

Han till vänster är Jack Rackham, alltså borde ju en tjej i manskläder i hans sällskap vara Anne Bonny eller Mary Read? Men alltså… ”Förklädd till man” innebär väl inte att vara så uppenbart en tjej att man måste ha blicken i marken och hålla i hattbrättet för att inte visa ansiktet? Larv! Vore coolare om de faktiskt förklätt henne till man.


I övrigt kan jag nog tänka mig att fortsätta kolla ett tag, för att se hur det utvecklar sig. Återkommer eventuellt med rapport.

Tillbaka till Skattkammarön

Nej, rubriken är inte en önskan, inte heller ett tecken på att jag skriver en uppföljare till Mary Jones, vilket vore mycket mycket långt från sanningen. Rubriken är titeln på H A Calahans roman från 1935. En sequel som jag inte hade läst innan, men som jag för ett litet tag sedan fjärrlånade från Umeå depåbibliotek.
Jag tänkte mig att jag skulle bli färdig med Stevenson et consortes, men ju mer jag gräver desto djupare faller jag, och det låter ju logiskt. Det enda som fattas är att jag och Urban gör slag i saken och bildar det svenska Stevensonsällskapet... Ack, den som inte redan hade nog med liv för trippla dygn!

Nå, om Calahan finns en hel del att säga.
Det första att ta upp är förordet, som förtjänar att citeras utförligt.

"Jag tvekade länge, innan jag vågade skriva en fortsättning på Skattkammarön. Ett dylikt företag skulle oundvikligen inbjuda till en jämförelse melan mina stackars ansträngningar och ett stort mästerverk. […] Men ju mer jag begrundade problemet, desto mer övertygad blev jag om att Stevenson själv, om han vetat det, skulle glatt sig åt att hans gestalter fingo liv på nytt. Det är så uppenbart, att han själv avsåg att skriva en fortsättning."
[här följer olika exempel på saker i Skattkammarön som får Calahan att dra den här slutsatsen]
"Han omnämner Silvers negerhustru så ofta, att det måste funnits någon avsikt att använda henne någon gång. […] Stevenson låter inte Jim få se henne under hans besök på värdshuset Kikaren i Bristol, en underlåtenhet som knappast kan tillskrivas artistisk återhållsamhet. Det måste ha känts svårt att utelämna detta pittoreska drag (sic!!!) ur en så livlig beskrivning, om inte en bestämd avsikt funnits."
[…]
"Jag har försökt att skriva historien som Stevenson skulle ha skrivit den Om det finns någon förtjänst i denna bok, är den alltså Stevensons och inte min. […]"

Visst kan man ge honom en poäng i de många utlagda trådarna som tycks peka mot en fortsättning. Men man vill ju gärna berätta för Calahan att sådant finns i många romaner utan att det betyder mer än att materialet är rikt och boken bra. Alla lösa trådar måste inte plockas upp!

Det andra som måste nämnas, eller avhandlas, är översättningen, "bemyndigad översättning från engelska av Emil Langlet" 1938 (det finns ytterligare en svensk utgåva, från 1942, det är samma översättning tror jag, men experterna rapporterar att utgåvan är kraftigt förkortad). Jag vet inte om Langlet ville placera den svenska språkdräkten i Stevensons 1800-tal eller i Hawkins och Silvers 1700-tal, jag tycker i alla fall att det klingar av något annat än vanlig 30-talssvenska:

"Vid åtta glas utdelas en omgång toddy och skaffning; sedan kunnen I gå iland, förutsatt att allt är klappat och klart. I skolen vara tillbaka vid landningsplatsen i solnedgången."
"Vi sågo er hela tiden medan I sökten efter svarta klippan."

Jag hade en massa exempel medan jag läste, men hur ska man orka bläddra igenom alltihop igen för att hitta dem nu? Jag läser ju inte som en recensent, med post-it-lappar på sidorna...
Hur som helst: gammaldags otympligt språk som ställer sig i vägen både för berättelsen och till viss del för möjligheten att skapa sig en uppfattning om originalets språk.

Det tredje jag vill ta upp här är väl det allvarligaste, att Calahan anstränger sig så till den milda grad för att verka i Stevensons anda, att boken åtminstone till formen (språket är som sagt svårt att bedöma, på grund av översättningen) snarare känns som plagiat än spinoff.
Inledningen på Admiral Benbow, piraterna dyker upp, doktor Livesey skickas efter, en sjöresa planeras (denna gång för att hämta resten av skatten, silvret som lämnades kvar i originalet), det skrivs brev från Bristol, saker är mystiska innan man seglar, efter ankomsten till ön delar man på sig i olika grupper, vilket gör att även här är doktorn berättare av ett par kapitel...
Mycket av detta framstår som ren återanvändning från Skattkammarön och det är inte bara onödigt och lite larvigt, utan rent ut sagt TRÅKIGT. Det gör Calahans bok till bara en ytterst blek kopia. Allt detta har vi ju redan läst, fast bättre genomfört, mer originellt etc etc.

Det här gör att förordets mening "Om det finns någon förtjänst i denna bok, är den alltså Stevensons och inte min." sticker i ögonen. Förtjänsten må vara Stevensons, men bristerna är i allra högsta grad Calahans egna.

Silver då?
Tja, han utbrister "skälv mina knotor", han ryter, han vänder kappan efter vinden, är ömsom god och ömsom hotfull mot Jim ... ungefär som vi känner honom från originalet alltså, men inte mycket mer. Och återigen: mer plagierad än vidarediktad.

Hans hustru finns med, hon heter här Diana och har fått en rätt framträdande roll.
Ja, i förordets passage om henne anar vi väl Calahans egen inte så smickrande (för honom alltså) syn på Silvers hustru. Han har gjort henne till en medkonspiratör som är handlingskraftig men ständigt omnämns degraderande. En del av det skulle kunna tillskrivas berättaren, alltså Jim Hawkins, men jag måste säga att förordet gör mig misstänksam mot författarens egen blick.
Sen att Silver vid flera tillfällen skriker slyna efter henne gör ingenting bättre.

Återstår alltså att skriva om bokens slut.
Ja, hur ska en stackars sequel-författare göra? Låta skeppa Silver till execution dock i London och hänga honom vill ju ingen! Låta honom undkomma från ön ÄNNU en gång låter sig svårligen göras, ens i en sådan här efterapande bok.
Calahans lösning på dilemmat, som jag nu brutalt tänker spoila för er alla, eftersom jag gissar att få av mina läsare är särskilt sugna på att läsa boken, blir att bete sig rent barbariskt mot Silver.

Det börjar med att bokens protagonister, Jim, doktorn, Trelawney med flera, har grävt upp de av Flint nedgrävda vapnen, och bereder sig på att anfalla piraterna i gryningen. Fjorton män med "femtio musköter och hundra pistoler" mot tio sovande pirater. Övervåld, much?
De siktar på varsin person (tre på Silver, ingen på hans hustru "utav hänsyn till hennes kön", men hon blir ändå sårad). Alla dör utom tre: Silver, Diana och ytterligare en. Och vad händer med Silver? "en annan [kula] hade illa tilltygat hans friska ben".
Läsaren anar oråd? Med rätta! Några sidor senare får Livesey amputera Silver ...
Det kunde ju ha blivit komik av det, men det blir bara ... onödigt.

Sen seglar Jim med flera hem igen med Hispaniola fullastad med Flints silverskatt, och lämnar Silver och Diana kvar på ön. Silver säger själv att han inte är mycket mer än huvud och mage, och det är ju sant.
Jag kan inte riktigt förlåta honom det, Calahan. Hade det varit bättre att ta livet av Silver? Tja, det gör ju jag, i Mary Jones (och på första raden!), så omöjligt eller otänkbart är det förstås inte...

Det gav mig en dålig smak i munnen det där slutet.
Silver ber att Jim, väl hemma i Bristol, ska gå och hämta Flint, papegojan, från en gumma som haft hand om fågeln. Lösenordet är Pew.
"'Jag ska göra som du ber, John', svarade jag, 'och om du någonsin kommer ifrån denna ö och kan skicka efter fågeln, så använd samma lösenord. Då skall jag utlämna Kapten Flint åt budbäraren'".
Se där en tråd, prydligt utlagd av Calahan, för någon annan att ta tag i.

Det sista vi ser av Silver är detta:
"Och så lämnade vi dem åt sitt öde – en benlös man och hans buttra, lömska negerhustru i ett blodsudlat blockhus på en öde ö i det vida havet."

Jag känner lite nu att JAG har nått Peak Spinoff. Hur många dåliga böcker ska man orka läsa, egentligen, för att man intresserar sig för några litterära personers öden och äventyr? Hur mycket övervåld ska man behöva stå ut med? Nu ska jag ägna mig åt nåt annat ett tag, tror jag.

Tread carefully on the sea

Varning för JETEDÅLIG bok!

Jag är inte förvånad, och därför bara lite besviken. Men kunde förstås inte låta bli att köpa (eller "klicka hem" som det heter på nysvenska) den här boken när jag (för femtioelfte gången och av vilken anledning den här gången egentligen?) tittade på Wikipedia-artikeln om Treasure Island och fann den uppdaterad med ÄNNU en prequel, utkommen 2014! (Ledtråd: det var inte Mary Jones historia, men det slog mig just nu när jag skrev detta att jag väl borde uppdatera artikeln själv med den, om jag haft Wiki-inlogg)

Ehm.
Till saken!
Författare till Tread carefully ... är David K. Bryant, han säger sig vara intresserad av Kapten Flint, som det tydligen inte handlat tillräckligt mycket om i olika prequels förut. Vi låter det vara osagt, tycker jag. Däremot kan vi konstatera att den här boken INTE HELLER handlar sådär jättemycket om Flint. Visst är han med, och visst får vi berättelsen om vad som "egentligen" hände på ön, och visst hostar han ofta och besvärligt (han ska ju dö, sedan, i Savannah). Men det är så fantasilöst och tråkigt genomfört att det inte tillför något kött till de ben Stevenson efterlämnat.

Jag skumläste boken på en halv kväll, noterade det vanliga:
Skepp och sjöfartsdetaljer. Skjutvapen och dess hanterande. Bla bla bla. En parallellhandling bland piraterna, och en bland deras gisslan (guvernörens bortrövade dotter med litet entourage, förlåt, jag orkar verkligen inte ens redogöra för basala delar av handlingen!) samt ytterligare en del med militärerna som jagar piraterna (och jag kan erkänna utan omsvep att jag inte ens skummade de bitarna, jag hoppade bara över dem).
Ordagranna hänsyftningar till Treasure Island. Som om det krävdes för att vi ska förstå hur sakerna hänger ihop.
Upprepningar.

Jaja. Det faller en kanon över Silvers ben, den här gången. Det hade ju också kunnat inkluderas när Mary får räkna upp olika sätt hon hört att han blivit av med benet på... Ganska kreativt förstås. Plågsamt.

Namnlikheten mellan John Trelawney (från Skattkammarön) och den verklige guvernören på Jamaica, Trelawny har gjort att de här är släkt. Lite skumt, men det kanske skulle kunna funka? Orkar någon googla årtal medmera?

Slutscenen så. VARFÖR i hela världen skulle hela sällskapet pirater först tillsammans åka till Bristol, släpa upp Billys kista för kullarna, sen skiljas åt och först därefter bli typ osams, börja jaga varandra och  stråla samman som i början av Skattkammarön? Jaja, luften är fri, förstås, men för mig låter det ologiskt.

Så vad får vi ut av detta?
Jag kan pricka av ännu en i mängden av spinoffromaner, och är beredd att hålla med Urban som på twitter menade att vi nog kan ha nått Peak spinoff. "Hur många spinoffer tål imperiet?"
Inte så jättemånga till, tror jag, och förlåt, för jag är ju förvisso medskyldig!


UPPDATERING:
Efter en twitterdiskussion kom jag på att jag ju glömde att klaga på Bryants behandling av Dolores, eller jag menar Silvers hustru.
Så här gör hon entré: "On Silver's lap sat a weighty black woman who had once been pretty […]"
Ett par rader ner: "[he] took his time over a glass of rum before telling the woman on his lap to move aside and slapping her rear as she did so."

Sen får hon faktiskt en replik några sidor senare, när Silver dunstat och (den verklige) Trelawny söker honom: "'Master, I don't know where he's gone,' she claimed. 'He comes here now and again, spends some money, we have some fun and then he's off again. He van be away for months or even years. I don't know where else he goes or if hes got other women. He's good to me when he's here but that's it. He don't tell me his business.'"

Vi kan väl konkludera att jag och Bryant inte precis delar syn på Silvers fru (eller "fru").

"Mina möten med Skattkammarön"

Den här satt inlimmad i Babel-exemplaret av Skattkammarön. Notera datum!
Lite skojigt, även om jag inte alls håller med om invändningarna mot Eric Palmquists Silver: han är väl både i rätt viktklass och tillräckligt gemytlig, tycker då jag.
Nå.

Läste lite noggrannare sen, och såg något annat: behovet av en ny svensk översättning.
Åh jösses, ja, sånt kunde man ju också ägna sig åt... Särskilt med tanke på att det verkligen finns invändningar att ha mot de som redan finns.
 Urban, vad säger du?!

Nu kom posten!

Här är den äntligen! Romanen! Så fin, så fin, omslag av Sara R Acedo.
Ojojoj. Lite darriga händer sprättade upp kuvertet. Bläddrade.
Mina ord. Min roman.
Det är en särskild känsla som jag hoppas aldrig kommer att försvinna eller förändras: jag har skrivit varenda jäkla ord på de där sidorna. Tryckt ner tangenterna, tänkt tankarna, sett det för mig. Brottats och knådat. Och nu står det där. Alltihop.

Shiver my timbers! som Silver skulle ha sagt.

Nämen HURRA, hörrni!

Idag damp den ner (enbart som metafor då, eftersom vi har postfack i svalen*, och inget dimper ner, utom möjligen tidningen på morgonen som jag tror (sitter ofta och ammar så dags) att tidningsbudet kastar från porten och mot vår ytterdörr (halvtrappa upp, bara) att döma av dunsen (utom söndagsbudet, som snällt traskar upp och lägger den i postfacket)** – förlagets katalog över vårens böcker!

Och HEJA vad bra det kändes att se att jag och boken 1) fått en helsida på första uppslaget och 2) nämndes först i Åsas lilla introduktionsspalt.

Såhär:

Jag vet inte om det blir stort nog att läsa texten om man klickar på bilden, men omslaget syns ju i alla fall.
Och nu är det ute!
Hohoo, denna sjukt roliga skrivprocess har jag snart rott i hamn (med diverse hjälp! Bland annat Urban, som gjort en ypperlig och detaljerad litterär faktagranskning.).
Oj oj oj. Det fanns en tid när jag tänkte (fast det har jag förstås gjort med VARJE roman, så jag borde kanske lärt mig?) att vafan håller jag på med? Men det gick ju bra. Eller. Såhär långt, då. Vad recensenterna ska säga vet jag förstås inte. 10 april är recensionsdatum, då får vi se.






* Göteborgska (tror jag väl) för trappuppgång.

** Ursäkta dessa sjukt överdrivna parenteser ...

Cinnamon and Gunpowder

Mer piratlitteratur? Javisst! Denna gång faktiskt en roman som min redaktör tipsade om, inte för att han läst den men utifrån den kvalificerade gissningen att det skulle roa mig, samt att förlaget, Farrar, Straus & Giroux brukar "borga för kvalitet" (f ö ett av mina favorituttryck).

Så, jag köpte den, och hade den liggande i bokhyllan över sommaren och fick läst den nu medan jag suttit och vaktat gul bäbis under sollampa utan mycket till förströelse. Men hey, detta var verkligen förströelse! Baksidesblurbarna snavar över varandra i sin iver att korsa marina termer med matlagningsdito, lite förutsägbart kanske men men. Förtjusta verkar de ha varit, och tämligen förtjust var (är) jag också.

Kocken Owen Wedgewood blir bortrövad av den ökända piraten Hanna Mabbot, i samband med att hon bryter sig in och avrättar hans husbonde. Hans egen livhank hänger därefter blott på det faktum att han lagar fantastisk mat, och nu vill piraten att han ska laga mat åt henne varje söndag. På ett skepp utan tillgång till mycket mer än skorpor och torkat kött ... Men men, klart han försöker, klart det funkar, och the rest is history, som det heter. Eller, nja.
Det är Owen själv som för pennan, länge är hans enda tanke att rymma, men den där avoga inställningen till piraterna luckras ju upp allteftersom, och han blir allt mer indragen i Mabbots affärer, samt i henne själv.

Inte mycket Skattkammarön-intertextualitet, utom då detta enda (och inte så betydelselösa!): Vad gör man med en skeppskock om inte berövar honom ett ben ... (Jag söker ett lika elegant ord som "dekapitera", fast syftande till ben och inte huvud. Men finner inget. Nåväl.) Stackars Owen blir av med ett ben i ett flyktförsök och tvingas därefter laga sina luxuösa måltider stödd på en krycka. Mycket i likhet med en annan skeppskock, kallad Barbecue, som vi känner mycket väl. Inte sant?

Visst är det ganska lättviktigt, visst är det underhållning (om än inte lika SKAMLÖST som t.ex John Drake) men det funkar fint, det är inte dåligt och inom piratgenren står den rätt gott på egna ben, tycker jag. Gott så!

Har jag slutat blogga?

Inte vet jag. Här sitter jag i soffan idag, hur som helst, och det är min sista dag som enbarnsmamma. Imorgon klockan åtta är jag inbokad på Östra Sjukhuset för igångsättning av den här andra förlossningen. Inte en dag för tidigt. Nu är jag skapligt trött på att vara tjock och trött och orörlig och inte kunna andas ordentligt eller sova ... ja ja, bla bla. Ni vet. Gravidkrämpor är väl sådär intressanta, inte riktigt heller vad den här bloggen utger sig för att handla om. Men just nu, så.

In other news: Det finns ett omslag till boken, kommer i en vårbokskatalog nära dig. Det finns författarporträtt, som blev väldigt fina och ingen tjock mage syns, förstås. Det finns en titel på boken, som låter så här:

Mary Jones historia. 

Nedtecknad av mej själv och alldeles uppriktig. 

Om mitt liv samt om Dolores & John Silver, 

så som jag fått det berättat för mej av dom själva.

Den undertiteln kan man ju tugga på en stund. Jag tänker att det ska bli den nya "du är som rötterna som sover ... nej! jorden som ligger vid mina fötter, nej jorden som håller rötterna på plats? Hur var det nu?" Kanske?

I April kommer boken.

Nu ska ajg gå in i bäbisbubbla nummer två ett tag, jag kanske tittar förbi här och säger hej, så glöm mig inte! Ha det fint!

Ouch!

Okej. Sequels och prequels i all ära, och besattheter medmera. Men. Detta? Muppet Treasure Island?!

(Hawkins är en mes, men det visste vi redan. Long John gör entré ca 02:30 in.)

Nej, jag har inte precis upptäckt det, jag har bara precis samlat mod för att våga titta. Å jeeez.

Dock: Tim Curry som Long John Silver, nja, mjo, okej då! (Minns här att jag har en plats för honom i mitt hjärta (eller the vicinity thereof) efter hans insats som Cardinal Richelieu i De tre musketörerna ("All for one, and more for me!")

I övrigt: jag har aldrig gillat, eller begripit mig på mupparna. Så detta blir liksom bara obegripligt för mig. Why, oh why? Och att den faktiskt gick BRA på bio?

Och att de sjunger.

Ja ja ja, jag VET att jag gillar bollywood och att de väl tekniskt sett är musikaler. Men. Dom ska faan inte sjunga i Treasure Island! Möjligen Yo-ho-ho, medan de vevar upp ankaret, men inte mer.

Äh, jag vet inte vad jag ville säga med detta. Bara: hilfe! och att jag nog aldrig kommer att palla se alltihop, men kanske av ren nyfikenhet sneglar mig igenom några av klippen. Döda sina darlings bla bla bla, jag säger Vårda Era Besattheter!

Alltså, det här!

Jag har suktat sen strax före jul då jag snubblade över att brittisk teve gjort en nyinspelning av Treasure Island, i två delar.

Eddie Izzard som Long John Silver tycktes mig först lite märkligt, inte alls överensstämmande med mina inre bilder. Men, vid närmare påseende, tja, inte helt fel heller! (Antar att "Long" John blir som Lille John i Robin Hood?)

Och sen kom det trailers, och jag suktade ännu mer.

Jag menar, kolla!

Men vad ska jag göra för att få se? Kolla på nätet går förstås inte om man inte är Sky-kund och/eller bor i Storbritannien.

Snälla snälla snälla snälla snälla svt, köp in!!!

Skull and bones, John Drake

Eller Skull and Bones, eftersom de där benen också syftar på William Billy Bones, som träder fram lite mer här.

Här och här skrev jag förresten om de två första böckerna i serien.

Jag måste säga att jag ett tag var rädd att Drakes prequels till Skattkammarön skulle bli en evighetslång räcka bäcker. Rädslan höll i sig från förra boken och en bra bit in i den här, tredje.
Tills den rätt så hastigt (förvånansvärt, med tanke på vissa av Drakes lite långdragna tendenser) avslutades på värdshuset Admiral Benbow, där Bones kliver in med sin sjömanskista och kräver rum. Och rom.
Hoppsan! En trilogi bara, alltså! Nå, det var väl på ett sätt skönt. Synd bara att det lades så himla mycket tid på annat och så lite på den där tiden alldeles precis innan Skattkammarön. Det där med att Silver och Selena drar till Bristol och öppnar värdshus, tex. Vips, bara.
Nå ja, Drake var ju uppenbarligen mer intresserad av sjöslag och våld och kanoner och pistoler. Han tar i i överkant en (hel) del, men somligt gillar jag väldigt mycket. Underhållande är det förstås, på ett raskt och rätt så blodigt och liksom "manligt" vis. En del parallellhistorier (som när George Washington dyker upp, frimurare och allt, och ska korsa nån flod...) tar mer än lovligt fokus från var vi är och vad vi håller på med.
Silvers utveckling gillar jag, tycker att den skildras rätt intressant. Flint är här fullfjädrad psykopat, vilket också det drivs ett snäpp för långt ibland, men ändå funkar i det stora hela.

Vad mer går att säga om dessa böcker? Inte mycket.

Pieces of Eight, John Drake

En kortis bara, jag ser ingen större anledning att djupdyka i den här boken.

Samma anda som nummer ett, ett hejdlöst tempo, slukad på en dag och nu vill jag ha mer. Och liksom första boken avslutas nummer två med ett smakprovskapitel ur nästa bok, osäkert dock om den finns i pocket ännu, och NÅN jäkla måtta får det ju vara. Mitt adlibris-triggerfinger är osäkrat och jag ansvarar inte för vad jag tar mig för om jag hittar trean till salu.

Jösses.

Jag kan väl säga att jag gillar det, att mina invändningar är desamma som mot nummer ett och att jag hoppas att Drake inte kommer att ta hur många böcker som helst på sig för att komma fram dit han ska.

Några missar.

1: En snubbe avlider i smallpox, och uppstår sedan tillfälligt cirka hundra sidor senare, åtminstone nämnd i förbifarten.

2: Billy Bones får en smocka av Silver och går ner för räkning, men har på nästa sida rymt till blockhuset och måste jagas fram.

Hörrudu Mr Drake, gick det lite fort där?

Det är mycket kanoner och musköter och skjutande och laddande, det är en aning för mycket tarmar för min smak, men det går ju att hasta förbi just det. Silver själv har en mindre roll i den här, här är det Flint som står i centrum. Fullblodspsykopaten Joseph Flint.

Allt hopsytt och förpackat och upplagt för fortsättning.

Ett ps: nytt bästa uttryck för någon som är galen (om Ben Gunn, f ö): "anchored somewhere downwind of peculiar". Lovely!

Heeee

Flint and Silver, John Drake

Ålrajt, lite mer pirater, om ni orkar. Jag var ju tvungen att snabbt glömma den där trista Silver som jag plågade mig igenom. Och två sms fick jag under tiden i Berlin som påminde om att ett paket skulle hämtas ut på Linnégatan. Heja!

Igår, hemkommen och mör efter tågresan, ägnade jag mig (efter socialisering med J) åt att ligga platt på rygg och sträckläsa Flint and Silver.

Mums.

Idag har jag gått omkring med den där lätta abstinenskänslan i kroppen: lite rastlös, lite yr, lite innesluten i någonting annat än världen. Å att ha sträckläst på det där hetsiga viset! Å att vilja ha mer!

Nå. Till saken. Om Drake skulle man väl kunna säga att redaktören kanske borde ha tagit ett extra varv med texten och suttit ner med författaren och förklarat skillnaden mellan att berätta och att gestalta ... Det är klart att den där flytande flödande sträckläsningskvaliteten på ett sätt hänger samman med detta att berättarrösten i de allra flesta fall mycket bekvämt talar om för läsaren hur det är och varthän det bär, och att det går liksom lite enklare än när man som läsare måste göra allt jobbet själv. Jag föredrar förstås gestaltande text framför det här uttalande, det tror jag att ni vet. Men samtidigt ... det funkar ju. Det funkar fint. Det är underhållande som fan.

Jag uppskattar verkligen Drake för det han gör. Både Chupack och Larsson tycks ha ansett enda utvägen/ingången i att göra Silver till ett monster på ett eller annat sätt. Här är han en människa i allra högsta grad, och det lyser tydligt igenom (eventuellt lite för tydligt på några ställen) att Drake själv är lika förtjust i sin Silver. Nå, men som sagt, vem skulle inte falla för den mannen? Till och med Flint faller, på något vis.

Och om jag gnällde på Chupack för det där med "the limp", så får jag mitt lystmäte i enbenthet här, och lite till. Drake tar ett resolut tag i de trådar som en realistisk läsning av Stevenson lämnar: hur kan en man som blir av med ett ben egentligen fortsätta att vara pirat? Hur ser det ut, hur går det till?

Jag insåg än starkare under läsningen av Drake att Chupack inte varit intresserad av Stevensons personer inom Stevensons fiktion, utan som fristående personer att göra vad han ville med. Och att det var det jag störde mig på? (Jag ska sluta tjata om det där snart, det bara intresserar mig att rota lite i varför jag reagerade som jag gjorde på den där boken.)

Drake, däremot, är uppenbarligen både intresserad av och inläst på Stevenson, och det ger hans roman ytterligare bäring utöver den rena underhållningskvaliteten. Jag gillar det! Många interna syftningar och hänvisningar till Treasure Island, ibland tyvärr bara en aning för tydliga (som att förklara att Mad Pew börjar kallas Blind Pew när han förlorat synen. Hallå, vi förstår ju att Pew är Pew, låt det räcka!).

Men – och det måste sägas – han matchar inte Larsson i att både skriva äventyrsroman OCH säga något större och allvarligare. Det här är lättviktigt, om än oerhört njutbart.

Okej, okej. Kvinnoporträttet då. Romanen skulle i och för sig uppfylla Bechdels test (två namngivna kvinnliga karaktärer pratar med varandra om något annat än en man), men med knapp nöd. Slavflickan Selena talar med sin mor, bland annat om något annat än en man (deras ägare) (vete fan förstås om modern är namngiven ...). Kort därefter är Selena ensam kvinna i boken. Nå, Drake gör henne visserligen tuff och intelligent etc etc, men han är samtidigt så oerhört fokuserad på hennes skönhet (som om den skulle spela så oerhört stor betydelse. Som om inte de flesta av alla de där sjöfarande männen skulle kasta sina blickar efter henne ändå (förutom de, som med John Silvers ord, är "navigators of the windward passage")) att det blir tröttsamt. Det är en företeelse och en tröttsamhet som är mycket välkänd, mycket vanlig, men icke desto mindre lika tråkig varje gång.

Och, en vidhängande detalj till detta med att ha en kvinna ombord, en kvinna i handlingen, en kvinna och två män bla bla bla, det är det där med att skildra missförstånd och gräl i relationer: Ursäkta medan jag uttråkat vänder bort blicken en stund. Det är, eller det KÄNNS, så oerhört modern i sin blotta existens (jag skulle väl föreställa mig att Silvers och Selenas relation ombord ett skepp vid 1700-talets mitt var lite mer prosaisk, på ett kanhända köttigare sätt. Mindre kysk och mindre långsamt framväxande. Mindre ... kärlek? Vad vet jag.) att det skär sig mot resten av texten. Språk och dialoger flyter i det stora hela så himla bra, fullt av pirat- och sjämansjargong men utan den där överdrivenheten. Att då skriva samtal mellan Silver och Selena som har en vardagligt realistiskt modern ton – aj! Gnissel!

En sak som är så töntig att jag vill lägga fingrarna över texten för att slippa se det, är Drakes användning av ljudeffekter i texten. Slutade vi inte med det på högstadiet? Det tycker jag faktiskt inte att man får lov att göra (jag sätter ner foten nu!). Effektsökeri. Trams!

Och jag tänker att det kanske faller under samma rubrik som det där med gestalningen? Att våga lita på att läsaren själv kan föreställa sig ett pistolskott – eller att föreställningen åtminstone inte blir starkare av att författaren skriver BA-BANG-BANG-BOOM (tjugosju musköter som avfyras samtidigt var det där, f ö). Skrik och vrål är lite mer okej, men fortfarande bara lite.

Till sist, då, bokens omslag. Tyvärr ser inte min kopia av boken ut som ovan, utan är såhär vansinnigt ful:

Jag ser ju och begriper vad de velat med det där, och det är säkert många som väljer bok efter omslag och tycker att det där verkar vara nåt för dem. Men visst ser det förskräckligt billigt ut? Mycket billigare än vad romanen faktiskt är, ska jag säga.

Nånstans i andra hälften av romanen gick det upp för mig (jag köpte ju boken rätt mycket på impuls och hade inte gjort min research så noga) att detta inte är allt. Det finns en roman till (och, när jag nu gjort min research, det utlovas tydligen en hel serie)! Min första tanke var missnöje och ogillande (hepp, sån är jag!) – jag ville att detta skulle vara allt. En prequel, en roman, jag hade tyckt bättre om det. Åhå, tänker jag nu, är det min finkulturella motvilja mot läsning av (långa) serier? Måhända!

Pieces of eight heter bok nummer två (och det, kan jag tala om för eventuellt okunniga i församlingen, är vad Silvers papegoja i original tjattrar, när den i svensk översättning ropar Piastrar! Piastrar! Piastrar!) och man anar en trilogi. Minst.

Men men, vad ska man göra? Jag får förstås läsa även nummer två. Och tre, möjligtvis.

Silver, Edward Chupack

På baksidan står det klippt ur nån recension (jag tror inte det är själva baksidestexten i a f): "R L Stevenson certainly would have approved". Well. Jag är ledsen, Edward, men det skulle han inte. Stevenson certainly WOULDN'T have approved. Jag gör det inte, i alla fall, och nu gör jag mig helt oförskämt till talesperson för Long John Silvers skapare. Men, alltså, nån måtta får det vara. Tycker jag, då.

Här är Silver, igen, nu sitter han instängd ombord på sitt skepp Linda Maria, där han varit kapten. Han ska föras till London för att hängas. Han har feber, han skriver sitt livs historia, riktad till den kapten som bemäktigat sig hans skepp.

Hmm.

Kanske får man inte döma en bok utifrån en annan, men jag tilltalas mycket mer av Björn Larssons idé att Silver aldrig blir kapten, för att aldrig heller kunna bli avsatt. För att han har andra sorters planer än bara den typen av enkel makt som kaptensposten innebär. Det är för mig mer i linje med hans personlighet. Nå.

Sen är det detdär med benet. På ett sätt förstår jag grejen med att ha premissen "det här är vad som verkligen hände, hur det verkligen såg ut, det var Jim Hawkins spritt språngande fantasi som förvandlade Silver till en enbent pirat", men. Men!

"He kicked me in the leg so hard that I got the limp that I sport." Limp? Jag tänker: är ändå inte enbentheten en av de mer framträdande egenskaperna hos Silver?

Behöver jag utveckla? Jag begriper det helt enkelt inte.

Min största invändning är en annan, dock: Vad är grejen med att lägga så mycket energi på parallellhistorien med ett chiffer som ska leda till en skatt? Tyvärr verkar det som att Chupack helt enkelt inte litat på sin egen historia (och där kan jag inte argumentera med honom), och lagt till chiffret och dess oerhört långsamma avslöjande: "snart ska jag säga nåt mer om chiffret, bla bla bla", och i nästa kapitel: "ja, chiffret, nu kommer det, bla bla bla". Det är inte direkt rafflande. Hade det varit det kunde jag kanske ha köpt det, som rent spänningselement, men det är inte ens bra gjort. Och det tråkar ut mig.

Överhuvudtaget är boken pratig, ordrik, pladdring, omständlig och trist.

Heh, det lät hårt va?

Chupack säger i sitt efterord att Silver är den karaktär han tycker bäst om i Skattkammarön (och han får det att låta så originellt. Som om det inte var meningen, åtminstone delvis, när man läser Stevenson. Är det NÅGON som gillar Jim Hawkins bäst?), ändå är det något märkligt med hur han behandlar Silver i sin bok. Det är inte mycket mer än namnet han tagit. Jo: en pirat från Bristol som går under namnet Long John Silver, som en gång möter en ung man vid namn Jim Hawkins, och som gräver efter skatter på Treasure island. Det är det.

Alltså, man måste ställa frågan: Varför skriva ännu en roman om Long John Silver? För att personerna ur Skattkammarön erbjuder något som intresserar, fortfarande. För att man är lockad att fylla ut luckorna som Stevenson lämnar. Hålen i väven, hakarna i personerna och relationerna. Och då måste jag väl låta vem som vill skriva hur den vill? Men ju mer jag funderar på detta desto mer tänker jag att jag nog faktiskt tycker att man till viss del ändå bör vara trogen originalet. Varför inte bara hitta på en egen pirat annars, och skriva en pirathistoria? Vad är det man vill segla på (heh) när man låter sin huvudperson heta just Long John Silver? Om jag tänker mig Chupacks bok utan namnet Silver så blir det en rätt vanlig äventyrsroman med pirattema, om att lösa chiffer och hitta skatter. Och vad tillför namnet nu? Inte mycket! För mig uppenbarligen mest den här frustrationen. Var är Flint? Var är Israel Hands? Var är Hispaniola? (När Livesey slutligen seglar ikapp dem till skattkammarön kommer han med skeppet Lucky Hands). Pew finns med, lika lismande som alltid. Och Billy Bones.

Silvers gillande av Hawkins är egentligen det enda som består. Hans snacksalighet, även om jag tycker att Chupacks språk många gånger är väl klyschigt.

För att summera: Jag läste ut boken bara för att läsa ut den. Bara för att ha ordentligt på fötterna när jag skriver: läs inte den här boken om inte din uttryckliga agenda är att läsa alla spinoffs på Treasure Island. Och även om det är din agenda: tänk dig för en extra gång.