Ett genombrott!

Efter att ha suttit i soffan några kvällar och skrollat och petat tämligen håglöst i texten hände något i fredags.
Jag och Jessica har skrivfredagarna tillsammans: frukost/brunch, skriva, prata, därefter träna. Det funkar förvånansvärt bra att sitta mittemot varandra vid ett cafébord med varsin dator och varsina lurar, och ömsom vara avskärmade och ömsom delaktiga.
Nu i fredags började jag med att beklaga mig över hur segt det var, hur svårt jag hade att få till vissa passager i texten. Vi tittade på kapitelöversikten och på en förteckning eller bild jag gjort av alla scener och hur de hänger ihop/vad som driver vidare framåt (ibland finns det inget annat än papper och penna som funkar när jag ska få överblick).
Och så kom ett sånt där genombrott av typen: ”Vad händer om du testar att…?”
Jag bröt upp texten i del I och del II, numrerade om kapitel, klippte bort, flyttade om, fick plötsligt syn på gammal och inaktuell text, oförklarliga darlings medmera sådant. Det blev många pauser med fingret i luften där jag sa ”aha!” och ”men då måste jag ju…” eller bara satt och glodde framför mig för att visualisera textens nya utformning.
Nu har jag haft några dagar på mig att bekanta mig med det nya, och skriva till, skriva om, peta mer. Det känns väldigt väldigt bra. Saker återstår fortfarande att skriva, och allting kanske inte har lagt sig sömlöst på sina nya platser, men det som skett har löst mycket.
Snart nu, alldeles snart, är det dags att skriva ut och läsa på papper – jag läser alltid på ett annat sätt då, och har lättare att SE texten. Sen ska Axel få läsa. Och sedan … ja, vem vet. Förlaget?

Att skriva sig in i tvivlet – och vidare

Jag lyssnar på medeltida körverk och petar, skriver, försöker flöda, försöker tänka på texten, försöker att INTE tänka på texten, utan vara i skrivandet. Svårt!
Jag börjar känna min process nu, och här kommer det tvivlande skedet. Besvärligt. Det ser ut så här: det börjar finnas ganska mycket text nu, tillräckligt med massa och material för att kunna säga något om textens väg vidare. Samtidigt är det fortfarande rätt tidigt i processen, vilket gör att väldigt mycket av texten är ofärdig, och det finns mycket bakland* som ligger kvar.
När textmassan växer blir det tydligt vad som fortfarande inte är skrivet, vad som måste till. Och det är smärtsamt.
Vart är det på väg? Hur ska det bli? Kommer jag att lyckas genomföra det jag vill?
I det här skedet börjar jag också föreställa mig förlagets läsning, och det är oftast plågsamt – eftersom jag just nu hittar på kritik och ointresse, snarare än positiv respons … Visst finns det ögonblick av hybris också, men de är färre just här i processen.

Men: det finns en stor tröst i att kunna känna igen det som just process, istället för att bara drabbas av tvivel på texten. Tvivlar gör jag, men jag hanterar det.
Nu gäller det att skriva mer, våga vara i texten, låta den ta form och breda ut sig och att sakta men säkert skriva mig ur det här tillståndet.








* Bakland: skissade scener, svep, bakom-material, egna tankar om texten. Allt det där som skrivs först och som sen ska bort. Ibland är det förvillande likt "riktig" text och det gör det svårt att urskilja och stryka/skriva om.