Havet och gudarna

Den senaste veckan har jag plöjt den här boken: Frances Hardinges ”Deeplight”. Snabbare och snabbare allteftersom jag kom in i engelskan och Hardinges (vackra! rika! havsfärgade!) språk och allteftersom det blev mer och mer hjärtknipande spännande.
Boken utspelas i en övärld (det finns kontinenter nånstans i ögonvrån, men här är det öbor i centrum): The Myriad, och handlar om de sedan länge döda undervattensgudarna, om hemligheter, om vänskap som förgiftas och förgiftar, om att våga, om historier och om annan, ny vänskap.

En otroligt rik och fantasieggande värld målas upp, med ganska mörk palett. Här finns ”god-ware”, som är rester av de döda gudarna, med närmast magiska egenskaper, här finns havet, det djupa och mörka, men också långt där nere under ytan ”Undersea”, ännu en yta att dyka ner i. Ett vatten som är mörkare, oljigare, som går att andas, med främmande egenskaper. Det hav som gudarna levde i. Språket är (som sig bör i en övärld!) fullt av havets bilder, liknelser och rörelser. Jag tycker mycket om det.

Huvudpersonen är Hark, en lögnare och historieberättare och barnhemsunge samt hans vän Jilt som redan från början omges av ett mörker.
I utkanten finns den hemlighetsfulle före detta prästen Quest, professor Vyne, samt Selphin, som är en av de ”sea-kissed”, dvs döva – av att ha dykt för mycket, för länge, eller för hastigt. I denna övärld förstås ett hedervärt tecken med särskild status. 

Detta var bara den andra boken av Hardinge jag läst, efter ”Lögnernas träd” som jag också tyckte hemskt mycket om. Nu ska jag läsa vidare i hennes författarskap!

Carry on!

Jag har läst Rainbow Rowells Carry on, och här är några rader om den.

Jag läste hennes Fangirl, och gillade den (förstås!) men tyckte sen att det lät som en jätteknasig idé att göra en bok av kanon bakom den fanfiction som huvudpersonen i Fangirl skriver. Men nej. Inte knasigt. Jättebra idé och härlig bok!
Som en som aldrig läst vare sig Harry Potter (!! jag vet!!) eller HP-fanfiction missar jag nog en del referenser och kopplingar, men inte så att det stör, inte alls. För detta ÄR ju inte Harry Potter, även om det på sätt och vis springer ur det universat. Det står helt och hållet på egna ben.

Det är en kärlekshistoria, ett äventyr, en magisk berättelse i bemärkelsen att det handlar om magi. Det som jag gillar i sammanhanget är att det på många sätt KÄNNS som fanfiction - och det menar jag förstås som beröm. En sak som särskilt slog mig är detta: det finns en plot, ett äventyr, ett drama som rullas ut, men på många vis är det hela tiden i bakgrunden. Det som verkligen är i fokus är Simon (The worst Chosen One who's ever been chosen) och Baz (vampyr! tjusig! dödligt förälskad i Simon!), samt Penelope och de andra personerna. Så jobbar fanfiction ju också ofta: plotten kan ni redan, här är det jag VERKLIGEN vill gräva i. Snyggt grepp.

Jag älskar det Rowell gör med magin i romanen, att trollformlerna är slitna fraser, rader ur sångtexter, pjäser, barnvisor, klyschor i allmänhet. För att de mest slitna fraserna är de med starkast magisk kraft. Här trollar de med "Candle in the wind", med "Helter skelter",  "Be our guest", "paper beats rock", och kanske bäst av allt: "These are not the droids you´re looking for" (helt enkelt för att dölja något för folks blickar). Ljuvligt!

Efter att jag läst googlade jag lite, och hittade en text som är väldigt väl underbyggd och väldigt intressant, om fanfiction, litteratur, Harry Potter, fantasy och om Rowells gärning när hon tar sig an allt detta. Läs!

I Alina Starkovs värld

Läste Leigh Barduros I ljusets makt nu i helgen, och sen ikväll ramlade jag över några bilder på en blogg jag brukar läsa. Tänker mig att en del av miljöerna i boken ser ut ungefär såhär.

För att säga något mer: jag gillade den. Spännande historia, fina och lite annorlunda fantasymiljöer. Det ryskinspirerade var fint och spännande, gillade hur det var genomfört i språket och ortnamnen.
Men den där blurben av Veronica Roth om att det inte liknar någonting annat gör mig lite trött. Här är ju ändå Fantasys grundingredienser 1A:
Ung person som sig själv ovetande har Krafter, ledsagas/utbildas av äldre klok och bister person, någon verkar god men har onda syften.
Men jaja, jag tyckte det var bra genomfört i alla fall. Och sträckläste. Vet inte om jag intresserar mig tillräckligt för att läsa de två andra delarna också (kommer i september och typ till våren), får väl se. Tips för fantasyläsare och andra, dock!