Lite ögongodis i tider av Weltschmerz

#peggysous #OTP

Håller tummarna för fler säsonger av dessa två

Gifarna från http://fitzsimmmonsy.tumblr.com

Min(a) crush(ar) just nu

Besattheten är en dimma som tränger undan allt annat. Det är som gröt som fyller huvudet. Men JÄVLIGT god gröt … Det är väl det som är problemet.

Jag visste vad jag gjorde när jag döpte min blogg

De här två...

Hoppsan, ny liten besatthet...

Marvels Agent Carter har jag sörplat i mig de senaste kvällarna. Gillar det och håller tummarna för att det blir en tredje säsong.

Och så här utbrast jag på twitter, kanske både förutsägbart och oväntat.

Ursäkta, har ett uppror att sköta här ...

sursumursa:

officialghostbuster:
han “i know you have a crush on me” solo

My favourite things about this scene:

1. Han and Leia have done this sort of thing SO OFTEN that they can move out of the way to let people through while continuing to argue, and

2. the Princess of Alderaan/Leader of the Rebellion having a spat with General Solo about whether or not she fancies him or whatever is so commonplace that nobody even feels bad about walking through the middle of their fights.

I mean look at that guy’s face. He’s seen this fifteen times before.

And you just know that people used to be really polite when Han and Leia got into an argument.

They maybe tried to walk a different way around the base, or they’d just stand there, feeling awkward, till Han and Leia were finished or felt bad enough to pause and let them through but eventually everyone’s just, NOPE, WALKING RIGHT THROUGH THE MIDDLE, GOT A REBELLION TO RUN HERE, KTHXBYE.




- - -


Detta tyckte jag var roligt/briljant/fint! 
Precis sånt som jag gillar att ramla över på nån blogg. 




(Att dela saker från tumblr i blogger så att logiken bakom vem som postat/kommenterat vad är verkligen inte helt enkelt. Credd till den som ska ha det: översta länken alltså till personen som skrev den långa kommentaren.) 

Pepp pepp pepp pepp

Sherlock Christmas Special: The abominable bride.
Visas i England och världen strax efter nyår… håller tummarna för Sverige.


Så här alltså:

I ett märkligt parallellt universum utspelar sig detta alltså i sent 1800-tal istället för i nutid. Mycket intressant att se vad de gör med det.

Åh, Doktor Watson!

Tror att the-diogenes ska ha credden för gifen)

Hela trailern till jul-special-avsnittet av Sherlock finns här.

Barndomscrush och medeltidsmusik

Mängden musik med medeltidsanknytning jag lyssnar på just nu, pga arbetet med den såkallade (och från och med NU tydligen outade) "Digerdödsromanen".

Då och då denna skiva, eller valda låtar åtminstone. Karin Kjellman var typ den vackraste/sötaste jag kunde tänka mig när jag var barn och ungdom, och satt och tittade på det här skivomslaget (vinyl förstås, ur föräldrarnas samling) medan jag lyssnade. Inser att jag nog litegrann har kvar hennes utseende-typ nära hjärtat.

Här är en annan av deras: Med rötter i medeltiden. 

När jag googlade runt lite mer efter att ha snubblat över bilden ovan, hittade jag en till, som jag aldrig sett på dem:

… där även han faktiskt är gullig, det har väl med frisyren att göra kanske, den är inte superfördelaktig på den första bilden här ovanför. 

Oops, ny besatthet ...

Mark Rylance som Thomas Cromwell i BBC-serien Wolf Hall. Första avsnittet redan borta från svtplay, men se den, för sjutton!

Idolbild

Sigourney! Kan titta på hennes ansikte hur länge som helst.

SQUEEEEEEEEE

... som vi säger på svenska.

En första officiell bild från tredje säsongen av Sherlock (som kommer i england nån gång i början av 2014). Mitt hjärta! Mitt hjärta!

Mitt inre är fyllt av tumblr-versaler. Men jag har ingen tumblr, så detta får vara mitt expansionskärl för det som flödar över.

Jag Ger Mig Till Tåls.





(Extremt oseriöst att jag har en tagg för John Watson men faktiskt ingen för Sherlock. Hah. Säger väl vad det är jag är intresserad av. Ähm.)

Hej igen

Inget har hänt.
Joho, alltså, visst, i livet etc, i världen. Men här på bloggen? Inte så mycket.
Jag befinner mig fortfarande här:

Denna briljanta bild hämtad härifrån, gjord via detta.

Sherlocked

"It is a truth universally acknowledged, that a consulting detective in possession of a genius mind must be in want of a blogger."
Från tumblr, minns inte vems.

Japp. Just nu roar jag mig med att vara lite besatt av BBC:s version av Sherlock Holmes. Den i nutid placerade, med Martin Freeman som John Watson (Hellooooo...) och Benedict Cumberbatch som Sherlock Holmes. Gillar't. Och gillar kanske framförallt den enorma mängd fanmaterial som finns att tillgå. Alltså, Internet, jag älskar dig. Fanfiction är en genre som intresserar mig väldigt, ur många aspekter. Den går att läsa både besatt och liksom litteraturintresserat samtidigt. Så, tja, det är väl ungefär vad jag gör.

Dödssynden

Jag ser att jag inte har någon tagg för Isfolket här, det förvånar mig en smula för det måste väl innebära att jag inte en enda gång skrivit om de där böckerna? Märkligt, eftersom min blandning av högt och lågt rätt ofta (tänker jag mig) hamnar i njutningsfullt upplyftande av det låga.
Nå.

I helgen besökte jag Linköping, och i värdinnans bokhylla stod ett par-tre titlar ur Sagan om Isfolket. Jag jublade, och fick konstatera att det nog är första gången nånsin som jag ser dem stå framme i någons hylla. Rätt ofta tycker jag att folk erkänner sig ha läst dem (med olika grad av stolthet/genans) men i hyllan? Nä.
Mina exemplar (jag äger inte alla fyrtiosju, men ett tjugotal titlar) ligger nedpackade i en papperskasse på vinden, och har inte stått framme sedan jag flyttade hemifrån (om ens innan dess?)(men jag har dem alltså kvar). Jag plockade fram dem för en del år sen, när jag läste B-kursen i Svenska på universitetet, då skrev jag nämligen uppsats om dem: Litterär kvalitet i dåligt språk? var titeln. Svaret var väl nej, tror jag …

Men.

I Linköping i helgen passade jag bland annat på att läsa en av dem, de som fanns i hyllan hos K var nr 1-5, och jag valde femman, Dödssynden, eftersom det är en favorit, den jag läst flest gånger, tror jag. Idiotisk historia, men ack, tonårshjärtat!
Sextonhundratal i Köpenhamn. Alexander och Cecilie. Hon av Isfolket, han är ståtlig typ musketör, nej vad kan det heta? Nå, kungens livgarde kanske. Och homosexuell, det kommer fram i slutet på bok 4, där deras historia börjar. Nu har Cecilie fått veta. Han hotas av rättegång, pga av att en fd pojkvän/älskare har varit indiskret med en annan man och blivit påkommen. I princip är det väl Alexanders huvud som står på spel. Cecilie har älskat honom länge, han vet inte. De är vänner. Och! Nu är hon med barn med en olycklig präst hon låg med lite hastigt och lustigt när hon var hemma i Norge och sörjde vad hon fått veta om Alexander. Aha! Förnuftsäktenskap ingås.

Hennes (falska) vittnesmål + att han är gift friar honom. Han skickas ut i krig (30-åriga kriget pågår). Han blir sårad, och förlamad. Skickas hem till Cecilie, som förlorat barnet.

Egentligen är då alla premisser för deras äktenskap borta, men men.

När jag var tretton, tror jag, fick jag upp ögonen för Isfolketböckerna genom att min vän A läste dem. Hon satte igång ett projekt på sommarlovet uppe i Dalarna som var att ÅTERBERÄTTA böckerna för mig. Hur långt kom hon? Ja, åtminstone till femman, det vet jag. Det var fantastiskt! Hennes beskrivning som var "Det blir rajtan, men inget tajtan". Så pass pryda var vi, att detta inte riktigt gick att tala om.

Ska jag hålla mig kort(are)?
PROBLEMET med femman, utöver dess varande en isfolketbok, är premissen med att Alexander blivit homosexuell pga traumatiska upplevelser i barndomen. En kombo av otäck mor, obehagliga kvinnoporträtt i nåt hemligt rum, en betjänt som utnyttjar honom och en far som tvingar honom se på sexualakten. Typ. Och att han blir "botad", eller "frisk", eller förbytt i alla fall. Sandemo slänger in lite "ni får inte döma såna som oss, vi är som alla andra" men det hjälper inte riktigt … Han är ju inte bi heller, fast det hade ju annars varit enkelt, tänker jag, utan det är ANTINGEN/ELLER.

Det börjar med att han på nån tillställning (där han inte dansar, men hon gör) inser att Cecilie lever ensamt och kanske har kroppsliga behov, och vill hjälpa henne där. ÄHUM. Sexuellt, men ej penetrerande. Alltså: rajtan, men inget tajtan.

Såsmåningom kan han dock inte hålla sig, så att säga, och det blir både rajtan och tajtan, sen ger han sig hastigt och olustigt av för att besöka gamla kärlekar och se om han känner ngt för dem, det gör han inte, och kommer hem som hetero. Ka-CHING!

Nä. Ljudet vi hör här är snarare ljudet av en handflata mot en panna.

Åh, jo, till saken hör ju att han såsmåningom blir frisk också, om än halt: kulan han fått i ryggen flyttar sig och de lyckas operera ut den… Puh. (Den naturvetenskapliga sannolikheten i denna bok är väl SÅDÄR, skulle jag tro. Han får iallafall sprit innan de opererar, det är väl det mest sannolika i det hela.)

Därav: ingen dans.

Jag läste den, som sagt, det tog väl nån timme… Hoppade över bitarna med den olyckliga barndomen, samt några parallellhistorier. Det är ju Alexander och Cecilie man vill åt. Och jo, fastän mitt trettiotvååriga jag har sina både feministiska och litterära glasögon på sig och kan fördöma det mesta (suckade och grymtade för mig själv under läsningen, och fick förklara för Z som lyssnade och fnissade), så läser tonåringen parallellt, och swooonar åt en del scener.

Han ÄR ju het, Alexander, det får vi erkänna, min inre tonåring och jag. Inget att säga om det. (Dock att han ser ut som en gubbe på det där fula omslaget. Nåväl.)

Men jag gillar honom nästan bättre som lite olycklig bög, än som omvänd och nyfrälst hetero, får jag väl säga. Det där spända draget över munnen när han inte vill vara för privat med Cecilie. Att de spelar schack i sängen på sin bröllopsnatt (sängen får ju inte vara oanvänd, sånt ska inspekteras!) och samtalar i stearinljussken. Hennes olyckliga trånande, och sen det där sexuella utforskandet.

Ja, jisses.

Och ni kan väl gissa, kära läsare, att jag också gillar honom som återhämtad men halt efter kriget…

Hur har vi det i läsekretsen?

Har ni läst isfolketböckerna? Någon av dem? Hela serien? Kunde ni rabbla släktträdet (jag kunde åtminstone halva i mina glansdagar…)?

Vilken bok var favoriten?

Passion Fish

Hade jag haft teve skulle jag kollat på Passion fish ikväll på ettan klockan 22.30. John Sayles (som gjort Limbo, och Lone Star, bland annat) regisserar. Mary MacDonnell, Alfre Woodard och ... ähum ... David Strathairn!

En långsamt berättat film som är klassiskt uppbyggd men med några avstickare, fantastiskt musiksatt med cajunmusik, bland annat denna.

Och oh!, kärlekshistorien mellan MacDonnell och Strathairn!

"Jeesus, Rennie! Five kids!?"

Strathairn spelar Rennie som tycks ha varit lite white trash (... it's more complicated than that, those are the real swamp-cajuns, daarlin', förklarar May-Alice för sin hemsjukvårdare), lite spännande och rätt het back in the days. Nu dyker han upp igen, och oj vad det sprakar. Fast han är gift och har fem barn, och frun "took religion between third and fourth babies"...

I första hand är det dock berättelsen om May-Alice, som återvänder till södern efter en olycka, och försöker, eller inte försöker, att anpassa sig till sitt nya liv. Hon avverkar hemsjukvårdare i rasande takt, tills Chantelle dyker upp, och vägrar bli bossad med. Klassiskt upplägg. Bra spel, dock.

Tyvärr bara en dröm. Men som dröm, etc etc.

Och obs att DN:s tevespalt ger filmen en fyra! Det är alltså inte bara jag som är tokig.

Konvalescens

Långsamt tillkvicknande efter nån sorts magsjuka ägnar jag mig idag åt detta:

Det är precis lagom. Med datorn på magen.

Oh dear!

Minns att sist jag kollade på hela var jag intill explosionens gräns frustrerad över att det enda "resultatet" efter alla de där timmarna av suktande var en enda liten kyss. Pah! Nu är det precis suktandet jag vill ha. Antar att Bollywood har lärt mig att bättre uppskatta kyskheten...

Kvinnor jag crushar på, del 1

... ja, vad ska vi kalla det? Den blonda avdelningen?

Iben Hjejle!

(bara att ha ett sånt fantastiskt omöjligt namn!)

I Mifune, som jag minns som rätt kass.

I High Fidelity, min favvo-timepass-film. Näst efter Bolly.

(John Cusack är lite svettig här, men han går förstås bra han med.)

Cate Blanchett!

ooh!

Sonja Richter

Här, förstås, i Älskar dig för evigt. Filmen som gjorde "dogmasex" till ett uttryck. I vissa kretsar (jag och K) ...

Jag tänker: är det för att hon påminner inte så lite om vännen m/i som jag gillar henne så mycket?

Återseende

Jag tog en paus i läsande och skrivande och sitta-inne-och-titta-på-regnet-ande och såg om De tre Musketörerna, från 1993.

När den kom var jag alltså 14, och den innehar fortfarande rekordet som den film jag sett flest gånger på bio. Hur många, tre? fyra? Plus några gånger till på teve och video.

Men nu var det ett tag sen sist.

Den var precis som jag mindes den. Faktum är att det är förfärande så mycket jag minns. Scener, gester, repliker. Det haglar one-liners genom filmen, särskilt Oliver Platt som Porthos och Tim Curry som kardinalen får frossa i att slänga ur sig snärtigheter.

Och oj vad jag som 14-åring crushade på allihop, nästan. Framförallt Charlie Sheen som Aramis och (aningen mer oväntat, kanske) Kiefer Sutherland som Athos. Chris O'Donnell har alltid varit lite för snäll och rundkindad för mig.

Nu, däremot, måste jag säga att i särklass snyggast är ju Michael Wincott som Rochefort. F-e-ruktansvärt stilig, svartklädd, bitter, med lapp för ögat och (liksom de andra) en jäkel på fäktning. Wohoo!

Se här:

ooooh!

(bilder från michaelwincott.org)

Damerna har inte mycket att göra, de är knappt ögongodis. Julie Delpy är skitsöt förstås men är med i typ tre scener. Inte ens Lady De Winter är mycket mer än blond och högbröstad (men oh att ha en dolk i korsetten! Stiligt! Och ännu en i håruppsättningen, förstås) och lite småfarlig. Döden eller äktenskapet är vad som väntar kvinnorna. Medan männen får äventyr i stora mått.

Nå ja, det var väl aldrig för moral eller budskap som jag såg filmen. Knappast nu heller.

Det är män med pösskjortor, fäktning, hästar, pistoler, rappa tungor och stora stora konspirationer ... Hej vilt med äventyr, ganska så underhållande även idag. Men kass är den, förstås, om än på ett rätt charmigt sätt.

Tre plus en. Extra allt.

Och som alltid (tycks det mig) så leder det ena till det andra. Det började med att bildgooglingen gav träffar på Orlando Bloom, och jag tänkte: huh? Och så började jag fundera över hur en nyinspelning skulle vara, och så tänkte jag: ungefär som den förra. Lite Pirates of the Caribbean minus spöken och vatten och Johnny Depp ... Och sen kunde förstås Imdb avslöja att 2011 kommer det en ny. Pust. Med just Orlando Bloom. Pust. Dock inte som nån av musketörerna, utan som självaste Duke of Buckingham. Minsann. Övrig musketörscasting inte så imponerande. Men! Christoph Waltz som Richelieu! Och Mads Mikkelsen som Rochefort. Tjenare!

Men vi får väl se.

Bonusbild:

"How pathetic! Killed by the same man that killed your father."

Jag känner mig tvungen att rätta en grej

Jag och kollegan I. började i onsdags en lista med litterära übermänniskor (Salander, Pippi Långstrump, Sherlock mfl – det kanske blir nån sorts tema på bibblan en vacker dag), och i samband med det stack jag näsan i boken Litterära gestalter, från 1985. Nosade runt där lite, och vad stöter jag på, om inte följande:

Silver, John, kallad "Long John Silver", färgstark skeppskock och pirat, utrustad med träben, i Stevensons "Skattkammarön" – se Jim Hawkins (på J).

Hallå! Skriver man en bok som heter Litterära gestalter så får man väl ha koll på sitt persongalleri också? Utrustad med träben?! Det var det värsta jag har hört! Det blir inte bättre av att texten faktiskt illustreras av en bild ur Skattkammarön med Jim och Long John – utan träben men med krycka. Förstås.

Och så sker det som ändå ska ske, som det heter hos Cornelis. Jag ramlar rakt ner i min gamla piratfeber, min förtjusning i Skattkammarön, och min litterära crush på just Long John Silver. Hej och hå (eh, sorry, det var inte meningen att skämta!).

Det började med ett påstått träben, det fortsatte med Wikipedia (Hans Levander, som är upphovsman till Litterära gestalter menar också att Jim Hawkins är 17 år, där kan jag inte slå honom på fingrarna men jag har en magkänsla som säger mig att han är yngre, för så har jag läst det.), att jag köpte mig en bok (Silver – My Own Tale As Told By Me With A Goodly Amount Of Murder av Edward Chupack) och att jag blev sugen på att läsa om Björn Larssons Long John Silver - Den äventyrliga och sannfärdiga berättelsen om mitt liv och leverne som lyckoriddare och mänsklighetens fiende.

Och, förstås, Skattkammarön. Eric Palmquists illustrationer, det har jag väl sagt? Ett måste.

Endera dan kanske jag ger er min Long John Silver-text från Fantasins Konstruktionsnummer (1-2 2006).