Nä, läst fanfic i infon har jag inte. Men ändå skoj.

ronspigwidgeon:

ziamsitonmyface:

i wanna thank the ao3 guys for making the page look like an academic website so that i can read fanfiction in the library so that people think i’m doing research for a paper when i’m actually reading about two guys fucking

I’m sorry to tell you this, but the librarians know. We know. We usually aren’t judging you about it, but we know. A guy used to come to my library every day and spend his time in the foyer at the back of the building reading Lord of the Rings fanfiction on AO3. He dressed nice and carried a briefcase, and I know legit thought we thought he was doing Important Work, but we all knew. 

It’s cool, though.  Honestly, librarians are mostly just grateful you’re being tasteful about it, as opposed to the mouth-breathers who come in, sit at the kiosks facing the aisle, and get the computers infected with malware while browsing raunchy graphics-heavy titty sites and staring creepily at co-eds.

Anyway, it’s not like the librarians aren’t on AO3 at their desks too, killing time between answering reference questions.

(via tirivel)

Tags: libraries librarians the internet ladies and gentlemen ao3 also it's not even funny how many librarians are involved in maintaining ao3 fanfiction fandom

Kunskapslucka

Jag stod och letade efter en bok på ungdomsavdelningen idag, och lyssnade på några ungdomar som satt där och pratade.
- Vet du inte?
- Va? Nä?
- Vadå?
- Hon vet inte vad Sherlock Holmes är!
- Va?!
- Amen vem är det då?
- Sherlock Holmes. Jag frågade om hon hade sett tvåan.
- Amen vad är det då?
- En sån där detektiv.
- Men shit vad tråkigt. Varför ska jag bry mig?

Och förutom att jag log in mot hyllan där jag stod, och fnissade lite inombords, så tänkte jag också:

Hur är det möjligt! Att inte känna till detta:

Eller för all del detta:

Suck. Ungdomen av idag ...

Bibliotekarie igen

Förra veckan började jag jobba igen, efter nästan ett år som föräldraledig. (Ledig och ledig, ni vet väl, eller kan tänka er. Men hemma från jobbo iallafall.)
Måndagen: mycket förvirrad
Tisdagen: lite mindre förvirrad (märkte t.ex att en del lösenord satt i fingrarna)
Onsdagen: Jobbade kväll. Verkade veta vad jag höll på med. Kom på saker jag glömt. La märke till saker jag mindes. Kände mig glad och varm i kläderna.
Und so weiter.

Och böcker. Överallt är de, de kastar sig över mig och ner i min väska och in i min reservationskö.
Först läste jag Vanja Hermeles In som ett lamm, ut som en tigrinna och göstapetter vad bra den var! Ömsom skrattade, ömsom morrade. Läste högt för Axel, rekommenderade till alla. Ni HAR väl läst den? Jämställdhet och makt och Hur Det Ser Ut. Kan man säga.
Sen läste jag Stewe Claesons nya roman (färsk från uppackningsvagnen, ännu ej inlagd i systemet, så lyxigt kan det vara!), Komma nära och tyckte myckte om den, det får nog kallas sträckläsning, även om jag förstås tyckte att hans förra roman Den tjugotredje dikten var ÄNNU bättre ... Jag beundrar och avundas det där att kunna skriva om saker så att det blir jäkligt spännande, utan att det kanske är det på ytan, eller vid första anblicken.
Sen läste jag också (äntligen!) Ingens mamma och tyckte att den var intressant och ungefär som jag tänkte mig fast kanske lite mindre provocerande än jag föreställt mig. Inte att jag trott att just JAG skulle bli provcerad, men att den liksom skulle vara hårdare? argare? Nå.

Nu ... ska jag ta tag i resten av min hög, samt de där stackars böckerna som förblivit påbörjade i sommar:
Forsters Maurice
Williams Stoner
Negar Nasehs Under all denna vinter (träffade henne på Bokdagarna i Dalsland och började läsa boken där, hade med den till Amsterdam).

Och så Amanda Svenssons Allt det där jag sa till dig var sant, för vi ska ju ha seminarium ihop på bokmässan!

Men jag tror att jag tvingat mig upp ur lässvackan. Känner mig åtminstone rätt sugen på läsning, och det är väl det första, så att säga.

Sen är det mer researchbetonad läsning också, men den kan jag skriva om en annan dag...

Bok-kollo*

Jag gillar ju mitt jobb mycket i vanliga fall, men ibland är det extra skoj.
Som när man får åka på bok-kollo med nio ungdomar från vår kommun och nio från grannkommunen, en kollega och två från grannkommunen. Två övernattningar på lägergården Härsjösand mitt i skogen. Boktips, skrivövningar (som jag håller i), femkamp, matlagning, quiz, poesibingo, författarbesök av Hanna Jedvik ...
Om tjugo minuter tar jag vagnen, och så åker jag och kollegan C och handlar all maten för lägret.

Förra året gjorde vi det för första gången, då med bara en övernattning. Men de som var med, inklusive vi själva, tyckte det var lite kort. Så i år blir det mer av allt. (Något annat de saknade i sina utvärderingar förra året var choklad och marshmallows ... så det kändes som att vi gjort ett rätt så bra jobb med planeringen i övrigt!)

Tjarrå!




* ett ord som jag tycker kräver sitt bindestreck för att inte läsas som en finsk (?) sport...

Jobbläsning

Läsningen är, skulle jag säga, bibliotekariers ständiga huvudvärk. Allt det man borde läsa, skulle vilja läsa, måste läsa, tänker läsa etcetera etcetera. Och efter nio månaders föräldraledighet bortkopplad från yrkeslivet och i princip helt och håller från läsning, får jag ju försöka rivstarta min läsning.

Detta är något av det jag har läst hittills:

Vinylprinsessan
Av Yvonne Prinz. Väldigt amerikansk stämning: Berkeley ett sommarlov, i och kring en vinylbutik. Rån, kärlek, föräldrar ... Lite High Fidelity-stämning vilket i min värld är något bra. En feelgoodbok som gick fort att läsa, jag gillade den.

Allt jag säger är sant

Lisa Bjärbo (som också bloggar som onekligen). Oj vad jag fnissade när jag läste den här boken! En otroligt härlig huvudperson, och väldigt väldigt mycket humor (trots att det finns sorg och död och förvirring och ilska och tonårsleda också). Alltså! Killen som kallas Macke eller Sacke, men det visar sig vara Backe - jag förstår inte hur jag kunde skratta så mycket åt något som ser så trivialt ut, men jag fnissade tills A gav mig en konstig blick ... Om att hitta sig själv och vad man vill och hur man ska bete sig, eller inte bete sig.

Välkommen hem
Av Johanna Lindbäck som jag skam till sägandes inte läst något av innan. Också en feelgoodbok, om Sara som kommer hem till Luleå efter ett utbytesår i London och ska återuppta sitt gamla vanliga liv. Eller? Saker förändras, hon har förändrats, och hur ska hon förhålla sig till exet/föredetta (?) kompisen Mattias? Jag gillade personerna, särskilt spelet mellan Sara och Adrian. Gick och funderade på dem efteråt, ett gott betyg!

Affektion

Av Martin Jern. Den här boken... jag vet inte! Det är hårt och nattsvart och FÖRDJÄVLIGT. Knark, sex, sprit, död, destruktivitet, livsleda. Och jag kände ingenting. Ingen sorg, ingen ilska, ingen medkänsla. Men om det var boken som var avstängd eller om det gick så åt skogen att JAG stängde av, det kan jag inte avgöra. Tyckte dock att de sista sidorna kändes tillagda i efterhand, som i ett anfall av "Nämen nu blev det väl lite väl, måste det itne finnas lite ljus i slutet åtminstone?"

Kära fiende

En fristånde fortsättning på Pappa Långben, som jag ju läste om för ett tag sedan. Här är det inte Judy som skriver brev, utan hennes vän Sallie McBride, som blivit föreståndare för det barnhem där Judy växte upp. Rappt, roligt, drastiskt, och med en mycket långsamt framväxande kärlekshistoria. Gillade, men hoppade över en del långa avsnitt om barnhemsskötsel ... Den mycket SKOTSKA doktor Robin McRae gillade jag, eller snarare Sallies förhållningssätt till honom - det är han som är Kära Fiende.

En folkbiblioteksdebatt

Kan ni inte läsa det här (om ni kommer åt det, det ligger ju på facebook men kanske går det också för den som (av en händelse) inte har nåt konto?): folkbilligheten

Jag måste fundera lite över om jag ska orka ta mig samman och skriva något om vad jag tycker och tänker om detta. Det är ju inte jättemycket biblioteksfokus här på bloggen, men den här diskussionen berör saker som är intressanta. Inte säker på att jag vill/orkar/etc.

Kommande läsning

Mina reservationer just nu:

(samt Where the wild things are, men den fick inte plats i skärmdumpen)

Ser mycket fram emot att läsa Therese Bohmans roman! Jag har läst recensionerna lite selektivt, vill inte ha för mycket förhandsinfo. Och apropå det, vad är grejen med GP:s recensioner? Alltid lite surare, lite sämre. Herregud! Och att slänga ur sig en plot-twist på det där sättet, tack så väldigt mycket! Nå, inte för att jag tror att Thereses bok är den typen där just det spelar väldigt stor roll, men ändå. Där fick jag för mitt selektiva läsande av recensioner. Empiriska fakta i fallet med GP är jag själv, Jessica, samt nu då Therese. Fler exempel på "fel bok till fel läsare"?

Nåväl. Therese har förstås rätt i att man inte ska kommentera dåliga recensioner. Trots att det kliar i fingrarna litegrann. Men icket!

I övrigt är jag mycket glad åt att det är mera Fforde påväg åt mitt håll. Just nu är det ungefär det bästa jag kan tänka mig i livet. Faktiskt.

Protest mot det rådande

Bästa biblioteksklottret i pappersform, från ungdomsavdelningen:

Högst aktuellt i dessa dagar! Jag måste nog säga att jag håller med, fastän jag väl knappt varit vampyrtjej nån gång ...

En dag på jobbet

Har jag sagt att jag har världens roligaste jobb? 

Om ni NÅGONSIN skulle få för er att tänka på mitt bibliotekariearbete som "brödjobb" eller "något att falla tillbaka på" eller "(don't) quit your day job" – hejda er! Ni har fel. 

Jag och J. brukar skoja om att bibliotekarie inte är ett arbete – det är ett kall. Fånigt, kanske, men jag träffar få människor som verkar tycka så mycket om sitt jobb som bibliotekarier. 

Igår var en sån dag när jag gick omkring på jobbet och tyckte att jag gjorde nåt bra. Något meningsfullt, det är väl det det handlar om. 

Jag rekommenderade både Foxfire och Som landet ligger till en person som jag hoppas kommer att uppskatta dem. Jag letade efter befolkningsstatistik från 1940-talet samt diskuterade om det verkligen var så att det föddes mer barn än vanligt under kriget, och i så fall varför. Jag pratade lite om Philip Pullmans Guldkompassen. Jag  förundrades över ett fantastiskt konstigt fel som vårt datasystem ställt till med. Jag pratade med ett gäng mycket små och mycket glada tredjeklassare som jag tidigare bokpratat för (de ville låna Twilight, vad gör man åt det? Hämtar boken och andas lite inuti om att de kanske möjligen eventuellt är lite för små för att verkligen fatta grejen ...). Jag letade fram böcker om tryckteknik, om bonzaiträd, av Foucault (på avdelningen Kt  – allmän kulturhistoria). 

Etc. Etc. 

Det låter kanske inte så mycket. Men det är sånt jag verkligen gillar. Saker som får mig att känna att jag inte slentrianjobbar. 

Alltså, CityMail (företaget vars namn helst inte bör nämnas, men OK då, för att ni ska begripa) var ju inget mer än brödjobb, i nio månader. Slit och släp i snö och regn och utan vikarier (när vi lärde oss att HATA ordet vakant). Det enda det lärde mig var den yttersta innebärden av solidaritet. I praktiken. Och det är förstås en livsvisdom. I övrigt - nichts och nada. Biblioteket, däremot. Något HELT ANNAT. 

Jag ville bara säga det. 

Vem är rädd för Virginia Woolf?

Bokcirkelträff på Lerumsbibblan igen, nu var det Mot fyren vi hade läst. Vi var två som gillade den (mycket!) och resten, dvs fyra personer, som ogillade den (mycket!). 

Det poetiska, det svävande, de långa meningarna, de underliga glidningarna från person till person, miljöbeskrivningarna, tidens gång i det korta mittersta avsnittet – allt detta var sådant som vi två alltså tyckte om och fann njutbart, och de fyra ogillade. 

Jag har läst romanen en gång tidigare, för (vad som känns som) länge sedan. Jag minns fortfarande mycket starkt bilden av köksbordet uppe i trädet, samt parentesen i mittavsnittet som berättar om Mrs Ramsays död. Det skakande i detta sätt att göra det på. Tiden går och vad är vi annat än parenteser? Banalt, ja kanske det, men också sant, visst? 

Ja, det är en mycket bra roman, men visst kräver den koncentration! Visst är den någonting eget? 

Hur Woolf fångar kvinnornas ständiga blick på männen och deras sätt att ge dem uppmuntran, medkänsla, en blick, ett leende i rätt tid för att stabilisera dem! Och så konstnären Lily Briscoe som träder utanför den traditionella kvinnorollen – hon blir inte gift, hon blir inte mor, hon målar! – som mycket tydligt ser männens behov av det där men i det längsta försöker undvika att ge dem det. Strålande.

Jag vill läsa Mrs Dalloway. 

I bokcirkeln är det till nästa gång Kärlekens raseri av Ian McEwan. Enduring love heter den i original, visst är det en mycket vackrare titel?

Ett biblioteksinlägg

Var det bara jag som irriterade mig (gränslöst) på tonen i Pontus Dahlmans artikel i DN om SAB-systemet kontra Dewey på svenska bibliotek? 

Jag tyckte att texten var genomsyrad av en ton som kändes som ett (misslyckat) försök till humoristiskt grundantagande att bibliotek är konstiga, att SAB-systemet är knäppt och egentligen bara till för att försvåra det för folk och att siffror såklart är ännu knäppare. 

Och, suck, det där med att en bibliotekarie på sthlms stadsbibbla VISKAR till artikelförfattaren att hxn hört att i det där nya tunnelbanestationsbiblioteket ställer de böckerna lite hur som helst, och till och med med framsidan utåt. Herregud, Stockholms stadsbibbla kan ju vara världens minsta bibliotek, så trångt! Inte gjort för exponering! Vilka andra bibliotek har artikelförfattaren besökt (eller den citerade bibliotekarien, förresten)? Inga som ställer böckerna med framsidan utåt? 

Irriterande, tycker jag. 

Plus, förstås, att han felciterar själva SAB-systemet, i sin iver att ge exempel på hur himla konstigt det är: Gz är inte lika med svensk litteraturhistoria (den finner man under Gc, c:et står för Sverige precis som i Hc som betyder skönlitteratur på svenska). Gz betyder att det rör sig om biografier om/av författare, ej svenska (de svenska står förstås på Gcz!).

Inte för att jag tycker att det verkar himla kul att gå över från SAB till Dewey, men jag vet inte om det verkligen skulle bli svårare för folk att hitta? Spelar det någon roll om det står Hce på knubben (den lilla avgränsaren i hyllan) eller om det står 899? Blir det verkligen svårare att hitta till hyllan? 

Jag tänker mig att klassifikationen inte är till för låntagarna (det är där exponeringen kommer in. Framsidan utåt! Skyltning!) utan för biblioteket, bibliotekarierna, för Systemet. 

Problemet med att gå över till Dewey blir väl (förutom alla som ska lära sig ett nytt system), som en bibliotekarie i artikeln är inne på, att systemet i sin nuvarande form är så Amerikacentrerat, liksom SAB-systemet ju är enormt Sverige- och Euro-centrerat, efter principen Det Närmaste Är Viktigast. (I SAB-systemet står t.ex. bokstaven A för Bok- och Biblioteksväsen – det är humor om man vill driva med SAB!)

För er med intresse för bibliotekssystem kan jag rekommendera en Wikipediasurfning på olika klassifikationssystem för bibliotek, där det (gamla) kinesiska är bland de roligare (apropå det där med det viktiga först: A1 är texter av/om Karl Marx och Friedrich Engels).

Bokcirkel på Lerums bibliotek, 1: Yacoubians hus

Både hyllad, kritiserad och storsäljande egyptisk roman av Alaa Al-Aswany, berättelsen cirklar kring människorna i och kring ett hus i Kairo. En sån där myllrande, mångröstad roman...

Jag tyckte att den var rätt tramsig, faktiskt: både ytlig och klyschig ("En såpa", sa min kollega). Kvinnorna var alla beskrivna med oerhört fokus på utseendet, yppiga, kurviga, urringade. Deras funktion i första hand att erbjuda männen sex, mer eller mindre ofrivilligt. Och det är ju fine om man vill skildra hur det kan gå till i världen, men LITE mer substans tycker jag nog att man kan kräva i vilket fall. 

Vi pratade bland annat om omslaget: det ovan kontra det oerhört fula pocketomslaget som jag ansträngde mig för att inte posta här. Vi var rätt överens om att bilden här signalerar något annat än vad boken faktiskt var, lite mer av "seriös roman", lite mer angelägen samhällsskildring, lite mer tyngd. Jag blev rätt förvånad av romanen, jag hade förväntat mig något annat (men den var ju så poppis och utlånad där ett tag, borde mitt elitistiska hjärta ha anat oråd?).

Sak samma (eller värre) med skildringen av de homosexuella (männen). Här går Al-Aswany i den klassiska gamla fällan att skildra homosexualitet som SEX i första hand. En av bögarna blir dumpad av sin pojkvän och hans första reflektion är inte hjärtesorg utan att han nu kommer att bli tvungen att gå ut och ragga för att få ligga. Och, visst, så kan det förstås vara, men NÅGOT mer kan man väl kräva? Att sedan till råga på allt resonera kring att homosexuella passar för vissa yrken på grund av sin läggning [suck!] – jaha, och vilka yrken passar heterosexuella för?

Jag skulle inte ha läst ut boken om jag inte varit tvungen, den kommer inte att lämna något bestående avtryck i mig. 

Till nästa månad ska vi läsa "Mot fyren" av Virginia Woolf. Läste den för flera år sedan och ser fram emot att läsa den igen.

 

... och vilket vackert omslag!

Med stormande känsla/med vrede

Alltså. Jag ville skriva ett resonerande och lite grubblande inlägg om att jag är missnöjd med texten just nu och/men att jag tror att det är bokmässehetsen som inte lagt sig än. 

Men. 

Men!

Jag är så inihelvete jävla förbannad över det här att jag inte kan skriva om något annat. 

Ett bibliotek? Är ni inte kloka?! 

Kan vi inte lägga ner hela Sverige när vi ändå håller på? Om vi inte har kultur, vad är det för mening med något? 

Det känns så oerhört deprimerande och trist att lägga ner ett bibliotek. Det ligger i luften så fort tiderna blir dåliga – hur kan det vara så? Hur kan det överhuvudtaget vara ett av de första alternativen? 

Nä, jag har inget mer välformulerat att skriva, vad kan man säga? 

Jag vill ha protester, jag vill ha demonstrationer, jag vill ha kamp! 

Kom igen nu, var samlas vi och när?

Bonustrack: Avanti Popolo

Udda biblioteksfynd, del 1 och 2

Min mor (bibliotekarie) hittade en gång en platt och torkad cocosboll mellan sidorna i en bok på ungdomsavdelningen. Det är nog det mest extrema jag hört talas om i mat-bland-böcker-väg. Själv har jag på kort tid gjort två fynd i Floda:

halvätet ballerina på ungdomsavdelningen

och

russinpaket på skönlitteraturavdelningen.

Till försvar för gallringen

I kommentarerna till ett inlägg hos bernur diskuteras bibliotek och gallrade böcker (apropå Malmö stadsbibliotek), och den där kommentarstråden fick mig att tänka ännu lite mer på saker som jag ändå tänkt på när jag själv varit med och gallrat. 

De första tankarna är skarpa och arga:

Vi måste ju gallra! Eller ska vi sluta köpa in böcker? Vem vill ha bibliotek som är lagerlokaler? Det är också omöjligt att behålla ALLT i väntan på att någon kanske skriver en bok om X eller publicerar X:s brev eller att X får ett fint pris eller eller eller –

Man kan säga att litteraturen inte är en färskvara och heller inte ska behandlas som en sådan. Det är gott nog. BÖCKER däremot, är färskvaror. Särskilt böcker i omlopp. Vem vill låna hem en nersnorad, nerspilld, trasig, sliten bok, om det så är favoritförfattaren eller Nobelpristagaren eller Det Udda Författarskapet? Böcker slits och de tar slut i handeln (som vi har slitit vårt hår över klassiker (i både vid och snäv bemärkelse) som helt enkelt inte går att köpa längre!). 

Jag arbetar på ett litet filialbibliotek och det skulle vara vansinne att "ha allt". Vå poesiavdelning, t.ex. (som mitt hjärta blöder för) för en mycket tynande tillvaro. Någon gång lånas en Tranströmer, möjligen en Boye (knopparna fortsätter förvisso att brista, vår efter vår), Bruno K är förstås efterfrågad. Vi köpte in Södergrans samlade för att det fattades (mig). Men i övrigt? Det är klart att jag önskar att det var motiverat att också ett litet bibliotek hade "allt", men det är inte meningsfullt. Ska de står där då, för att en dag någon kanske ska komma in och fråga efter dem och vi jublande kan svara "Javisst, den har vi!" och småspringa bort till hyllan?

Att angripa skyltning med böckernas framsidor ut (genom argumentationen Så gör ju bokhandlarna - det kan aldrig vara bra! Kommersialism lång väg! Usch!) gör mig faktiskt bara trött. Jag vet inte för vem det är man ska ha bibliotek (en del verkar ju onekligen hellre vilja ha magasin med egen nyckel), men så mycket beröm och positiva omdömen som vi fått efter att vi börjat skylta allt mer och "fronta" upp böckerna - det har jag aldrig varit med om! Vi vill ju att böckerna ska hitta läsare, att läsarna ska hitta böcker, det är därför vi ställer dem med framsidan utåt, det är därför vi hellre har hyllor med luft än hyllor som är fullproppade. (Men visst: ge oss större lokaler, ge oss fler hyllor, ge oss större bokanslag!)

Och ja, det medges, jag skrev (tillsammans med Z.) magisteruppsats vid BHS (där utbildningen f ö inte alls heter "något med media och kommunikation", utan Biblioteks- och Informationsvetenskap) om att vi saknade undervisning i litteraturförmedling. 

Men om det verkligen är ett problem att Bibliotekshögskolorna inte undervisar i litteraturvetenskap kan diskuteras. Ska alla bibliotekarier (bara) vara bra på skönlitteratur? Vem ska ha fackkunskap inom matematik, naturvetenskap, musik, pedagogik, psykologi? De 80 högskolepoäng (före Bologna) som återstår för en examen utanför "80 poäng i huvudämnet" kan man ju lämpligen ägna sig åt litteraturvetenskap  om man är intresserad (det har jag gjort, plus två terminer Nordiska språk/svenska). 

Bristen på undervisning i litteraturförmedling är förvisso allvarligare. 

Jag blir trött på att bibliotek behandlas som nån sorts arkiv, som lagerlokaler för böcker och författarskap. Bibliotek är levande platser. Är det inte det vi vill?

Därmed inte sagt att – men jag har faktiskt ingen lust att lägga in en massa brasklappar och "Men jag tycker givetvis inte att...". 

Pretto författarporträtt, del 2

Minns ni Andrew Vachss? (Boken är f ö gallrad men inte slängd, den tittar på mig från en hylla i mitt rum på jobbet...)

Vid en gallring av (det diminutiva) magasinet i Floda fann vi igår följande något pretentiösa författarporträtt:

Umberto Eco, Foucaults pendel. Det där är väl en Riktig Författare??

Lärdomar från deckargallringen

Begravda hundar bits inte.

Döda män vittnar inte.

I mörkret är alla ulvar grå.

...samt en lite stilig (men också lite OTT) man som stirrade på oss från baksidan av en bok:

(Andrew Vachss)