Babel

Jag var med i ett litet hopklipp på kvällens Babel. Tankar i stunden, kan man säga, om vad litteraturen kan vara.

Här: https://www.svtplay.se/klipp/26507454/forfattare-beskriver-livet-i-karantan

Aj hjärtat!

Det får ju medges att den här Flint är en helt annan än den som i Mary Jones historia står framför Dolores [Madi] och säger: ”Krymplingens lilla negerhora, alltså? Så charmerande.” Och jag gillar den här Flint, gillar spelet och tätheten mellan honom och Silver. Nu är det bara två avsnitt kvar, sen är det slut på säsong fyra, och (tydligen) slut på hela serien.


Inte mina gif-ar! Källa här, tror jag. 

Black Sails

Ehe. Så jag hoppade på Black Sails ändå, när jag noterat på bloggar att det tycktes gå framåt, jämfört med hur jag tyckte att första säsongen var.
Nu har jag sett säsong tre, samt följer fjärde och avslutande, som just nu är uppe i avsnitt fyra av 10.
Det må låta ytligt, men jag har väldigt mycket lättare att ta serien till mitt hjärta sedan Silver inte längre ser fullt lika ung och smörig ut. Mer sliten, skäggig och långhårig, blivit av med benet (även blivit av med sin protes, och nu utrustad med krycka).

Och Madi! Åh! Hon som jag kallar Dolores, ja, visst, det är förstås två helt olika kvinnor, men ändå. Jag gillar henne.
Så tjusig och stark och cool.
Hennes och Silvers relation och kärlek är himla fint skildrad. 

Det är ju (som alltid, när ”Skattkammarön” är inblandad, skulle jag vilja säga, på grund av inbyggda oklarheter) ovisst hur lång tid som kommer att gå mellan seriens nu och ”Skattkammaröns”, och även var de kommer att lämna oss. Men jag läste fragment av en intervju med Luke Arnold som spelar Silver och han menade att han skulle bli tvungen att dricka rom och gråta för att kunna se de två sista avsnitten och sedan gå vidare. Huuuu. Säger jag, FAST jag förstås vet ”hur det går”. Men INTE hur det ser ut när det sker, vill jag bara påpeka! Och det, mina vänner, är väl ändå det som spelar roll?

Här är trion: Flint, Madi och Silver.

Och här en annan bekanting, från framtiden, så att säga:

Hejdå Sherlock, hejdå Watson!

Det här var nog det sista, skulle jag tro. Ett mer ”slutigt” slut är svårt att tänka sig.
Vilken åktur det har varit.
Och jag hoppas (men tror) att the Sherlock Fandom trots sina inre slitningar och fortsätter finnas, tänka, leva, och skriva.

Snabb uppdatering om Silver (och Dolores?)

Jag följer ju inte serien Black Sails, såg ett eller kanske två avsnitt, men fastnade inte, och gillade framförallt inte castingen av Silver.
Följer den ändå lite på håll, via bloggar, och det verkar åtminstone arta sig något. Nu har Silver blivit av med benet, odlat skägg och ser lite mindre ut som en smörsångare från 1992. DOCK ATT jag fortfarande anser honom felcastad, och att han borde vara blondare, grövre, längre, och mindre spoling. Men men. Man kan inte få allt, förstås.

Se här:

Är det månne Silver och hans blivande partner-in-crime och diverse annat? Hon som jag (och Björn Larsson) kallar Dolores? Man kan ju hoppas!

Mer grubbel här. Flint i bakgrunden.

Serien tycks vila tungt (åtminstone i fansens ögon) på en halvt-om-halvt/icke uttalad romans mellan Flint och Silver. Jag är för! Flint i serien är tydligt bi, vilket jag ställer mig bakom (även om ”min” Flint  enligt Dolores varken åtrådde män eller kvinnor, bara sig själv, och makt. Ifråga om VISSA saker är jag faktiskt öppen för olika tolkningar. Däribland Flints sexualitet.).

Först fick Silver i serien träben, vilket alltid retar mig, eftersom det inte är kanon (som i följande av (litterär) tradition, alltså, inte den som säger boom…), men nu verkar han ha krycka istället. Och bord att stödja sig på. Allllll is well.

Bilderna hämtade härifrån. 

Kommunikation

 (Hittad på tumblr. Not my image!)

Hoppsan, ny liten besatthet...

Marvels Agent Carter har jag sörplat i mig de senaste kvällarna. Gillar det och håller tummarna för att det blir en tredje säsong.

Och så här utbrast jag på twitter, kanske både förutsägbart och oväntat.

Pepp pepp pepp pepp

Sherlock Christmas Special: The abominable bride.
Visas i England och världen strax efter nyår… håller tummarna för Sverige.


Så här alltså:

I ett märkligt parallellt universum utspelar sig detta alltså i sent 1800-tal istället för i nutid. Mycket intressant att se vad de gör med det.

Wolf Hall topp fem – en sorts bloggutmaning

Både Tomas Jarvid och Urban Jarvid har bloggat om Wolf Hall topp fem, så nu är det min tur. Utan inbördes ordning, tror jag.


1. Ljus och mörker
De mörka kvällarna, ljusskenet över ett ansikte, att röra sig genom ett rum med en ”ljussläckare” och ljus för ljus förminska cirkeln i vilket samtalet förs. Och i andra scener: utomhusljuset, eller de stora fönstren som låter ljuset flöda.

”Well, that's a conversation I shouldn't have had.”

2. Människorna. 

Att – som min kollega S. sa – medeltidens människor inte överdrivits och karikerats. Jag tycker att de är just människor, och att de därför engagerar mig. Visst är de kungar och drottningar, herremän och högdjur, men ändå mänskliga. Även Cromwell. Det har sagts och upprepats att han gjorts godare här, än i verkligheten. Det må så vara, det vet jag inte mycket om. Och nog är porträttet något lite mörkare i boken än i teveversionen, men inte så slående, tycker jag.

Här är Anne Boleyn. Nu är det slut. Hon har varit drottning, nu är hon bara rädd.

3. Cromwell/Mark Rylance. 

Detta oupphörligen fascinerande ansikte, både öppet och slutet. Det där leendet som spricker upp. Vreden som glimtar till, och blir starkare just för att den oftast inte syns/släpps fram. Tårarna som rinner, över barnen och Liz, över kardinalen.
När han blottar sig lite: sjunger en italiensk visa, berättar om sitt förflutna.
Visst är det så: han spelar inte över, han spelar under.
Och när jag läste boken, efter att ha följt serien, tycker jag att spelet/regin/manuset är kongenialt (som det heter) med beskrivningen i boken. Fast han kanske är lite mindre tillknäppt i textform. Skämtar mer, till exempel, något som var oväntat och ganska trevligt att läsa, när jag hade hans ansikte från filmen med mig, så att säga.

”I like your grey velvet …”

4. Snörnäbbar
Spanskt broderi med svart tråd. Lindan kring kungens ärm när han skjutit båge. Hättorna under Thomas Cromwells mössor. Att äta med fingrarna. Glasögonen som Thomas More håller framför ögonen. De dämpade färgerna, dammigheten, mattheten i ytorna.
De där små detaljerna som ger ”high production value”, trovärdighet och mycket att titta på.

"I could shoot for you!"

5. Något annat än handling
Ja, det är nog här vi landar igen. I skillnaden mellan ”hur ska det gå?” och ”Hur ser det ut när det sker?” – där jag tycker att det senare är så otroligt mycket mer spännande, både att se på/läsa och att själv undersöka. Här är ju ett praktexempel: vi vet hur det ska gå. Illa, för de flesta. Först för fruarna till kungen, sedan även för Cromwell själv. Och det är inte heller det som är poängen. Poängen är hur det ser ut: spelet mellan människorna, samtalen, de små sakerna som resulterar i stora skeenden, dagarna som går, väntandet, kringelikrokarna. Jag tycker mycket om det.


Snart ska jag nog läsa även bok två, För in de döda. Och vänta på bok tre. Och mer filmatisering...

Oops, ny besatthet ...

Mark Rylance som Thomas Cromwell i BBC-serien Wolf Hall. Första avsnittet redan borta från svtplay, men se den, för sjutton!

Black Sails, säsong 1 avsnitt 1

Jag axlar ansvaret som Sveriges Stevenson-blogg …
Kollade nu ikväll på första säsongens första avsnitt av teveserien Black Sails. På något vis lite vagt baserad på personer som Stevenson skapat. Men här är det 1715 och ett bra tag före Skattkammarön.

Flint seglar, är kapten och har problem.
Men är rätt het:

Billy Bones är bra mycket längre än jag tänkt mig honom, och lite gullig:

Det är bitvis våldsamt och blodigt och det finns massor av glada horor i varenda hörn. Och en och annan kvinna som får agera i egen rätt, med skinn på näsan. Puh. Bechdeltest passerat, om vi nu ska vara såna.

Det som stör mig, och stör mig nåt enormt, är castingen av John Silver:

Eh. Allvarligt talat! Han ser mest ut som nån sorts sångare från 80-talet tycker jag.
Jo, men kolla:

Vad ÄR det där? Fel hår(färg)! Fel ansikte! Fel approach. Suck.
(Jag har ju sagt att det är mer såhär jag vill ha honom …) Visserligen kan han ju få vara pojkspoling, men det får vara nån måtta.

Sen undrar jag lite över figuren här till höger:

Han till vänster är Jack Rackham, alltså borde ju en tjej i manskläder i hans sällskap vara Anne Bonny eller Mary Read? Men alltså… ”Förklädd till man” innebär väl inte att vara så uppenbart en tjej att man måste ha blicken i marken och hålla i hattbrättet för att inte visa ansiktet? Larv! Vore coolare om de faktiskt förklätt henne till man.


I övrigt kan jag nog tänka mig att fortsätta kolla ett tag, för att se hur det utvecklar sig. Återkommer eventuellt med rapport.

I kulturnyheterna ...

... som en sorts puff för inslaget i Babel, som jag ska länka när jag kollat att rätt version nu ligger på play.

Annat jag gjort på sistone

De där "Morgondagens Stundande Händelser" som jag skrev om häromdan, förresten. Det var ju inget mindre än att jag hängde med fotograf + producent från Babel två dagar i rad. (!!!) Väldigt trevligt, ganska läskigt, en del bäbislogistik och mycket prat om Mary Jones (och Allt som återstår). Inslaget kommer i början av maj, och jag har just nu ingen aning om vad jag sagt, men de lät som att det kommer att bli bra.

Så här såg det ut andra dan, när vi åkte ut till hav och klippor:

Och sen åkte jag hem och var matt och ganska mör men glad, och hemmet var så städat som det väl aldrig varit förr... 

Alltså, det här!

Jag har suktat sen strax före jul då jag snubblade över att brittisk teve gjort en nyinspelning av Treasure Island, i två delar.

Eddie Izzard som Long John Silver tycktes mig först lite märkligt, inte alls överensstämmande med mina inre bilder. Men, vid närmare påseende, tja, inte helt fel heller! (Antar att "Long" John blir som Lille John i Robin Hood?)

Och sen kom det trailers, och jag suktade ännu mer.

Jag menar, kolla!

Men vad ska jag göra för att få se? Kolla på nätet går förstås inte om man inte är Sky-kund och/eller bor i Storbritannien.

Snälla snälla snälla snälla snälla svt, köp in!!!

Första recensionen!

På torsdag är det dags, men redan i tisdags ringde Jessica på morgonen och berättade att Gomorron Sverige recenserat boken! Tjuvstart, alltså, och vilken tjuvstart!

Ungefär 3:30 in i klippet börjar Yukiko Duke prata om Mot ljuset:

Jag vet inte vad jag ska säga! Fina ord är det. Och skönt att det första som kommer är något bra, det ger mig både hopp och beredskap inför Recensionsdagen. Återstår att se, förstås, hur mycket förstadagsrecensioner det blir. Man vet ju aldrig!

Passion Fish

Hade jag haft teve skulle jag kollat på Passion fish ikväll på ettan klockan 22.30. John Sayles (som gjort Limbo, och Lone Star, bland annat) regisserar. Mary MacDonnell, Alfre Woodard och ... ähum ... David Strathairn!

En långsamt berättat film som är klassiskt uppbyggd men med några avstickare, fantastiskt musiksatt med cajunmusik, bland annat denna.

Och oh!, kärlekshistorien mellan MacDonnell och Strathairn!

"Jeesus, Rennie! Five kids!?"

Strathairn spelar Rennie som tycks ha varit lite white trash (... it's more complicated than that, those are the real swamp-cajuns, daarlin', förklarar May-Alice för sin hemsjukvårdare), lite spännande och rätt het back in the days. Nu dyker han upp igen, och oj vad det sprakar. Fast han är gift och har fem barn, och frun "took religion between third and fourth babies"...

I första hand är det dock berättelsen om May-Alice, som återvänder till södern efter en olycka, och försöker, eller inte försöker, att anpassa sig till sitt nya liv. Hon avverkar hemsjukvårdare i rasande takt, tills Chantelle dyker upp, och vägrar bli bossad med. Klassiskt upplägg. Bra spel, dock.

Tyvärr bara en dröm. Men som dröm, etc etc.

Och obs att DN:s tevespalt ger filmen en fyra! Det är alltså inte bara jag som är tokig.

Doing the omoralisk - - -

Det var nåt musikjippo på teve igår, va? Jag och A. drack vin i köket och spotifyade gamla nittitalslåtar. Exempelvis denna, och den här ... (Den senare, Coronas The Rhythm of the Night, är för övrigt sountrack till och betydande del av den STRÅLANDE avslutningen på Claire Denis film Beau travail (1999). Oväntat, minst sagt.)

Roligast var när jag ställde frågan "Vad gör Mike Oldfield idag, egentligen?" Och A. lät Spotify svara: han gör ständigt nya, eller "nya" versioner av Tubular Bells. Låten han helt enkelt inte kan komma över. Originalet är från 1971.

Jeeeez!

Nå.

Här är en uppmuntrande uppvisning för er som vill ha musikunderhållning som alternativ till det där tevespektaklet.

Om Shanti Om från filmen Karz (1980). Komplett med briljant scenografi, snygga bakgrundsdansare, halvtaskig koreografi (jag tror aldrig att Rishi Kapoor var så vidare värst som dansare). Den är apalång, men ni får väl skumma er igenom den, ni otåliga typer. Hoppa till ca 1.20 för mer action.

Bokmässan, dag 1

07.45 – aldrig varit på mässan så tidigt. 

Tomt, stilla. Montrarna redo. Klungor av människor här och där. Klickandet av prislappsmärkning på en del håll. Skaffade mig överblick. 

08.15: direktsänd miniintervju i TV4. Har inte kollat själv än, men var glad att jag inte blev särskilt nervös. 

Hämtat ut pressackrediteringen. 

Hem igen, äta äggröra... Snart tillbaka till mässan. 

Fortsättning följer. 

Uppdatering:

Vimlat, minglat, pratat, tittat, lyssnat. 

Varit på topp mestadels. 

Gjort mässans inköp hos NORMAL förlag:

"Såna" på Amerikabåtarna

Och så hittade jag Alison Bechdels Husfrid hos Galago. Mycket nöjd! 

Klockan sex var det dags för Bonnierförlagens mingel på 18:e våningen. Bättre än förra året om man menar känslan inuti mig. Men det går för snabbt! Man svischar förbi trevliga människor och (mestadels) glada ansikten, men hinner inte riktigt prata med någon.