Lite som porr?

Vi ska alltså flytta. Och bygga nytt kök i det som nu är vardagsrum. Riva ut det gamla köket. Vi pratar kakel, skåp, handtag, kylskåp, kakel, planering och beställning dagar och nätter i ända. Men gillar det.
Nu sitter jag här på min mammaledighetsmåndag och slösurfar runt bland inrednings- och designbloggar. Lite som porr, tänker jag mig. Avtrubbande men med nån sorts snabb tillfredsställelse. Lite otillfredsställande också: allt man SKULLE kunna göra. Konsumtionens eviga krav och lockelse och plåga.
Och men vad snabbt jag tröttnar på dessa bloggare som hela tiden strösslar med superlativ! Finaste kudden, härligaste uteplatsen, sötaste porslinet. Bla bla bla BLÖH. Oerhört tröttsamt. Ge mig då hellre fler bilder och mindre text, tyck ingenting. Show, don't tell – det kan väl gälla även här (där)?

En läsrekapitulation

Eftersom jag inte skriver alls för tillfället, inte ens inuti mitt huvud, har jag inget att säga om det. Så jag säger något lite om vad jag läst på sista tiden istället. En samlingspost, ety jag är för lat för att samla ihop mig till långa texter om respektive.

Låt mig börja med att säga att det är en synnerligen disparat samling böcker. Men jag tror att detta är något rätt typiskt för vad, och hur, jag läser. En del ungdom, en del smalt och måhända lite udda, en del något annat. Vi kunde slängt in en klassisk jäkla roman också, men den har jag inte läst ut än, utan håller på med: Nicole Krauss Kärlekens historia.

Himlen börjar här, av Jandy Nelson.

Utgiven på Gilla Böcker, förlaget som norpade åt sig Jenny Jägerfeld som fick Augustpris för Här ligger jag och blöder.

Himlen börjar här är en ungdomsbok som känns väldigt väldigt amerikansk, liksom de ofta gör, tycker jag, de där ungdoms-/ungavuxna-romanerna. Något i tonen och språket och stilen alltså, inte bara miljöer etc. Jag noterar det, men jag stör mig inte på det. Det tillför onekligen något, men det förbryllar mig lite för att jag undrar av vad det egentligen består. Värt att gräva lite i, tror jag.

Berättelsen cirklar kring Lennie (jo, hon är döpt till Lennon) som just förlorat sin beundrade och högt älskade storasyster Bailey till en hastig död. Sorgen står i centrum i boken och skildras väldigt bra. Inga långa predikande resonemang, utan små dagliga och vardagliga insikter om hur och vad det är att fortsätta leva fastän någon är död. Att detta att vara död är något som inte tar slut, att det faktiskt är det enda som aldrig tar slut. Mycket fint!

I centrum står också kärleken, på flera olika vis, förvirrande för Lennie. Samt musik, framtidsdrömmar, skrivande, vänskap, egoism. Fint och bra, gripande och humoristiskt och vackert. Ett språk som oftast bara berättar det som ska sägas, om än väl, men som ibland också tillåts balla ur på ett sätt som jag särskilt uppskattar. Något med de där urballningarna påminner om saker som Jessica gör, åtminstone i debuten Om du var jag. Vad hon gör i bok nummer två får ni se i höst!

Döden och pingvinen, av Andrej Kurkov

Läst i bokcirkel nummer två. Det började med ett misslyckat projekt att läsa roliga böcker, sånt där som regelbundet efterfrågas på bibblan men som vi alla tyckte oss ha svårt att rekommendera (... öh, Erlend Loe? Paasilinna? Och sen stopp, ungefär). Första projektet blev Tre män i en båt, som ingen gillade. Jag läste femtio sidor innan jag totalt ruttnade och gav upp. På något vis på samma spår hittade vi Döden och pingvinen. Men, nåja, rolig? Absurd och med en lakoniskt underskruvad ton, men inte rolig, det skulle jag inte säga. Ukrainsk litteratur från postsovjets kalla vintrar, stekt potatis och te och vodka och en korruption utan dess like. Huvudpersonen Viktor, vars husdjur/livskamrat är pingvinen Misja från den stängda djurparken, skriver dödsrunor över ännu ej avlidna personer. Snart börjar dock de omskrivna att dö i samma takt som han hinner producera runorna. Massor av mystik således, korruption som sagt, hemligheter och ränker och mord. Nåväl. Inte nån favorit, faktiskt ännu en bokcirkelbok jag inte läste ut, och jag skulle antagligen ha givit upp tidigare ändå om själva bokcirkelläsningen inte kändes åtminstone lite som en läxa. Inte för att jag ogillade boken, men i längden blev den ... trist? Så här skrev Svenska Dagbladets recensent när boken kom ut på svenska 2006 (tio år efter originalet!):

"Däremot lider romanen brist på litterärt utformat tänkande; det blir för många ensartade vardagsredogörelser och vardagstankar, och miljöerna tenderar att vara en aning stumma, liksom avskilda från händelserna."

Och jag håller med!

Ladies, av Johan Hakelius

Åh, detta var något helt annat! Jag har inte läst Döda vita män, men lär väl göra det nu då, snart. Ultimat underhållning och anglofili som jag plöjt i soffan under en fyra-fem dagar. Lite tung att bära med sig som pendlarläsning (där passade Himlen börjar här bättre) ... Bildat och roande (och roat, tror jag!) om en skild samling brittiska Ladies och deras liv, relationer, strapatser och öden. Någon var känd för mig innan, de flesta inte. En våldsam lust bitvis att lägga bort boken och bildgoogla alla dessa skönheter/dårar/kungligheter!

Och samtidigt med all denna underhållning också saker som jag verkligen fastnade för, blev intresserad av, fann mig gå och tänka på, lärde mig nåt av. Etc. Perfekt blandning alltså. Rekommenderas varmt för den med minsta anglofila läggning, eller intresse för märkliga levnadsöden/överklass/vansinniga (möjligen dock på ett positivt sätt...) poeter/storgodsägardöttrar/kläder/pompa och ståt/etc.

Brideshead (re)visited

Jag har ägnat några dagar (och nätter, faktiskt, fast jag brukar vara en sån som somnar tidigt, och så fort jag lägger huvudet mot kudden) åt att läsa Evelyn Waughs Brideshead revisited. En sån där som jag av nån anledning varken läst eller sett, bara förstått att man kanske borde. Och att folk verkligen gillar, besatthetsgillar den där teveserien med Jeremy Irons.

(Men jag vet inte, jag tänkte INNAN jag började läsa att jag förstås måste se den sen, men nu vet jag inte. Hur kommer det att stå sig mot mina inre bilder? Svårt! Är inte överdrivet förtjust i Jeremy Irons heller, måste jag säga, och tycker kanske inte att han passar till den Charles Ryder som jag föreställt mig.)

Jag läste på engelska, men riktigt såhär tjusig var inte mitt biblioteksexemplar...

Kapten Charles Ryder återser Brideshead, där han tillbringat mycket tid, först med Sebastian, som han älskat (riktigt hur eller hur mycket eller på vilket sätt får vi inte veta, det är upp till läsaren att gissa eller tolka) och senare med hela familjen, och med Julia, Sebastians syster. Å, som vanligt orkar jag inte återberätta PLOTTEN, det är så tråkigt. Men det handlar om brittisk aristokrati, får man väl säga, om ett skönt liv, det är 1920- och 30-tal, om ungdom och uppväxt, det handlar ganska mycket om religion och dess vara eller inte vara. Det handlar om attraktion och kärlek och det handlar inte så lite om familj. Att vara fast i den, att lockas eller repelleras av den. Att ha eller inte ha, att vilja eller inte. Sebastian stöts bort, eller stöter själv bort de andra. Medan Charles snarare dras in i en familj som inte är hans, men som blir det, åtminstone nästintill.

Och vilken härlig(t) klassisk roman! En berättarröst som är som en stadig båt i en långsam flod, bara att luta sig tillbaka och följa med. Brittiskt? Kanske. Eller, jo, BOKEN är ju fruktansvärt brittisk, förstås, i atmosfär och språk och miljö, men om den där rösten är specifik för brittisk litteratur, det vet jag inte. Men jag gillar den, och jag har funderat efter läsningen på om det går att åstadkomma samma effekt på något annat sätt än med ett förstapersonsperspektiv och preteritum (the tempus formerly known as imperfekt). Kanske inte? En röst som talar mycket subjektivt till läsaren, som fattar tag i ens hand och för en med. Och så det återblickande, vilket tillåter berättaren att säga "Det var först långt senare som jag förstod att han menat ..." och liknande. Vilket ju bidrar till, eller skapar, den där trygga båtresan nerför (uppför?) floden.

Intressant, tycker jag, att fundera över hur det där görs, hur det kan brytas, hur man kan laborera. Vad som går att göra och vad som inte går. Vad olika röster kan och inte kan säga. Började t.ex skriva Mot ljuset med en röst, en jagberättare, som blev omöjlig efter ett tag för att det inte gick att gestalta det jag ville med den typen av röst. Jaget fick bli en hon istället.

Semester, del 2: skåne

Sålunda upplevde vi återigen skåne i husbil, jag & A: vänner, familj, jordgubbar med grädde, Haväng, Ravlunda, havet havet havet, sandstränder, tre små svarta kattungar i Norra Björstorp, middagar, samtal, Vredens druvor i långsam takt, jordgubbar med grädde, födelsedagsfirande på stranden, Hammenhög, havet igen, havskajak, sand i hårbotten, smältande smör och surnande mjölk, mjuka skuggor i trädgården i Kristianstad, åska över Vä. Och värmen värmen värmen!

Nu Göteborg en kort sväng. Orust, tvätt, djupandning i egna hemmet och därefter norrut i husbilen. Mot Storvik/Gästrike-Hammarby.

Jag tänkte att vi ska köra vägen om Alma Löv i Värmland, såg en notis i DN att de lägger ner i augusti. Synd! Vill gärna se. Kanske även Lars Lerin, möjligen Selma, samt farfar m fru i Västra Ämtervik. Om man ändå tar omvägen genom Värmland, menar jag, så kan man ju göra det ordentligt!

Påsklov

... är det ju inte förrän efter påsk. Men då jobbar jag. Skrivarkurs på bibblan.

Nu, däremot, stundar den årliga visiten på Ginborn! Idag kör vi uppåt landet.

Så här fint, men troligen i en annan färgskala... Fint det också, förstås, på sitt sätt. Vitt, gult, brunt, lerigt. (Förra året töade snön på gräsmattan bort och blottade sorkarnas gångar i gräset. Fint!) Vi brukar pricka rätt på tranorna, storspoven och lärkorna varje år. Hoppas på det också i år.

Jag lovar inget. Glad påsk, kära läsare!

Jorden de ärvde

Vansinnigt intressant läsning! Om kapital och gods och slott, om fideikommiss och bisarrt kringående av lagar och arvsregler. Om att bokstavligt talat plöja ner sina pengar i jord. 

Hans iakttagelser av hur de talar, klär sig, rör sig. Träffsäkra milt humoristiska beskrivningar av godsherrarna som kliver omkring på sina ägor.

Att de tycks leva i ett annat samhälle än det här vanliga, det här som jag ser varje dag (och som förstås rätt många inte tycker är ett dugg "det vanliga"!). Så många skikt och skiftningar det finns, så många olika kretsar och så många olika sorters folk, som aldrig möts, som aldrig är ens i närheten av att mötas. 

En bisarr liten passage om paret på ett av storgodsen (i Skåne tror jag, kanske är det Trolle-Wachtmeister?) som har personal som de inte duar utan tilltalar med förnamn, för att slippa en närhet de inte vill ha. Ja, just så. Alltså, det där med folk och folk. Verkligen. Detta är på 2000-talet alltså. 

Med A. som är uppvuxen på en liten lucka i Stjärnswärds mark, hans berättelser om slottet och familjen där, allt från att kollektivet Amerika startades på sent 60-tal – och vad tyckte slottsägarna om det? – och vidare framåt. Med mina egna minnen av en sommar, av att varje dimmig morgon köra moppen längs allén mot slottet, svänga av och passera storgods, ännu ett slott, en väg (enligt uppgift) byggd av ryska krigsfångar för längesedan, och sedan hamna på (sommar)jobbet på äldreboendet. En eftermiddag hängde sig kedjan och jag fick leda moppehelvetet hela vägen från sågverket och hem. Genom allén som aldrig verkat mer oändlig. Och med slottet i ryggen: formklippta (buxboms-?) buskar, änder i dammen och tornens spegling där i det grönskiftande vattnet.