Dags igen! Jag och J har mailat varandra varsin text, att läsas inför några dagar i maj, när vi ska åka till Berlin ihop. Och bland annat alltså ge respons.
Hennes projekt har jag läst förut, ett par gånger. Det ska bli väldigt spännande att se hur det utvecklats sen sist!
Men min text? Huuuu, det är första gången nån läser, första gången jag kommer ut ur bubblan. Och det är förskräckligt. Jo, verkligen. Gräsligt. Då och då överfalls jag av det: fy fan vad dåligt det är! Vad ska hon SÄGA?! Hur ska vi kunna prata på ett vettigt sätt om det?! Det är inte koketterande. Det är helt och hållet på allvar. Andra stunder kan jag tänka att jo, visst, så här har det ju känts varenda gång, såklart, varenda FÖRSTA gång. När texten ska bli liksom på riktigt, och det är ett tryck som den varje gång bara med knapp nöd klarar. Åtminstone i mitt huvud.
Gör jag mig förstådd? Så mycket av detta är svårformulerade känslor och ågren. Men. Jag kan i de klara stunderna se att detta också är PROCESS, även om det är smärtsamt.
Det är ju på sätt och vis mitt shitty first draft som hon ska få läsa.
Och visst - utifrån vårt samtal kommer nya tankar och insikter och riktningar, ny medvetenhet om vad det är jag gjort egentligen, vad som kanske eventuellt finns i det där materialet. 170 sidor, det är otroligt mycket, men min känsla just nu: att ingenting av det som jag egentligen VILL finns på de där sidorna, utan fortfarand
Visar inlägg med etikett process. Visa alla inlägg
Visar inlägg med etikett process. Visa alla inlägg
onsdag 12 april 2017
tisdag 1 november 2016
Skrivprocess
På fredag åker jag till Stockholm för att träffa Redaktörn och gå igenom manuset.
Medan jag funderar över ändringar och eventuella omskrivningar har jag detta andra projekt löpande i huvudet, och i datorn. En wordfil på 140 sidor, det har aldrig funnits så här mycket text såhär snabbt. Eller så här parallellt, kanske jag ska säga. Nu är det ju inte 140 sidor TEXT, för massor (hälften? mer?) är skisser, anteckningar bara, instruktioner till mig själv, bakland, gulmarkerade bitar. Men ändå. Det är ändå mycket. Och jag skriver mycket om det, i mitt parallella baklandsdokument, resonerar med mig själv om hur det kan bli och vad jag vill och vad jag ska ta tag i – sedan. För jag ser vad jag gör: jag återkommer ständigt till ”Sedan, när Tiden är inte än är ivägskickad och färdig, då ska jag …” ”Sen ska jag rita tidslinjer och tänka på dramaturgi och plot och struktur. Inte nu!”
Jag förstår ju vad det är jag gör, det är ett sätt att hålla det här parallella skrivandet lätt och lekande och kravlöst. Det är att skjuta allt allvar på framtiden. Jag misstänker att allt detta framåtskjutande kommer att backlasha rejält sen, när jag väl når den där punkten när boken (Tiden … alltså) väl kommer ut. När den faktiskt är färdig och bortom min kontroll. Då skulle jag tippa på att det vore klokt att TVINGA mig till en paus från detta andra, för att inte alldeles köra fast i det som är dramaturgi, struktur, plot, allvar.
Det gäller att lära sig att förstå sin process, och hänga med i svängarna. Får väl se om jag lyckas.
Medan jag funderar över ändringar och eventuella omskrivningar har jag detta andra projekt löpande i huvudet, och i datorn. En wordfil på 140 sidor, det har aldrig funnits så här mycket text såhär snabbt. Eller så här parallellt, kanske jag ska säga. Nu är det ju inte 140 sidor TEXT, för massor (hälften? mer?) är skisser, anteckningar bara, instruktioner till mig själv, bakland, gulmarkerade bitar. Men ändå. Det är ändå mycket. Och jag skriver mycket om det, i mitt parallella baklandsdokument, resonerar med mig själv om hur det kan bli och vad jag vill och vad jag ska ta tag i – sedan. För jag ser vad jag gör: jag återkommer ständigt till ”Sedan, när Tiden är inte än är ivägskickad och färdig, då ska jag …” ”Sen ska jag rita tidslinjer och tänka på dramaturgi och plot och struktur. Inte nu!”
Jag förstår ju vad det är jag gör, det är ett sätt att hålla det här parallella skrivandet lätt och lekande och kravlöst. Det är att skjuta allt allvar på framtiden. Jag misstänker att allt detta framåtskjutande kommer att backlasha rejält sen, när jag väl når den där punkten när boken (Tiden … alltså) väl kommer ut. När den faktiskt är färdig och bortom min kontroll. Då skulle jag tippa på att det vore klokt att TVINGA mig till en paus från detta andra, för att inte alldeles köra fast i det som är dramaturgi, struktur, plot, allvar.
Det gäller att lära sig att förstå sin process, och hänga med i svängarna. Får väl se om jag lyckas.
söndag 24 april 2016
Olika sorters deadline
Sedan jag skickade romanmanus till förlaget har jag skrivit på något annat. Vänstrat, prasslat, varit helt och hållet otrogen det där som ska bli nummer fyra (!!!!).
Men det är som det ska vara. Texten behöver vila, jag behöver vila från den, och den där frisläppta skrivenergin kan istället läggas på nåt annat. Måhända något som såsmåningom kan bli nummer fem? Vem vet. I nuläget bara: lustskrivande, babbel och blaj, vilda idéer, scener, försök, tankar.
Hela tiden med vetskap om att jag snart ska stänga dörren till just det här litterära rummet, för att återvända till romanen. Redigering, omskrivning, pet och pill och FÄRDIGSTÄLLANDE. Men till dess är det ren njutning att få hålla på med detta andra. Leka, testa, fylla på. Och så vet jag - för vid det här laget börjar jag känna min process - att när jag sedan återvänder finns där material att ta tag i och arbeta vidare med. en viss tillfredsställelse i detta, ja.
Men nu, snart: åter till medeltiden, digerdöden, vandringen. Ni får snart veta mer!
Men det är som det ska vara. Texten behöver vila, jag behöver vila från den, och den där frisläppta skrivenergin kan istället läggas på nåt annat. Måhända något som såsmåningom kan bli nummer fem? Vem vet. I nuläget bara: lustskrivande, babbel och blaj, vilda idéer, scener, försök, tankar.
Hela tiden med vetskap om att jag snart ska stänga dörren till just det här litterära rummet, för att återvända till romanen. Redigering, omskrivning, pet och pill och FÄRDIGSTÄLLANDE. Men till dess är det ren njutning att få hålla på med detta andra. Leka, testa, fylla på. Och så vet jag - för vid det här laget börjar jag känna min process - att när jag sedan återvänder finns där material att ta tag i och arbeta vidare med. en viss tillfredsställelse i detta, ja.
Men nu, snart: åter till medeltiden, digerdöden, vandringen. Ni får snart veta mer!
tisdag 27 januari 2015
Ögonblicksbild
Så här ser det ut när jag skriver.
Inte i 50 procents storlek, förstås, men gulmarkeringarna. Ofärdigheter, hål, instruktioner till mig själv, saker som ska skrivas om.
Skrivprocess
Jag läser igenom mitt hundra sidor långa baklandsdokument, som rört sig från de allra första orden jag skrev på projektet, och fram till nu, och vidare framåt.
Infall, tankar, idéer, utklipp, inklipp, tankesprång, flöden. Ganska mycket som sedan blivit av, en hel del infall som jag lämnat längs vägen. En del som jag tänkt, glömt och sedan tänkt på nytt, i tron att det var första gången … Det är roligt att läsa igenom, för att processen blir synlig, hur texten vuxit från idéfrö och rent lustskrivande till någonting större, något att arbeta med, att ta på allvar.
Hittade den här anteckningen mitt i (annars är det nästan inga datum någonstans):
Infall, tankar, idéer, utklipp, inklipp, tankesprång, flöden. Ganska mycket som sedan blivit av, en hel del infall som jag lämnat längs vägen. En del som jag tänkt, glömt och sedan tänkt på nytt, i tron att det var första gången … Det är roligt att läsa igenom, för att processen blir synlig, hur texten vuxit från idéfrö och rent lustskrivande till någonting större, något att arbeta med, att ta på allvar.
Hittade den här anteckningen mitt i (annars är det nästan inga datum någonstans):
Dödsföraktande!
Nu är det 11 sidor. 11/12 2013.
Heja!
Ja, verkligen heja. Nu, drygt ett år senare, är det 98 sidor. Fortfarande mycket mycket långt ifrån färdigt förstås, men det var trevligt att se så tydligt hur det rört sig framåt.
lördag 17 januari 2015
Att skriva sig in i tvivlet – och vidare
Jag lyssnar på medeltida körverk och petar, skriver, försöker flöda, försöker tänka på texten, försöker att INTE tänka på texten, utan vara i skrivandet. Svårt!
Jag börjar känna min process nu, och här kommer det tvivlande skedet. Besvärligt. Det ser ut så här: det börjar finnas ganska mycket text nu, tillräckligt med massa och material för att kunna säga något om textens väg vidare. Samtidigt är det fortfarande rätt tidigt i processen, vilket gör att väldigt mycket av texten är ofärdig, och det finns mycket bakland* som ligger kvar.
När textmassan växer blir det tydligt vad som fortfarande inte är skrivet, vad som måste till. Och det är smärtsamt.
Vart är det på väg? Hur ska det bli? Kommer jag att lyckas genomföra det jag vill?
I det här skedet börjar jag också föreställa mig förlagets läsning, och det är oftast plågsamt – eftersom jag just nu hittar på kritik och ointresse, snarare än positiv respons … Visst finns det ögonblick av hybris också, men de är färre just här i processen.
Men: det finns en stor tröst i att kunna känna igen det som just process, istället för att bara drabbas av tvivel på texten. Tvivlar gör jag, men jag hanterar det.
Nu gäller det att skriva mer, våga vara i texten, låta den ta form och breda ut sig och att sakta men säkert skriva mig ur det här tillståndet.
* Bakland: skissade scener, svep, bakom-material, egna tankar om texten. Allt det där som skrivs först och som sen ska bort. Ibland är det förvillande likt "riktig" text och det gör det svårt att urskilja och stryka/skriva om.
Jag börjar känna min process nu, och här kommer det tvivlande skedet. Besvärligt. Det ser ut så här: det börjar finnas ganska mycket text nu, tillräckligt med massa och material för att kunna säga något om textens väg vidare. Samtidigt är det fortfarande rätt tidigt i processen, vilket gör att väldigt mycket av texten är ofärdig, och det finns mycket bakland* som ligger kvar.
När textmassan växer blir det tydligt vad som fortfarande inte är skrivet, vad som måste till. Och det är smärtsamt.
Vart är det på väg? Hur ska det bli? Kommer jag att lyckas genomföra det jag vill?
I det här skedet börjar jag också föreställa mig förlagets läsning, och det är oftast plågsamt – eftersom jag just nu hittar på kritik och ointresse, snarare än positiv respons … Visst finns det ögonblick av hybris också, men de är färre just här i processen.
Men: det finns en stor tröst i att kunna känna igen det som just process, istället för att bara drabbas av tvivel på texten. Tvivlar gör jag, men jag hanterar det.
Nu gäller det att skriva mer, våga vara i texten, låta den ta form och breda ut sig och att sakta men säkert skriva mig ur det här tillståndet.
* Bakland: skissade scener, svep, bakom-material, egna tankar om texten. Allt det där som skrivs först och som sen ska bort. Ibland är det förvillande likt "riktig" text och det gör det svårt att urskilja och stryka/skriva om.
Prenumerera på:
Inlägg (Atom)
