Läsning: augusti

Juli var ju lite mager, men augusti ser bättre ut på läsfronten.
Så här:

Steglitsan, Donna Tartt
Wolf Hall, Hilary Mantel
Nemesis, Philip Roth
Den som vill ha hare till frukost måste jaga om natten, Anna Hedlin
När hundarna kommer, Jessica Schiefauer
Drömbärarna, Kerstin Lundberg Hahn
Balladen om en bruten näsa, Arne Svingen
Lite ihop, Johanna Lindbäck
Kärlekspizzan, Johan Rundberg
Miss Peregrines hem för besynnerliga barn, Ransom Riggs

Summa: 10 lästa böcker (varav Steglitsan ju påbörjades i juli, det var väl trehundra sidor kvar vid månadsskiftet tror jag.)
6 kvinnliga författare och 4 manliga.

För vuxna: 4 st

För barn/ungdom: 6 st. 

Tudortema: 2 st…

Det höga antalet barn/ungdom beror på att jag läser in mig till ett bokprat i slutet av veckan. Jessicas bok har jag ju läst förut, men aldrig i hårdpärm. Räknas det som omläsning?

Inga fackböcker, ingen poesi. Inget icke västerländskt… 

Jag tyckte om Steglitsan, även om den var väldigt lång och bitvis långrandig, jag tyckte slutet var svagare än vissa andra bitar (de där föreläsningarna om konstens kraft yada yada…) men stämningen och miljöerna har stannat hos mig. 

Wolf Hall var som ett mjukt vatten att flyta bort i, slurp! Fick inget annat gjort, ville bara läsa läsa läsa. 

Nemesis av Roth läste jag för att Helena en gång för längesen när den kommit på engelska skrev positivt och intressant om den, plus pga en fascination för polio (min farmor hade det som barn, samt postpoliosyndrom som vuxen/äldre). Kan dock konstatera att nja, Roth är nog inte min kopp te, helt enkelt. Jag har läst en roman av honom tidigare, Konspirationen mot Amerika, gillade den inte. Den här skulle jag väl inte säga att jag inte gillade, men det KLICKAR inte mellan mig och hans språk, hans sätt att skriva. 

Av böckerna för barn/ungdom vill jag – förutom Jessicas bok som är väldigt bra! – särskilt rekommendera Balladen om en bruten näsa. Fin och ganska smärtsam men varm och humoristisk om en pojke och hans mamma och hans lust att sjunga och inte boxas, bland annat.  

Nu ska jag läsa Stina Stoors novellsamling Bli som folk. Hejs svejs!

Om litteraturen och staden

Det var en text i DN idag om stockholmskildringar i litteratur, och var författare bor, och att det är landsbygd som gäller och sådär.
Jag läste och tänkte en sak:
Att den där texten kunde ha blivit både mer djuplodande och mer träffande om den inkluderat
a) andra städer än Stockholm
och
b) ungdomslitteratur.

Och så tänkte jag att jag skulle skriva nåt om det där, men nu när jag väl sitter här så orkar jag inte skriva riktigt så utförligt som jag fantiserade om.
Men, något åt det här hållet:

Det skulle bli en text som kunde börja med att säga något om att det finns en ganska tydlig tendens till Stockholmscentrering i dagspress (eh, åtminstone huvudstadsbaserad sådan). Det behöver jag kanske inte orda om så mycket? Men liksom på allvar, hur intressant är det att läsa om att inga författare bor innanför tullarna längre? Nähää, TULLARNA. Dom, ja.
Ja ja.

Det andra, som är lite mindre självklart och givet (beroende på vem man frågar förstås) är ju det ständiga osynliggörandet av (barn- och) ungdomslitteratur. Kommer man ut med en roman för vuxna på ett åtminstone halvstort förlag så väntar man sig recensioner på recensionsdagen, eller inom ett kort tidsspann från den. Kommer man ut med en roman för ungdomar ska man liksom vara nöjd om man ALLS recenseras. Och det är inte så säkert. Nåt datum är ingen idé att markera i kalendern.
Trist.
Och, som många påpekat bättre (till exempel läsambassadören och Jenny Jägerfeld via Lisa Bjärbo): det är en viss dubbelmoral i att gång på gång skriva om hur lite ungdomar läser, allt mindre hela tiden och oj oj, larmrapporter hit och dit. Men sen aldrig göra kopplingen till hur [lite] det skrivs, talas och ges utrymme åt den där litteraturen.
Apropå detta kan man som ett (tydligt) exempel på tendensen räkna antalet gånger som de nominerade i vuxen- respektive barn-och ungdomsklassen kommer att omnämnas i olika medier efter att augustprisnomineringarna tillkännages på måndag ...

Ja, det var något åt det hållet jag tänkte i morse. Men sen var det också det där med stadsskildringar och platser i litteratur, och en känsla (ej statisktiskt eller absolut belagd) av att de där skildringarna existerar i hög grad i svensk ungdomslitteratur och är värda att prata om/skriva om. Men vem gör det? Vem får en helsida i Boklördag för att grotta ner sig i Sverigebilden i ungdomslitteraturen? Jag skulle gärna läsa det!

Önska går ju

Den här skulle jag hemskt gärna vilja ha! Men den verkar vara slut. Aj aj aj. Aj.

Det är förstås Matilda, från Roald Dahls bok med samma namn. Å Quentin Blake, dina spretiga illustrationer formade min barndom!



ETA: Den fanns visst! Nu har jag beställt den. Hej fin julklapp till mig själv!

Om rätt ska vara rätt

Tramsigt kanske, men:
Det här är ju ingen anka, det är en gräsand (eller två)!




Eller hur?

(Från pekbok med ljud: Bondens djur.)

Äntligen!

Jag masade mig ut idag med min onda nacke/axel/rygg och gick in till stan. Besökte mysiga bokhandeln/cafét Lohrs pocket medmera vid Landala Torg. 

Ensamfika – inte dumt alls. 

Vid ett bord längre bort satt fyra studenter (Chalmers? Grundkurs i arkitektur eller nåt, tänkte jag först, men de kanske bara ska skapa och vara kreativa från start och inte läser sånt här? De verkade lite stora för att vara gymnasieelever bara, men de kan förstås ha varit treor från Hvitfeldtska) som pratade arkitekturhistoria. Allt från Doriska respektive Joniska kapitäler, via (den eventuella) skillnaden mellan Forum och Agora, över medeltiden (som skämtades bort som "några hundra år av kristet förtryck") till renässansen och säkert vidare. Fyra killar och en tjej, gissa vem som pratade minst. Den mörkhårige killen med brillor tycktes kunna allting. "Nämen, skillnaden mellan Forum och Agora var väl att Agora fanns det en stoa medan det på Forum fanns en basilika?" 

Jag log lite ner i mitt te och tänkte att jag har suttit precis så där och orerat, oräkneliga gånger. 

Och för mitt presentkort som nu är nästan exakt ett år gammalt (sedan jag, Ellen Mattson och Jessica Berglund pratade om våra böcker i bokhandeln) skaffade jag mig Duras Älskaren samt, och det är nu titeln på inlägget får sin payoff, den här: 

Som jag har suktat efter så länge. Den är slut på Adlibris (jag har haft den på bevakning). En bok som är fantasi, ren och skär fabuleringsglädje. Detaljrikedom, små anteckningar i kanten, teckningar och planscher, sidor med utvik (sjöormen är ett dubbelt uppslag, man viker ut sidorna åt båda hållen), korshänvisningar, litteraturtips ... jag älskar den! På det där sättet som jag älskade en del böcker jag läste när jag var liten. Oreserverat, passionerat, och med ett litet sting av sorg i hjärtat för att det inte är på riktigt. 

Jag tänker också då och då att jag ska skriva något sådant nångång. Fantasy för barn/ungdom. Det gäller bara att veta hur man ska använda sig av genren. Vi får väl se. 

Kaniner

I lägenheten i Berlin hittade jag en barnbok som gjorde otroligt starkt intryck på mig som liten. Die Kanincheninsel. Jag minns bilderna precis från när jag var barn, stämningen, färgerna. Jag vet faktiskt inte vad den heter på svenska, Kaninön, kanske? (Det låter underligt.)

Boken handlar om en kaninfabrik, otroligt dystert och hemskt, dit små kaniner kommer i lådor och får sitta i burar tills de ätit sig tjocka, då det kommer män och hämtar dem igen. Mer får man inte veta, och mer vet inte kaninerna heller. Undrar verkligen vad jag tänkte/inbillade mig som barn. Jag var ju rätt liten när jag/mina föräldrar läste boken. Kanske köpte jag helt enkelt konceptet med en okänd framtid. Kanske fattade jag? Minns inte, men det kan ju vara därför den gjorde sånt intryck på mig...

Till kaninfabriken kommer Den lilla bruna, och sätts i samma bur som Den stora gråa. Tillsammans rymmer de, men den stora gråa har glömt allt om världen och friheten, och tycker bara att det är otäckt. Den återvänder till fabriken, och den lilla bruna skuttar iväg på egen hand för att gräva sig en håla. 

... och den där boken jag hade med mig för att läsa i Berlin ser ut så här:

Sammanträffande? Eller vad är det med Tyskland och kaniner?

Jag måste säga att jag inte begriper varför Farväl till Berlin fått det där omslaget – om det inte verkligen ÄR något med Tyskland och kaniner – det framstår som rätt obegripligt. Men har inte hela den där nittonhundratalsserien (Lind & co) rätt mysko omslag?

Wiiiiiiiiiiih!

[ska förstås utläsas som ett glatt tjut, som kaninerna i Wallace & Gromit-filmen The Curse of the Ware-rabbit låter när de blir nerdragna under jord av kanindammsugaren...]

Jag hittar detta på Bokfreak: i höst kommer Frida Nilsson med en ny bok om Hedvig, min favorit-barnboksperson just nu! Möjligen tillsammans med truckförare Kurt (men han är ju i och för sig inte särskilt trevlig).

De tre första böckerna om Hedvig har jag bokpratat och tipsat om till höger och vänster. Läs dem, för allt i världen! Frida Nilsson har ett riktigt bra språk, med kluriga vändningar och bilder, stora känslor och allvar. Dessutom HÄNDER det ju så mycket omkring Hedvig...