M C Escher-inspirerade miljöer, omöjliga perspektiv, en tyst vit figur (Ida), svarta vankande och skränande kråkor, ändlösa trappor och broar och dörrar, utsökta miljöer.
Så vackert!
Alltihop passade mig perfekt, och jag har suttit nästan andlös och spelat.
Det finns inte mycket till plot, och inte mycket mer uppdrag än att ta sig fram. Hitta rätt knappar att stå på, rätt vred att vrida och reglage att skjuta (och så djupt i mig de där raspiga ljuden från Myst är nedlagda! Det finns ett svagt eko av det i detta: att undersöka och undersöka och gå fram och tillbaka tills lösningen uppenbaras) för att kunna ta sig vidare.
Den gula figuren där är Totem, en vän som dyker upp då och då, och kan hjälpa Ida att ta sig fram och vidare. Om jag inte redan visste att mitt hjärta fås att slå snabbare på de mest underliga vis skulle jag kanske förvånas av att det går att känna så starkt för en tyst fyrkantig figur. Men. Men! Den spänning och dramatik som ändå finns i detta mestadels meditativa kringvandrande, har med Totem att göra. Väldigt fint.
Och som allt annat finns det förstås fanart på internetz, som skaparna samlar ihop på en tumblr.
Nu sitter jag här och sörjer lite att jag spelat färdigt alla banorna ...
