Något om läsning

Jag har aldrig varit en sån som skrivit upp det jag läst (förutom i rätt ojämna intervall här på bloggen), något jag regelbundet ångrar.
Nu, 2015, har jag börjat skriva upp, eller in, eller ner, eller vad det heter, i mobilens anteckningar. Inte bilderböckerna jag läser för barnen, men alla andra böcker.

Nu, idag, ser listan ut så här:

Jag ger dig solen, Jandy Nelson
Den vita duken, Benjamin Stein
Att föda ett barn, Kristina Sandberg
Vi behöver nya namn, NoViolet Bulawayo
De användbara, Mattias Hagberg
Evighetsbarnen, Beate Grimsrud
Apropå Opa, Julia Butschkow
Gränsbrytarna, Erik de la Reguera
Smaragdernas bok, John Stephens
Sagas bok, Elsie Johansson
Serenader två, Peter Kihlgård
Timme noll, Lotta Lundberg
Liksveperskans son, Sekel Nordenstrand
Jägarna på Karinhall, Carl Henning Wijkmark
Marcelo i den verkliga världen, Francisco X Stork
The absolutist, John Boyne
Livets outgrundliga mysterier, Benjamin Alire Sáenz
Män förklarar saker för mig, Rebecca Solnit
Mördarens apa, Jacob Wegelius
Anden i näktergalsögat, A.S Byatt
Hyresgästerna, Sarah Waters, ej utläst
Rosens namn, Umberto Eco
Vicekonsuln, Marguerite Duras
Skymningsporten, Jeanette Winterson
Kodnamn Verity, Elizabeth Wein
Fangirl, Rainbow Rowell
Häxringarna, Kerstin Ekman
Maresi, Maria Turtschaninoff
Stormen, William Shakespeare
Vi kom över havet, Julie Otsuka
Lila hibiskus, Chimamanda Ngozi Adichie

Summa summarum när vi går in i juni månad:

31 böcker, varav en outläst. Sarah Waters, jag VET! Men jag kom ungefär halvvägs, och sen körde jag fast på mitt mesta hatobjekt när det gäller plot. Nej, jag kan inte säga vad det är, för då sabbar jag väl boken för nån som inte läst den än. Ja, jo, jag tror nog att det blir bra ändå, men jag tappade sugen, och sen stod andra på kö, och så fick jag lämna tillbaka den och jag får väl se om jag lånar hem den nån gång igen. Så vi säger 30 lästa, helt enkelt.

17 kvinnliga författare och 13 manliga.

28 skönlitterära och 2 fackböcker.

9 för barn/ungdom och 21 vuxenböcker.

Och alldeles för västerländst/vitt/europeiskt. Man ser ett litet försök mot slutet att förändra det, och det ska jag fortsätta jobba med. 

Bäst och sämst då? 

Starkast läsupplevelser på helt olika sätt, och utan inbördes ordning: Att föda ett barn, Vi behöver nya namn, Jägarna på Karinhall, Mördarens apa, Häxringarna, Lila Hibiscus. 

Tyckte också om, eller vad man ska kalla det, Vicekonsuln. Jag har läst en del Duras, och det har aldrig hänt att jag inte blivit hänförd av hennes språk och blick och precision.

Sämst? Jag tyckte att Rosens namn var bitvis otroligt seg och ointressant, skummade det mesta utom mordgåtan i klostret… Var inte förtjust i (men läste ut) Boynes The absolutist. Tycker att han ofta har det där lite för lätta handlaget, som skummar på ytan av Väldigt Allvarliga Ämnen men inte lyckas (eller vill?) gå på djupet.

Jag borde eller skulle vilja försöka skriva nåt mer om de där som jag gillade bäst, om var och en av dem. Kanske bättrar jag på min bloggstatistik lite och försöker.

Det här med läsningen är i alla fall något nästan ofattbart härligt. Så här mycket har jag inte läst sen innan jag blev gravid första gången, tror jag, efter det hämtade det sig aldrig riktigt, förrän nu. Så känns det i alla fall.

Just nu är jag inte i så hög grad en skrivande människa (vilar lite från texten) men åtminstone en läsande. 

Bibliotekarie igen

Förra veckan började jag jobba igen, efter nästan ett år som föräldraledig. (Ledig och ledig, ni vet väl, eller kan tänka er. Men hemma från jobbo iallafall.)
Måndagen: mycket förvirrad
Tisdagen: lite mindre förvirrad (märkte t.ex att en del lösenord satt i fingrarna)
Onsdagen: Jobbade kväll. Verkade veta vad jag höll på med. Kom på saker jag glömt. La märke till saker jag mindes. Kände mig glad och varm i kläderna.
Und so weiter.

Och böcker. Överallt är de, de kastar sig över mig och ner i min väska och in i min reservationskö.
Först läste jag Vanja Hermeles In som ett lamm, ut som en tigrinna och göstapetter vad bra den var! Ömsom skrattade, ömsom morrade. Läste högt för Axel, rekommenderade till alla. Ni HAR väl läst den? Jämställdhet och makt och Hur Det Ser Ut. Kan man säga.
Sen läste jag Stewe Claesons nya roman (färsk från uppackningsvagnen, ännu ej inlagd i systemet, så lyxigt kan det vara!), Komma nära och tyckte myckte om den, det får nog kallas sträckläsning, även om jag förstås tyckte att hans förra roman Den tjugotredje dikten var ÄNNU bättre ... Jag beundrar och avundas det där att kunna skriva om saker så att det blir jäkligt spännande, utan att det kanske är det på ytan, eller vid första anblicken.
Sen läste jag också (äntligen!) Ingens mamma och tyckte att den var intressant och ungefär som jag tänkte mig fast kanske lite mindre provocerande än jag föreställt mig. Inte att jag trott att just JAG skulle bli provcerad, men att den liksom skulle vara hårdare? argare? Nå.

Nu ... ska jag ta tag i resten av min hög, samt de där stackars böckerna som förblivit påbörjade i sommar:
Forsters Maurice
Williams Stoner
Negar Nasehs Under all denna vinter (träffade henne på Bokdagarna i Dalsland och började läsa boken där, hade med den till Amsterdam).

Och så Amanda Svenssons Allt det där jag sa till dig var sant, för vi ska ju ha seminarium ihop på bokmässan!

Men jag tror att jag tvingat mig upp ur lässvackan. Känner mig åtminstone rätt sugen på läsning, och det är väl det första, så att säga.

Sen är det mer researchbetonad läsning också, men den kan jag skriva om en annan dag...

Årets första icke utlästa bok

Jag vill gärna både läsa och gilla indiska romaner, hade sett fram emot Anjum Hasans Bort, bort om än på ett rätt lågmält sätt.

Hade kanske inte tyckt illa om den om jag läst ut den (nu avslutade jag faktiskt redan efter halva) men tänker såhär inför nya året: inte lägga tid på att läsa sånt jag inte vill läsa/gillar/som ger något/som är bra/etc. Och Bort, bort var lågmäld intill försvinnande, även när själva handlingen innehöll massor av folk och skeenden och "indiskt" tumult. Men en huvudperson som var lite avstängd och blek, på ett svenskt nittiotalsvis (sen svensk nittiotalsprosa (och då menar jag väl egentligen 1998-2003 ungefär), särskilt novellerna är en av mina fasta litterära referenspunkter). Ni vet: iakttagelser utan känsla, betraktande och reflekterande men utan att läsaren får komma riktigt nära. Och då blev myllret runt omkring för mig bara störande.

Såg att Johanna L på bokhora frågade sig (och läsarna) om vad det var med det utdragna i läsningen kontra det inte jättehöga antalet sidor i boken och jag måste hålla med. Det kändes pladdrigt, övermäktigt, vilket bidrog till långsamheten. En anledning tror jag faktiskt ligger i typografin: romanen ÄR mycket tätare satt än t.ex min roman. Man luras att tro att den är kortare än den är, kanske hade den vunnit på att se ut som en tjockare roman, när den nu faktiskt är det.

Men framförallt handlar det förstås om ovanstående innehållsrelaterade anmärkningar, för min del. Nu läste jag inte ens långt nog för att få följa med Sophie Das tillbaka till hemstaden Shillong, men jag tröttnade helt enkelt.

Övrig kommentar: jag tycker att kvinnan på omslaget påminner om indiska modellen/bollywoodstjärnan Deepika Padukone. Något med ögat.