Berlin!

Vi for till Berlin, Jessica och jag, från torsdag till måndag. Tredje året i rad som jag är där i maj. Men många år sedan jag var där utan barn, vilket var ... trevligt.
Det var ett skrivretreat, kan man säga: med textsamtal och skrivande, samt research på platser och på museum.
Vi skrev till frukost, och vi skrev ett par timmar på kvällen, från tio ungefär, till midnatt. Fantastiskt.

Och hon hade läst min text, det där (som jag tyckte) ogenomträngliga otydliga oklara jättematerialet. Och ja, det ÄR ju en skiss. Men hon hade ord för det också, och vi pratade i över två timmar om texten, och många trådar trasslades ut i mitt huvud. Det är massor kvar, förstås, lång tid och inte bråttom. Men nu kan jag ändå se vart jag ska, vart jag vill, vad som måste till. Och det är rätt fantastiskt, även om det också skrämmer. Nu är det skriva som gäller. Borra, borra, borra, bygga personer och miljöer och linjer. Mums!

Och så var det ju Berlin, i maj, med blommande kastanjer och koltrastar överallt och de här gatorna och parkerna och miljöerna som jag tycker så mycket om. Och att få introducera det för Jessica, som inte varit där innan.


Textrespons med te.


 
Frukost och förmiddagspass på Hilde.



Kastanienallee.


Vårens färger i Tiergarten.

Textrespons - igen

Dags igen! Jag och J har mailat varandra varsin text, att läsas inför några dagar i maj, när vi ska åka till Berlin ihop. Och bland annat alltså ge respons.
Hennes projekt har jag läst förut, ett par gånger. Det ska bli väldigt spännande att se hur det utvecklats sen sist!
Men min text? Huuuu, det är första gången nån läser, första gången jag kommer ut ur bubblan. Och det är förskräckligt. Jo, verkligen. Gräsligt. Då och då överfalls jag av det: fy fan vad dåligt det är! Vad ska hon SÄGA?! Hur ska vi kunna prata på ett vettigt sätt om det?! Det är inte koketterande. Det är helt och hållet på allvar. Andra stunder kan jag tänka att jo, visst, så här har det ju känts varenda gång, såklart, varenda FÖRSTA gång. När texten ska bli liksom på riktigt, och det är ett tryck som den varje gång bara med knapp nöd klarar. Åtminstone i mitt huvud.

Gör jag mig förstådd? Så mycket av detta är svårformulerade känslor och ågren. Men. Jag kan i de klara stunderna se att detta också är PROCESS, även om det är smärtsamt.
Det är ju på sätt och vis mitt shitty first draft som hon ska få läsa.
Och visst - utifrån vårt samtal kommer nya tankar och insikter och riktningar, ny medvetenhet om vad det är jag gjort egentligen, vad som kanske eventuellt finns i det där materialet. 170 sidor, det är otroligt mycket, men min känsla just nu: att ingenting av det som jag egentligen VILL finns på de där sidorna, utan fortfarand

Mot ljuset

Jag och Jessica pratade om vårt Bläckäktenskap på biblioteket i Kungsbacka nu ikväll. Som en del av detta läste vi varsitt kort stycke ur ”Mot ljuset” respektive ”Pojkarna”, om nattfjärilar, närmare bestämt. Jag tyckte att det var fint, så där ovanligt så att min egen text, mina egna ord, talade till mig. 

Så här:

Längs hela verandan utanför matsalen flyger nattfjärilar och malar mot lamporna. Små flyn med tunna vingar, och större fjärilar. Bleka färglösa nattvarelser med långa känselspröt. Deras kroppar är stora och ludna, som om de inte alls vore insekter, som om de vore något annat.
Deras oförnuftiga längtan efter ljuset, efter att gång på gång slunga den där tjocka håriga kroppen mot lamporna. De kommer ur mörkret utanför, ur de mörka kvällarna och nätterna, de kommer som om de sögs mot ljuset av en kraft utanför dem själva.
Ljudet när de träffar lampkuporna: en duns, som en lätt klapp av en handflata. Ett köttigt ljud. Och ibland, när de förirrar sig in i lampkupan: det vidriga ljudet av bränd kropp, brända vingar, bränd päls. Hur de surrar och störtar, eller som med ny kraft i döden virvlar upp ur lampan och ursinnigt slungar sig mot taket innan de singlar till marken.

Den tiden på året

Hej stackars lilla bortglömda blogg. Och eventuella läsare!

Det är ju den tiden på året igen: tiden då skiftet från sommar till höst sker i och med Bokmässan. I år hade jag ett mycket lugnt program, åtminstone vad det gällde eget deltagande. Pratade med Jessica på lördagen på Biblioteks- och berättarscenen om vårt Bläckäktenskap – som för övrigt annonserades i Vi Läser i våras, under rubriken ”Vi har hört …”:

I övrigt gled jag omkring och var på oförskämt bra humör och lyssnade på olika seminarier. Meg Rosoff, Herta Müller, Kristian Lundberg, Nina Björk och Göran Greider, Hans Ruin och Henrik Berggren, Ove Sernhede, Anna Larsdotter (om boken ”Kvinnor i strid”).
Summa summarum mycket bra.

Det dracks bubbel. Jag var på middag både med min agentur och med förlaget. Pratade och pratade och pratade. Fick testpitcha kommande romanen några gånger för olika människor. Fortfarande lite svettigt, men det ska nog ge sig!

Sen är mässan över, som varje år. Och en sorts post-bokmässe-blues kommer och sveper in en i en blöt yllefilt, innan man hittar tillbaka till sin egen verklighet. Tur då att jag har ett jobb som liksom rycker en tillbaka: förbereda bokprat, göra affischer, arrangera fotograferingar, planera projektansökningar, läsa och köpa ungdomsböcker … Och det är bara tisdag.