Något som inte brukar hända mig!

Att ha två ideer i huvudet samtidigt.
Men: nu har det hänt.

Läs nerifrån och upp, såhär skrev jag om det alldeles för en stund sen, i ett socialt medie nära dig (mig):

Det första var en fras, den dök upp redan för flera veckor sedan. 

Resten (eh, alltså inte ALLTIHOP förstås, men det som är idén just nu) kom som en vision när jag låg och nattade bäbis häromkvällen. Mycket tydligt, växande för min inre blick medan jag tänkte mer och mer tills han somnat. Satte mig sedan direkt vid datorn och slängde ner det där i ett textdokument. För att inte glömma! 

Och sen har det vuxit. 

Och jag kan inte låta bli att tänka på det.

Öppnar det där dokumentet på lediga sekunder flera gånger varje dag, skrollar lite, skriver ner nåt mer (en fras, en fråga till mig själv, något att testa i tanken eller fundera över, möjliga vägar.)

Som sagt ovan, jag har ingen aning om ifall det bara är jag som skulle se poängen med det, men så har jag ju mer eller mindre alltid tänkt med mina ideer, så det känns inte som nån måttstock. 

Det jag inte vet är nu mest om jag bara ska låta det vila (om jag kan!) eller om det faktiskt skulle gå att hålla två saker i huvudet samtidigt. 

Får väl se.

Om stil(ar)

Bernur har läst C-M Edenborgs Mitt grymma öde, och formulerar sig bland annat såhär:

Edenborg är delvis ute i samma vitaliserande ärende som Malte Persson: alltså har det blivit en rappt skriven skröna som lever i detaljrikedomen och i stilen, präglad av excesser som man antingen godtar eller förkastar. Jag välkomnar bedriften, tycker att det här är storartat och något som svensk litteratur inte kan få för mycket av, för jag har inte läst en bättre svensk roman sedan förra årets Lacrimosa av Eva-Marie Liffner.

Och jag blir matt och varm och trött och rädd och allt annat som går att bli i förhållande till skrivandet. Jag vill ju. Jag vill ju kunna PRECIS det där. Men tvivlar väldeliga.
När jag tänker på min stil kan jag ibland få för mig att det är ett stort jäkla gravallvar alltihop. (Nej, nej, et är inte en håv, detta, bara ett litet blottande.)
Men jag vet också att åtminstone det jag håller på och skriver/funderar/sliter/river/bänder i/med/på/etc just nu inte bara är gravallvarligt. Åtminstone är det bitvis alldeles ojämförligt roligt att skriva, och det tror jag väl och hoppas har smittat av sig i själva stilen.


Sen vet jag inte om jag verkligen VILL skriva "en rappt skriven skröna". Egentligen. Om jag tänker efter. Men det är nåt med det där rappa, det lätta, HANDLAGET, hanterandet. Som jag avundas och lockas av.
Nå. Ska inte ta ut nåt tvivel i förskott så att säga, utan istället försöka skärpa till mig och komma igång, komma igen, komma in i matchen yada yada yada ...

Det här med att läsa, nuförtiden

Jag hade ju förstått att det där med en bäbis i familjen skulle innebära allt möjligt. Sömn, egentid, etc. Samt det där med att läsa. Och visst, det mesta som en har hört, stämmer. Kärleken, sömnen, etc, etc. Och det där med att få tid eller ro att läsa. Men med mig är det ju dessutom andra grejer som ställer till det.

Håller just nu på med Hustvedts Lily Dahls förtrollning, som jag nog ändå inte har läst (så då är det väl Ögonbindeln jag läst en gång för länge sen, samt förstås de tre nyaste). Den är bra, men också lite otäck. En vagt läbbig stämning, ledtrådar lite hit och dit som kan eller inte kan bli något. Jag vet inte. Men det är lite läskigt. Och jag är, trots att jag väl faktiskt måste räkna mig själv som en vuxen människa, rätt så mörkrädd och lättskrämd. Får lätt för mig saker om jag är ensam hemma på kvällen. Ser inte på skräckfilm, för att det varken roar mig, eller är nyttigt. Har en fantasi som är starkare än förnuftet i dessa fall. Det KAN ligga nån under sängen, det KAN finnas något ute i hallen. Etc. Mycket oförnuftigt och irriterande och opraktiskt på alla de sätt. Samt innebärande, då, att jag inte vågar läsa för läskiga böcker. Sarah Waters Främlingen i huset läste jag, vet inte hur det gick till men ensam hemma var jag nog inte under tiden ...

Det jag ska komma fram till är: det tar sån tid! Jag vill inte läsa när jag är själv. Tänk om jag blir uppskrämd? Tänk om det blir som med den där Alienfilmen (trean?) med alien-människobarnet som har ett sånt läskigt ansikte och som fick mig att stå inne på toa i lägenheten i Frölunda och INTE kunna övertyga mig själv till hundra procent att det inte var möjligt att det stod just en sån i hallen utanför. Jag skrattade åt mig själv, också, men det hjäplte inte. Det fanns liksom inte tillräckliga bevis.

Ni fattar ju.

Den andra boken jag håller på med är Tomas Bannerheds Korparna. Den är än så länge (en liten bit in) väldigt bra, men har en annan sorts otäck stämning. Det där Barndom-där-det-går-åt-helvete. Njä, det blir säkert bra för Klas SÅSMÅNINGOM, men innan dess kommer en massa små och stora saker att gå åt helvete. Käpprätt. Och han är bara ett barn.

och det där att läsa om/höra om barn. Nu. Näää.

Det går helt enkelt ganska dåligt med min läsning. Kommer inte nån vart, direkt.

Jag måste skärpa mig!

Men hur gör en det?

En liten spya på kvällskvisten

En del jag känner sätter sig och läser sina texter när de är lite låga eller deppiga. Med strålande resultat, givetvis. En ständig källa till tjat och förmaningar, samt sedermera förstås även internskämt. Själv har jag inte det problemet, eller den läggningen, eller den dragningen. Icket.

Däremot sjunker jag gärna ner framför datorn och läser bloggar, tweets (säger vi så på swensko?), artiklar, diverse, whatever. Vilket gudarna ska veta inte nödvändigtvis är bättre. Tvärtom? Jag vill visserligen inte kräkas på min text, men kanske stundom på allt annat. Andras text, andras liv, mitt liv, kulturen, Kulturen, Stockholm, ja herregud kanske särskilt på Stockholm. Och det spelar ingen roll att jag varken BOR där eller VILL bo där, den sugande kraften från det där högenergiska svarta hålet som är kulturvärlden i huvudstaden når ända hit, ända hem.

Jag vet inte vad det är. Texter, cirklar, relationer, krav, redaktioner, utrop, tillrop, hejarop, litteratur, bloggar, filmer. Saker jag gillar eller inte gillar.

Lite som att läsa inredningstidningar och deppa över sitt eget hem. Eller fitnestidningar. Ja. Men det är på något vis nästan värre med all denna kultur, detta samlade tryck från alla de där människorna som tycker saker och producerar saker och förväntar sig saker och ... äh.

Alla hänger ihop också, de där cirklarna är så jävla små. Och jag är en del av detta, kanske möjligen eventuellt är det just DET som driver mig till vansinne? Att jag inte är utomstående? Att jag sitter här vid mitt skrivbord i Göteborg och skriver liksom för mig själv (men med undertecknat kontrakt i jösse namn) – det har ingen betydelse. Jag ingår. Jag är en del av. Och det är just nu och just här inget positivt inkluderande med det. Kanske var det den känslan, alltså den motsatta: känslan av att INTE höra till – som gjorde att vi startade Fantasin 2004? Ja, kanske. Nu är det förbi, alles ist vorbei, och jag sitter här och pallar inte trycket från det där stormande snattrande smattrande.

Ta detta inlägg för vad det är, bitte!

Att lämna ifrån sig texten, del 1.

Jag och J. har utbytt text inför nästa helg. 110 sidor har jag skickat. Och nu håller hjärnan på med någon sorts nervös separationshantering: snabbspolar fram och tillbaka genom texten, tänker ut bättre formuleringar på något ställe, tittar mycket kritiskt på olika pariter och dömer ut dem, får blixtklara minnesbilder av någon passage som borde ha korrigerats.
Själv sitter jag liksom hjälplös och ser detta hända. Då och då antecknar jag någon av de alternativa formuleringar som hjärnan föreslår. Lika ofta låter jag bli. Rädd att vada längre ut i de här osäkerhetens myrmarker. Det är ju J! tänker jag sturskt. Hon har läst mig förut, det gick ju bra då. Och jag vill så hemskt gärna höra vad hon har att säga, jag vet att det kommer att ge mig injektioner, oavsett riktning. Men denna oro! Nervositeten!
Att texten så snart den lämnar datorn och skrivs ut på papper förvandlas till Något Annat, något det ställs andra krav på. Och det är samtidigt det jag vill. Ambivalens!

Så sant som det är sagt ...

(Nej, nej, det var inte jag som skickade in den! Jag skulle ha valt en något annorlunda bild...)

Från Post Secret, världens bästa bekännelsesida, tvära kast mellan skratt och sorg.