”Läsa poesi om fäktning”

Här är boken, förresten, som jag nämnde i förbifarten utan att riktigt nämna den, i det där klippet i Babel. Mary Jean Chans Flèche. Inte bara om fäktning, verkligen inte. Också om identitet och tillhörighet, att vara kinesisk och/eller engelsk, om sex och sexualitet, om relationen till en mor, en mors minnen, en mors föräldrar. Om te, om språk … Jag tyckte att den var fin. Rekommenderas!

Kolibrin och trumpetrankan

(Alltså, jag vet faktiskt inte hur det är, om man FÅR posta en dikt såhär. Copyright etc? Men jag chansar.)
Det här tyckte jag var väldigt fint.

When the hummingbird
sinks its face
into the trumpet vine,
into the funnels

of the blossoms,
and the tongue
leaps out
and throbs,

I am scorched
to realize once again
how many small, available things
are in this world

that aren’t
pieces of gold
or power–
that nobody owns

or could buy even
for a hillside of money–
that just
float about the world,

or drift over the fields,
or into the gardens,
and into the tents of the vines,
and now here I am

spending my time,
as the saying goes,
watching until the watching turns into feeling,
so that I feel I am myself

a small bird
with a terrible hunger,
with a thin beak probing and dipping
and a heart that races so fast

it is only a heartbeat ahead of breaking–
and I am the hunger and the assuagement,
and also I am the leaves and the blossoms,
and, like them, I am full of delight, and shaking.


 Mary Oliver, Summer Story

Hittade det här.

It is part of a bigger story!

Får nån sorts tårar i ögonen varje gång jag ser det här. Mycket mycket bra.

Människor har sett likadana ut alltid

Det är något konstigt med "förr i tiden", visst? Jag har nyligen läst om det hos jennymaria ang. svartvita foton, och för ett tag sedan i Bernurs recension av min debutbok. Den där andra, annorlunda världen. Eller?

Hos Rachel Hulin hittar jag nu dessa fantastiska bilder som liksom får det att bubbla lite i min hjärna. Är det på riktigt? Kan det vara det?

1911, fast i färg! Och: människorna ser likadana ut. Visst? Nu spelar det förstås roll att det är Ryssland (mm), jag kan tänka att "sådär ser väl folk ut även idag, på avlägsna ställen", uppklädda i folkdräkt och ceremoniella, exotiska kläder. men förutom det. Förutom kläderna.

Se på deras ansikten, deras blickar! Det är något med detta som fascinerar mig nåt enormt. Att de ser likadana ut. Att när väl det där svartvita filtret (för det får man ju kalla det, även om de här bilderna ju är tagna med just ett filter) från "gamla foton" är borta så träder människorna fram på ett annat sätt. Första gången jag såg de här bilderna satt jag och stirrade på dem en lång stund och liksom konfererade med mig själv huruvida jag över huvud taget KUNDE tro på att det var på riktigt ...

Fler bilder här. Nästan lika fantastiska som de perfekta är de halvt misslyckade, där färgerna ligger lite i osynk, som när tidningsbilder tryckts fel och färgerna inte ligger perfekt omlott. Mycket motvilligt låter sig naturen gestaltas i färg.

Människoätande människor i Märsta

Jag måste varmt rekommendera den här boken. En diktsamling för ungdomar, om ungdomar, av en poet som jag tänker mig att många placerar i det där lite svårare facket. 

Ungdomsbokspoesi? 

Går det? 

Det är sånt som vi bibliotekarier lite oroligt skakar på huvudet åt och bekymrat säger, "ja kanske om man pushar den ordentligt, så..." Det där har alltså inte med kvaliteten att göra, utan med den där känslan av att vissa saker är så SVÅRA att få ut till sina läsare. Och ofta just den där litteraturen som man önskar att flest människor skulle läsa. Se där ett av mitt yrkes största svårigheter och dilemman och utmaningar. (Det betyder alltså inte att vi inte försöker, att vi inte arbetar som sjutton med just det där, vill jag bara säga!) 

Nå. 

Aase Bergs bok är inte på något vis svår att läsa. Den griper tag direkt, den har en absolut klockren tonträff i att skildra ungdomar, tonårstankar, det där brusande vilda känslofladdret. Känslan av oövervinnerlighet, känslan av total bottensvärta. Spannet däremellan. Igenkänningen är total, här finns en sådan frånvaro av vuxenperspektiv att jag häpnade medan jag läste. Hur gör hon?! 

Det är kort, snabbt, eftersom det trots allt på något sätt hela tiden också är poesi. Eller en ungdomsroman med många radbrytningar. 

Inte vet jag. Inte spelar det mig någon roll. 

Känslosvallet går upp och ner igenom boken, igenom kropparna, igenom huvudet och blodet. 

Nej, jag tänker inte skriva någonting om handling eller huvudpersoner, jag tänker sluta nu och bara säga: LÄS!