Mer Fforde – eller hur bloggen fick sitt namn

... sen läste jag The Well of Lost Plots också. Den var långsammare än de första två och inte riktigt lika bra. En mellanperiod, förstås, Thursday håller sig undan inuti fiktionen, bidar sin tid etc. Men den tog sig nåt fantastiskt i slutet.

Och sedan avslutade jag Something Rotten, som var right back on top.

Han har ett sätt, Fforde, att slänga in sisådär en femtio olika plott-trådar under vägen, som läsaren har fullt sjå att hålla i huvudet samtidigt och parallellt, och försöka fnula ut om de är av vikt eller inte, och på vilket sätt de hör ihop, fler och fler trådar och mer och med akuta problem för Thursday, och sedan under loppet av ungefär tio-femton sidor i slutet knyts allt samman mer eller mindre, jorden räddas, och Thursday, och krocketmatchen, etc etc. Jag uppskattar det väldigt mycket! Hade ett par egna teorier här, som jag tyckte var hemskt smarta (kopplingen mellan den hale politikern Yorrik Kane och Hamlets dödskalle, tex), men jag gick bet totalt. Na ja.

Det är allt jag vill just nu: läsa. Och gärna just detta. Litterära, smarta, hejdlösa, roliga och helt vansinniga berättelser. Idag tog jag mig dock samman och läste ut Giftträdets bibel (bloggning kommer såsmåningom, den är bokcirkelbok!), men jag har en glupande hunger efter mer Thursday Next. Och det lär finnas en till: First among sequels. Och ytterligare en som kommer till våren. Huzzah!

Romanen. Igen.

Pratade med K idag och vi var så alldeles intill formuleringarna överens om våra perioder av icke-skrivande: det är som att man blaskar på ytan av livet. Man gnetar på, man har det trevligt, men man når aldrig riktigt in till nåt på DJUPET.

En brist.

Jag arbetar med det där just nu. Att närma mig igen. Det är en startsträcka, en tröskel, den måste helt enkelt övervinnas!

Skrev lite igår. Skrollade mig igenom det mesta, förutom slutet. Petade. Tittade. Kände efter. Försökte.

Idag mer: lite faktiskt skrivande.

Att detta som inte är något stort egentligen kan ta så mycket energi, kan ha så mycket motstånd i sig! Den riktiga lusten finns inte här. Den finns i hittepået, i det första, i skapandet, i flödet. Det här är – trots allt – REDIGERING. Fastän det även här förekommer skrivande av stycken, nya formuleringar, nya idéer, så är det något annat. Förbättringar av något som redan finns. Puts. Egentligen är det ju roligt: att (då och då) kunna se att texten faktiskt är bra, och att jag kan göra den bättre. Men. Bekvämligheten infinner sig också snabbt: ett lite håglöst petande och skrollande. Jag gulmarkerar stycken och skriver nån kommentar till mig själv om vad jag borde göra. Men gör det inte. Lathet!

I Thursday Nexts universum skulle det finnas nåt straff för den typen av underlåtenhet. Jag skulle fått Jurisfiction på halsen kvickt som bara den. I vårt universum är det bara en deadline (15:e september) som långsamt kommer närmare, men på något vis inte tycks särskilt skrämmande längre. Och om det är bra eller dåligt kan jag inte avgöra.

Lost in a Good Book

Mer Jasper Fforde. Å, vad det är fint att upptäcka romaner man borde ha funnit för längesen, och nu en kort stund till har framför sig. Njutningen!

Och jag hade rätt: det ska ju definitivt läsas på engelska. Jösses. Lova mig att ni inte försöker på svenska!

LIAGB (som vi väl kan kalla den) tar vid där The Eyre Affair slutade. Thursday Next jagar vidare efter skurkar (Acheron Hades var ju faktiskt bara den TREDJE värsta skurken i världen ...), litterära komplotter, reser i tiden tillsammans med sin far, har hela jorden att rädda (12:e december förvandlas annars allting – ALLTING – till en underlig rosa klegga), samt sörjer att Landen, hennes make, blivit utraderad av überföretaget Goliath, med benägen hjälp från The ChronoGuards (han räddas helt enkelt inte längre till livet av sin far när han håller på att drunkna som barn, utan drunknar verkligen). Tack och lov lever han fortfarande i Thursdays minnen, men bara där.

Det är vansinnigt roligt, nästan hela tiden. Och bildat. Och smart. Och bra på riktigt – tror jag! (Men vad är litterär kvalitet egentligen?) LITTERÄRT är det åtminstone så det förslår, jag måste nu ge mig ut på en liten googletur efter namn, titlar, etc. Klassisk engelsk litteratur (förutom lite Brontë) är faktiskt inte min avdelning, så här känner jag mig då och då lite vilsen.

Imorrn ska jag ta och låna med mig nästa: The Well of Lost Plots, om ingen har ryckt den från hyllan för mig.

Å, förresten, varsågoda:

"Good afternoon, Mr Cat."

The cat's eyes opened wide and the grin fell from his face. He looked up and down the corridor for a few moments and then enquired:

"Me?"

I stifled a laugh.

"I don't see any others."

"Ah!" replied the cat, grinning more than ever. "That's because you have a temporary form of cat blindness."

"I'm not sure I've heard of that."

"It's quite common," he replied airily. "I suppose you have heard of knight blindness, when you can't see any knights?"

"It's night, not knight," I corrected him.

"It all sounds the same to me." (s.163)

Thursday Next möter Cheshirekatten (som efter att countygränserna flyttats numera heter "Unitary Authority of Warrington Cat") i ... well ... Biblioteket.

Var är Jane Eyre?

Jessica har pratat om den här boken rätt länge, liksom pushat mig: "Men, har du inte läst den än?!". Nu äntligen härom dagen på jobbet slank den ner i väskan (en fotnot: detta med bibliotekariers bärande av böcker till och från hemmet! "Har du läst den?" "Njä, men jag har haft den hemma...").

Läste den i två sittningar (liggningar?), senast igår när A var på äventyr med min dator. Låg raklång i soffan hela kvällen och läste. Heja!

Jag börjar allt mer tänka att romaner som är engelskspråkiga i original också borde läsas på original. Var det Isherwood som ledde mig in på detta spår, efter åratal av tvekan (skamset brukar jag säga att jag inte läser så mycket på engelska. But WHY?!)? Jo, tror det. Denna lästes dock på svenska, men jag tänkte redan kort efter att jag läst ut den (förflyttad till sängen) att jag både/ville läsa om den, och då blir det väl på engelska: The Eyre Affair.

Alltså, vilken bok. Vad ska jag säga? Den svenska "baksidestexten", placerad på en flik i början, är gräslig. Återberättar saker ur romanen som vore den något annat än den är. Visst har romanen undertiteln "Ett fall för Torsdag Nesta", och visst har intrigen deckarinslag, visst, alltihop bärs upp på det viset. Men. Men! Man har helt misslyckats att få fram de andra nivåerna. Nåväl. Hur SKA man då säga vad den handlar om? Ett samhälle som på vissa sätt är modernt, och samtidigt tycks fixerat vid tidig engelsk litteratur. Ett samhälle med "littkrimmare" som löser fall relaterade till litteratur. Ett samhälle där Wales är Folkrepubliken Wales och där England och Ryssland fortfarande 1985 krigar om Krim.

Huvudpersonen Torsdag Nesta (i original förstås Thursday Next – överlag tycks översättandet eller icke översättandet av namnen lite godtycklig.) är en kvinna som arbetar som just littkrimmare, och blir inblandad i jakten på überskurken Acheron Hades för att stoppa hans planer, som bla innefattar att "stjäla" personer ur romaner och ha ihjäl dem - vilket, om stölden görs ur originalmanuskriptet, innebär att vederbörande försvinner ur alla upplagor av boken. Därav möjligheten att kidnappa Jane Eyre ur Brontës originalmanuskript. Å, dessa möjligheter!

Och, förstås, Jessica hade rätt: det var en bok för mig. Det ÄR en bok för mig. Så mycket litteratur och litterära referenser. Så mycket vanvördig lek. Så mycket bisarrerier. Och så en (stor) dos science fiction (eller vafan det ska kallas egentligen, allt samman försiggår ju i den här världen, den ser bara VÄLDIGT annorlunda ut...). Och bara grejen med just Jane Eyre. Rätt uppför min gata! Å Mr Rochester! När han dyker upp första gången (i samband med en näsduk märkt E F R) skrattade jag högt, eller hojtade kanske.

Så otroligt roligt skrivet, och så helt rätt uppfattat. Resan in i romanen Jane Eyre, och uppnåendet av ett annat slut (tidigare slutar romanen med att Jane följer med tråkmissionären till Indien!) är strålande. Hur personerna i romanen har det när de inte är med – romanen följer ju Jane, eftersom hon berättar i jag-form. Så länge Torsdag håller sig undan för Jane kan hon befinna sig på Thornfield Hall i lugn och ro ... eller, nåja, Hades finns där ju också, och lurar i skuggorna.

Nå, kära läsare, hur är det? Är jag (som vanligt) långt efter – har ni alla redan läst denna roman? Om inte: läs!