Det handlar om PO Enquists Ett annat liv. Om språket, och om vad jag inte tyckte att litteraturkritiken talade tillräckligt mycket om.
Varsågoda:
Och så kom det alltså en självbiografi. Eller en självbiografisk roman? Jag var till att börja med, om inte skeptisk så åtminstone avvaktande. Två skäl:
1) äldre man skriver självbiografi – skäl nog till tvekan.
2) en idol och förebild skriver självbiografi – vad skulle jag nu få för bild av honom som kanske raserade mina idéer om författaren och hans romaner?
Men. Men! Det var ju en PO-bok. Det omisskännliga språket, humorn, den tydliga kärleken till att formulera sig väl, till språkets vändningar och möjligheter.
Den sög in mig, den tvingade mig till sträckläsning. Och den öppnade för något annat. Något bortom humorn, norrländskan, det välkända språket.
Och när jag läst boken och sedan läste intervjuer och recensioner tyckte jag att där saknades något. Det talades om alkoholismen, sida upp och sida ner (till och med löpsedlar, har jag för mig, men det kanske är min hjärna som överdimensionerar det hela?). Rubriker i stil med ”Jag var så väldigt nära att dö”. Och det var inte den boken JAG läst. I boken jag läst var inte alkoholismen det som det ”handlar om”. Det är en smärtpunkt, en gåta, ett mörker, men det är inte det enda, det stora, det intressantaste.
Lars Lönnroth i Svd skriver om ”berättarteknisk briljans” och om berättelser som borde bli klassiska i svensk litteratur. Men han är otroligt, nästan överdrivet fokuserad vid innehållet, vid vad Enquist säger, vad han berättar och inte berättar. Att skildringen av skilsmässan är ”full av svarta hål” ser jag inte alls som problematiskt, utan som rätt givet. Men jag är å andra sidan inte det minsta intresserad av PO Enquists skilsmässa. Jag är intresserad av andra saker.
Eva Ström i expressen skriver att ”beroende och missbruk är bokens tema.” jag skulle säga att berättande är bokens tema. Det är i berättandet, i språket som allt börjar. Och det är också där det slutar, i att kunna ta sig ur alkoholismen genom att skriva, och att sedan skriva den bok vi nu läser, boken ”Ett annat liv”. (”men också skrivandet är en form av beroende” säger Ström visserligen) Hon nämner språket, men utan att säga att det är språk: ”stramt återhållen och musikaliskt flödande, i perfekt musikalisk balans med sitt ämne, rytmiskt framskriven”.
Boken består av tre delar.
Den första delen är barndom och uppväxt. Den andra är ut i livet, in i skrivandet och i politiken. Den tredje är alkoholismen och överlevandet. Jag läste alltså boken/romanen på en dag, i ett sträck. Kanske är det därför, kanske är det för att jag själv är fixerad och besatt av SPRÅK, men för mig var det ofrånkomligt och uppenbart att boken arbetar med tre distinkt olika språk.
Den första delen är skriven med stora doser av den där typiska Enquistska lågmälda humorn, den är invaggande, gripande, med många norrländska kursiveringar. Det är ett språk som en läsare av Enquist känner igen, och känner sig hemma i, välkomnad av. Kom här, sitt ner och lyssna, jag ska berätta något. Här återfinns teman och motiv från många av hans tidigare böcker. Man lockas av den där möjligheten till självbiografisk läsning. Äntligen! Var det alltså så här det var, så här det såg ut? Var det här han fick allt ifrån?
Den andra delen är längre, bitvis tråkigare, men fortfarande intressant. En lång båge som kanske slackar lite. Språket har ett annat flöde här, en annan ton. Klarare? Mer distanserat, och oftast utan den där humorn, de där kursiveringarna. Allt färre kursiveringar ju längre tid som går. Ett avstånd till västerbotten. Här flyttar författaren bort från sin dialekt, bort från språkets ursprung. Ut i världen, och där talas och skrivs det på ett annat sätt. Skriver man om filmutredningar och socialdemokratisk kulturpolitik kan man inte göra det på samma sjungande, berättande språk som när man berättar om kartorna, om de döda kattornas grotta, om att åka skidor genom Hjoggböle. Det måste göras på ett annat sätt. Med ett annat språk.
Den tredje delen så, den kvantitativt tunnaste, är den del som handlar om alkoholismen. Märkligt alltså, att det var den och nästan bara den det skrevs och talades om när boken kommit ut. Det slog mig medan jag läste, att det var så lite, alltså mängdmässigt, sett till antal sidor. En sådan tunn sista del. Men intensiv, smärtsam. Där blir språket obehagligt. Det är rytmiskt på samma sätt som ett oregelbundet ljud: där finns kanske en rytm men man hittar den inte. På samma sätt som en droppande kran gör mig vansinnig. Och det är förstås just så det ska berättas. Där finns ingen rytm, där finns inget som håller samman. Där är vi långt långt borta från köket i det gröna huset i västerbotten, långt borta från bilderna som använts och återanvänts i så många av hans böcker. Himlaharpan, hur skulle den kunna finnas där?
Jag hörde PO Enquist säga någon gång att när han skrev den sista delen så skrev han den på tio dagar ”och jag ändrade inte ett komma”. Och jag tänker: då har man verkligen skrivit sig in i det. In i texten, in i språket. När man väl är där så vet man hur det ska berättas, hur det ska skrivas. Språket SITTER. Det finns ett sätt att skriva det som är det rätta?
Det är litteratur, det var så jag läste det. Det var inte en människa som hade ett behov av att berätta för världen att ”jag var alkoholist”. Det var en författare som skrev och berättade om olika saker, många olika saker. Bland annat om skrivande. Och som genom och inuti och under allt detta också berättade något om språket, något viktigt.
Den andra delen är längre, bitvis tråkigare, men fortfarande intressant. En lång båge som kanske slackar lite. Språket har ett annat flöde här, en annan ton. Klarare? Mer distanserat, och oftast utan den där humorn, de där kursiveringarna. Allt färre kursiveringar ju längre tid som går. Ett avstånd till västerbotten. Här flyttar författaren bort från sin dialekt, bort från språkets ursprung. Ut i världen, och där talas och skrivs det på ett annat sätt. Skriver man om filmutredningar och socialdemokratisk kulturpolitik kan man inte göra det på samma sjungande, berättande språk som när man berättar om kartorna, om de döda kattornas grotta, om att åka skidor genom Hjoggböle. Det måste göras på ett annat sätt. Med ett annat språk.
Den tredje delen så, den kvantitativt tunnaste, är den del som handlar om alkoholismen. Märkligt alltså, att det var den och nästan bara den det skrevs och talades om när boken kommit ut. Det slog mig medan jag läste, att det var så lite, alltså mängdmässigt, sett till antal sidor. En sådan tunn sista del. Men intensiv, smärtsam. Där blir språket obehagligt. Det är rytmiskt på samma sätt som ett oregelbundet ljud: där finns kanske en rytm men man hittar den inte. På samma sätt som en droppande kran gör mig vansinnig. Och det är förstås just så det ska berättas. Där finns ingen rytm, där finns inget som håller samman. Där är vi långt långt borta från köket i det gröna huset i västerbotten, långt borta från bilderna som använts och återanvänts i så många av hans böcker. Himlaharpan, hur skulle den kunna finnas där?
Jag hörde PO Enquist säga någon gång att när han skrev den sista delen så skrev han den på tio dagar ”och jag ändrade inte ett komma”. Och jag tänker: då har man verkligen skrivit sig in i det. In i texten, in i språket. När man väl är där så vet man hur det ska berättas, hur det ska skrivas. Språket SITTER. Det finns ett sätt att skriva det som är det rätta?
Det är litteratur, det var så jag läste det. Det var inte en människa som hade ett behov av att berätta för världen att ”jag var alkoholist”. Det var en författare som skrev och berättade om olika saker, många olika saker. Bland annat om skrivande. Och som genom och inuti och under allt detta också berättade något om språket, något viktigt.
Det är så här det ser ut. Det är så här det görs. Här är mina teman, varsågoda, här är de olika saker som jag har ägnat mig åt, som jag har intresserat mig för och som fortfarande är värda att intressera sig för. Det är så här jag skriver om dem. Med detta språk ska jag närma mig tingen. Med ett annat språk ska jag närma mig andra ting. Och jag kan nästan skämmas å litteraturkritikens vägnar över att det inte lyftes fram mer, att det inte uppmärksammandes, att det inte var DET som fick rubriker. Titta, så här kan det göras, så här kan det skrivas. Ser ni hur han gör? Ser ni hur skickligt han använder sina redskap, och hur han samtidigt säger något viktigt.
