Hilfe!

Jag råkade bildgoogla David Strathairn häromkvällen när jag egentligen borde gått och lagt mig. Slant lite med fingrarna bara ...

Så nu sitter jag och stirrar på den här:

Och kommer ingenstans.

Passion Fish

Hade jag haft teve skulle jag kollat på Passion fish ikväll på ettan klockan 22.30. John Sayles (som gjort Limbo, och Lone Star, bland annat) regisserar. Mary MacDonnell, Alfre Woodard och ... ähum ... David Strathairn!

En långsamt berättat film som är klassiskt uppbyggd men med några avstickare, fantastiskt musiksatt med cajunmusik, bland annat denna.

Och oh!, kärlekshistorien mellan MacDonnell och Strathairn!

"Jeesus, Rennie! Five kids!?"

Strathairn spelar Rennie som tycks ha varit lite white trash (... it's more complicated than that, those are the real swamp-cajuns, daarlin', förklarar May-Alice för sin hemsjukvårdare), lite spännande och rätt het back in the days. Nu dyker han upp igen, och oj vad det sprakar. Fast han är gift och har fem barn, och frun "took religion between third and fourth babies"...

I första hand är det dock berättelsen om May-Alice, som återvänder till södern efter en olycka, och försöker, eller inte försöker, att anpassa sig till sitt nya liv. Hon avverkar hemsjukvårdare i rasande takt, tills Chantelle dyker upp, och vägrar bli bossad med. Klassiskt upplägg. Bra spel, dock.

Tyvärr bara en dröm. Men som dröm, etc etc.

Och obs att DN:s tevespalt ger filmen en fyra! Det är alltså inte bara jag som är tokig.

Å neej! ... och så vidare

david-strathairn.com har stängt! Var ska jag nu kunna få mina fixar när andan faller på? Jag skojar inte! Det är lite som om en, vadheterdet, langare hade dött eller slutat eller flyttat.

En av de stora besattheterna, en av de där som verkligen VERKLIGEN kvalar in. Oh dear. Ja, ni ser väl själva på den där bilden (hur länge en stängd webbsida nu ligger uppe, passa på!). Hur kan jag INTE –?

Där är han ju yngre, ganska mycket yngre, oj oj.

Såhär: jag skulle ju kunna försöka upprätthålla min heder genom att prata om hans skådespeleri (som är ypperligt), gärna använda mig av det där adjektivet som alltför ofta hängs ihop med hans namn: underappreciated. Vilket han ju faktiskt inte är, inte egentligen, bara uppskattad av alltför få. Det går liksom inte att berätta att man är besatt av nån som ger den här reaktionen (och här testar jag er kulturella bakgrund lite): "Katazanovic. Uh? Katazanovic! Ah!!"

David Strathairn, liksom, hur många nickar igenkännande? My fellow obsessees? (Ursäkta, det är det där med engelskan igen, den bara smyger sig över mig!)

Pratet om skådespeleri etc är förstås inte lögn, inte på något vis. Det var (väl) så jag upptäckte honom, tror jag? Men en besatthet vilar på något mer, något utöver.

(Haha, liksom bara för att verkligen GESTALTA att en besatthet inte alla gånger ligger långt ifrån annat surfande efter smaskens grejer på nätet, så dök en sån där spännande liten dialogruta upp när jag nu bildgooglade honom ... Puh.)

Jaja, men ni kan väl bildgoogla honom själva, då? Jag säger bara!

Det roliga med Strathairn är att det först är skitsvårt att komma på vilka filmer han egentligen varit med i (inte riktigt en huvudrollsskådis, förutom i indiefilmer). Men när man sedan tänker efter/kollar upp honom så har han varit med i en massa roligt.

Filmer man kan kolla in:

Good night and good luck, förstås.

Inkörsport till tyngre grejer.

The sensation of sight

Limbo (av John Sayles som också gjorde Lone Star. Låt mig nångång återkomma till den.) Sayles gjorde också gruvfilmen Matewan, som är rätt schysst. Med Bonnie "Prince" Billy (Will Oldham, snarare) i en roll. Och Strathairn som sheriffen, Sid: "I've met Mister Felts. I wouldn't pee on him if his heart was on fire."

My blueberry nights – skittrist och förutsägbar film (men, slår det mig nu, var det inte Jude Law också?!) men Mr Strathairn är bra som alkad och olycklig polis.

Sneakers – rätt rolig och soft heistrulle från 1992 med D S som blind snubbe med grym hörsel (och ljudutrustning!). Även med Robert Redford, Dan Aykroyd, Sidney Poitier och River Phoenix.

Vad mer?

Han jagar Jason Bourne i några av Bourne-filmerna, han har biroller i A league of their own (Tjejligan) och L.A Confidential (han är själva hallicken, spelar golf vid sin snygga designervilla, skär upp handlederna lite senare).

Han spelar titelrollen i Harrison's flowers: jugoslavienkrigsfilm från nittitalet nångång. Fint slut, där Harrison hämtats hem, förlorat ena armen, står framför spegeln i badrummet och liksom tar in sitt eget ansikte.

Åh, och han är ju självaste Arthur Spiderwick, förstås.

Strålande casting!

Haha, och förstås Tom Cruises brorsa i Firman:

"I love your crooked little mouth..." "Oh, but that's not by best feature!" "Wow. Well, what is?"

Och jag vet att jag kört den här förut, men. Rösten. Texten.

Å om han läst in den som ljudbok, det skulle vara nåt.

En oerhört bra bok och en rätt fin film

Lånade hem filmen med dussintiteln Skuggor över södern härom dagen. 

Ja, man ska verkligen veta vad man är ute efter: det är nämligen filmatiseringen från 1962 av Harper Lees roman To kill a mockingbird, ytterligare komplicerat av att bokens svenska titel är Dödssynden. 

Gregory Peck som pappan, Atticus Finch. Underbara underbara Mary Badham och Philip Alford som Scout och hennes bror Jem. 

Filmen tar bokens barndomsperspektiv på allvar, vilket är fint. Barnens fascination och rädsla för den gåtfulla grannen Boo Radley gestaltas med bitvis nästan expressionistiska skuggspel och ljud, samt en återkommande bild av en knarrande,  gungande hammock (eller vad de kallas de där gungande sofforna de har på sina verandor ...). 

Rättegångshistorien funkar också bra, framför allt förstås för att Lees förlaga är så oerhört bra, man lockas att tro att de ska frikänna honom, bara för att det borde vara så i en film, men här är det verkligheten som är intressant, och alltså döms han. 

Boken Dödssynden är en av mina absoluta favoriter, jag blev väldigt sugen på att läsa om den igen. Den är (förstås) bra mycket mer komplex än filmen, mycket mera innehållsdiger och gripande. Barnperspektivet gör att något av svärtan försvinner i filmen, av någon anledning. 

Atticus Finch är en av mina favorit-fäder i litteraturen, och därför gjorde Gregory Peck inte riktigt min bild av honom rättvisa. Jag måste säga att jag alltid föreställt mig honom mer som David Strathairn så här på äldre dagar, fast förstås med glasögon.

eller hur?!

Men han har ju förstås redan gjort en domare i södermiljö i en film om en mer eller mindre riggad rättegång mot några svarta unga män (Heavens Fall, 2006), så jag tror att jag hoppas förgäves på en ny filmatisering där de castar honom som Atticus ...

Ett havererat projekt och dess fortsättning

Vi (jag och A + två till) bestämde oss (eller: de bestämde och jag hängde på) som jag nämnt för att ha ett Bergman-projekt under hösten. En Bergmanfilm i veckan skulle vi se. 

Viskningar och rop först ut, det gick ju inte särskilt bra. Sedan alltså Scener ur ett äktenskap, uppdelat på två visningar. Mycket bättre, även om jag tyckte att den segade till sig mot slutet. Därefter havererade projektet, möjligen ser vi Tystnaden också, men vi får se. 

Marianne och Johan överväger sin skilsmässa. 

I sina bästa stunder påminde Scener... lite om Who's afraid of Virginia Woolf, tyckte jag. 

R. menade att den just nu aktuella pjäsen i flera scener var bättre än filmen/serien, och då blev jag ännu mer sugen på den än vad jag redan var.

Lyckades till min stora lycka få två biljetter i november! 

När jag kollade på bilderna på Dramatens hemsida slogs jag av något som jag inte funderat över tidigare: Jonas Karlsson håller på att bli lik David Strathairn! 

(...och, tja, sämre likheter kan jag ju tänka mig.)

Visst är de lika? 

Screencaps ur filmen The Sensation of Sight  från david-strathairn.com

Återkommer med rapport när vi sett pjäsen!

The Lay of the Land

Förra sommarens bästa läsning var Richard Fords Som landet ligger, en roman i en av mina favoritgenrer: Den Stora Amerikanska Romanen.

Jag hade sett den i pockethyllan och hållit i den, men inte köpt den. I min novellperiod för flera år sedan läste jag Vinterfiske av Ford, men blev tydligen inte förtjust nog för att ta reda på vad han skrivit mer. 

Anledningen till att jag sedan verkligen köpte den där tjocka pocketen var detta:

David Strathairn, skådespelaren som läser, är en av besattheterna (mer om det en annan gång). Här läser han första delen av inledningskapitlet till The Lay of the Land. Och det där fångade mig. Utöver hans röst och hans sätt att läsa finns där någonting i själva texten. Där fanns något som jag ville läsa mer av, en ton, en upptakt. 

Jag ångrade mig inte. Som landet ligger är en bok om Amerika, en bok om att åldras, en bok om småstadsliv, om att fundera över de val man gjort och gör. En bok om livet, är det ens möjligt att skriva, eller blir det bara en tom klyscha? Boken är full av precisa iakttagelser som jag känner igen, fast jag varken är medelålders man eller amerikan. Den har humor, den har något som suger in mig som läsare och gör mig engagerad i huvudpersonen Frank Bascombe (för övrigt även huvudperson i ytterligare två böcker, Som landet ligger är den avslutande delen i en trilogi. Men läs den här först, den är utan tvekan den bästa av böckerna!).

Det är en bok på nästan 600 sidor som utspelas under några få dagar, fram till Thanksgiving. 

Jag trodde verkligen att Haddam fanns, att det också i verkligheten var en typisk (små)stad på USA:s östkust, och blev gruvligt besviken när jag letade efter den i Google Earth och inte hittade den – men däremot en litterär markering som någon gjort: "här ungefär borde Haddam ligga". Fler än jag hade alltså letat!

Här är ett stycke från en av sidorna där jag vikt hörnet:

"Den sorts lycka jag kände den dagen [...] den kan man inte ta patent på. Det var en lysande ärorik stund som var över på ett ögonblick. Under det att livet, verkliga livet, är annorlunda och inte ens kan bedömas som helt enkelt 'lyckligt' utan bara i termer som 'Ja, jag tar alltihop, tack' eller 'Nej, det tror jag inte jag gör'. Lycka, som min stackars far brukade säga, är en massa larv. Lycka är en cirkusclown, en komediserie på teve, ett gratulationskort. Livet, däremot, handlar om något strängare. Men också något bättre. Mycket bättre. Tro mig."

I en bokhandel nära dig!