Smyga på texten

Skriva medan man släpper en bok är liksom helkört. Att bli recenserad och samtidigt sitta och försöka klämma nya ord ur kroppen? NEJ.
Men nu då?
Några veckor har gått, kanske har alla recensioner droppat in nu? Jag kommer på mig själv med att nästan i förbifarten tänka på de där halvfärdiga personerna i det där än så länge mycket skissartade. Måhända det snart är möjligt att återse dem? Kanske till och med att några av de där orden inte är alldeles fel? Väntar, smyger, avvaktar. Som om jag måste röra mig varligt för att inte skrämma alltihop på flykten. Tron, lusten, orken.

Textrespons - igen

Dags igen! Jag och J har mailat varandra varsin text, att läsas inför några dagar i maj, när vi ska åka till Berlin ihop. Och bland annat alltså ge respons.
Hennes projekt har jag läst förut, ett par gånger. Det ska bli väldigt spännande att se hur det utvecklats sen sist!
Men min text? Huuuu, det är första gången nån läser, första gången jag kommer ut ur bubblan. Och det är förskräckligt. Jo, verkligen. Gräsligt. Då och då överfalls jag av det: fy fan vad dåligt det är! Vad ska hon SÄGA?! Hur ska vi kunna prata på ett vettigt sätt om det?! Det är inte koketterande. Det är helt och hållet på allvar. Andra stunder kan jag tänka att jo, visst, så här har det ju känts varenda gång, såklart, varenda FÖRSTA gång. När texten ska bli liksom på riktigt, och det är ett tryck som den varje gång bara med knapp nöd klarar. Åtminstone i mitt huvud.

Gör jag mig förstådd? Så mycket av detta är svårformulerade känslor och ågren. Men. Jag kan i de klara stunderna se att detta också är PROCESS, även om det är smärtsamt.
Det är ju på sätt och vis mitt shitty first draft som hon ska få läsa.
Och visst - utifrån vårt samtal kommer nya tankar och insikter och riktningar, ny medvetenhet om vad det är jag gjort egentligen, vad som kanske eventuellt finns i det där materialet. 170 sidor, det är otroligt mycket, men min känsla just nu: att ingenting av det som jag egentligen VILL finns på de där sidorna, utan fortfarand

Lite boksläppsågren

Uh, det här med boksläpp är verkligen ... allt på en gång. Roligt, bekräftande, pirrigt, häftigt, läskigt, smärtsamt.
Just nu känner jag mig mör, och lite skör. Längtar lite efter att vara osynlig ett tag, men vet samtidigt att det kommer energi ur att vara i detta och prata om boken. Redan nu på onsdag ska jag prata på biblioteket här i Lerum, tillsammans med min kollega Gunnar Källström, som kommit med sin romandebut "Säg att du älskar mig, tre gånger" alldeles nyss. Det blir roligt.
Jo, jag VET ju att det är så, men måste också få pausa och mest känna för att ligga i soffan med någon annans bok eller kanske en teveserie eller kanske nåt helt annat skrivande, vad vet jag. ALlt går i vågor. Just denna vårmåndag var det lite neråtsvep i vågen.

Nionde november 2016

Smärtan i texten

Jag vet att jag brukar skriva - och säga - att jag gillar redigeringsfasen. Finslipandet, petandet med detaljer, en känsla av att det blir bättre. Samarbetet med min redaktör, som är en i ordens bästa bemärkelser petig och noggrann person.
Men. Det är också otroligt obehagligt och smärtsamt. För att texten bryts sönder i småbitar, och jag inte längre kan gömma mig bakom dess helhetsflöde. Alla onödiga upprepningar, konstiga ordval, ofärdiga avsnitt ska fram i ljuset och förbättras. Aj. Aj!
Har nu under tre dagar arbetat mig igenom manuset på papper, med Redaktörns anteckningar och ändringsförslag.
Och visst ser jag att det blir bättre. Men jag blir också så fruktansvärt TRÖTT på mig själv, min egen röst, mitt eget språk, mina upprepningar och bilder och språkliga vändningar att jag bitvis måste sjunka ner över bordet och luta pannan mot texten och blunda. Uäää. Det hjälper inte att jag nu kan stryka i just ovannämnda olater, jag ser dem ju och ser dem och ser dem. Och tröttnar nåt enormt på texten.
Men men. Jag vet ju detta, det är fjärde gången jag gör det. Så småningom kommer jag (väl) ut på andra sidan detta och kan känna mig nöjd och belåten istället.
Tallyho!

Skrivandet

Efter alla mastodontinlägg här den senaste tiden bryter jag av med något kort. En bild som dök upp i twitterflödet. Ganska fantastisk, på sitt sätt.

Dorothy Parker skriver till sin redaktör (eller förläggare?).
Nej, det är inte så jag känner just nu, men jag känner ju igen känslan.


All I have is a pile of paper covered with wrong words.

Paradies: Liebe

Den här såg vi igår, jag och A. En av filmerna (den första?) i Ulrich Seidls Paradis-trilogi. Jag har sett hans Dog days tidigare, och även Import/Export. 

Tyckte att den här var väldigt bra. "Hysteriskt rolig", sa A innan, och det var förstås att ta i, även om det fanns saker som man skrattade åt. Skrattade gjorde jag dock inte så mycket, men satt med händerna för munnen, för ögonen, för kinderna. Bitvis väldigt plågsamt. En skarp blick på kolonialism och postkolonialism, på sex och kärlek, på kvinnligt och manligt. Fantastiskt spel (av nästan bara amatörer, eller helt och hållet?!), fantastiska scener som klädde av och blottade mer än kropparna, men dem också, smärtsamt, plågsamt. Väldigt väldigt bra. 

Jag har ett enormt motstånd mot nästa film, Hopp, men den sägs vara den bästa av de tre, så jag får väl övervinna mig själv...

Skriva?

Nej.
Nej!
Vi bestämmer det här och nu, tycker jag. Man behöver inte skriva när ens roman precis kommit ut. Inte alls. Man behöver inte, och man kanske inte ens ska?
Tankarna snuddar då och då vid de där textdokumenten i den där mappen och jag fylls av – vad? Missmod, rent av leda. Vad är det där? Finns det nåt?
Tillkommet i den där berusningen av att Lämna Det Gamla, kasta sig över något nytt innan det nya ens är färdigt. Härligt, härligt! Vidare!
Men nu: nu är jag vidare. Mary Jones seglar, och hon gör det med besked, så som jag inte ens vågat hoppas. Hon seglar och jag med henne. Det är en smula utmattande, det är berusande, belönande. Det är allt och det är upp-och-ner. Och det är så väldigt tydligt: det är en värld där SKRIVANDET inte finns. Skrivandet hittar ingenting att haka fast i inuti den här lite blanka uppblåsta hjärnan som nu är min. Och hjärnan, hjärtat, fingrarna, hittar ingenting att haka tag i i den där texten som är ett fragment en skiss en tanke en möjlig början.
Så: jag låter det vara.
Vi bestämmer det här och nu, som sagt. Inget skrivande förrän lugnet finns. Kanske inte ett yttre, men åtminstone ett inre. Väl så svårt att hitta.
Till dess låter jag det vara.
Att öppna och läsa den där texten, eller "texten", i det här läget är lika med döden. Inte för mig, men kanske för den. Och det vill jag inte!
Jag låter den vila.

Om läsningens möda

Jag skulle vilja skriva nånting klokt som jag har tänkt men ibland känns det som att jag inte tänker alls. Lässvackan från ... ett varmt ställe ... har mig i sitt grepp och jag kommer inte loss. Jag vill, på ett plan. Men är samtidigt inte sugen. Som när man är jättehungrig men inte SUGEN på nånting. Är ni med? Det är väldigt väldigt irriterande. Måste nog hitta nåt riktigt skojigt som kan bli inkörsport till tyngre grejer.
Nu i det närmaste ska jag avsluta ett par ungdomsböcker inför bokprat för sjundeklasser, sen är jag fri. Vad vad vad?
Jamen, Ellen Mattsons senaste har jag inte läst (fast hon är en av mina favoriter, ju), jag har inte läst Springa med åror (fast jag blev så sugen efter att ha läst ungdomsboken med samma personer/händelser, 62 dagar), jag har inte läst Nina Björks senaste, eller Jeanette Winterson eller Målarens döttrar som bokcirkeln ska läsa(den har jag i och för sig läst en gång innan för längesen, men minns nästan inget). Och inte och inte och inte.
Det är ett sånt M O T S T Å N D.

Har ni några tips? Läspepp? Tvång? Schemaläggning?

Om stil(ar)

Bernur har läst C-M Edenborgs Mitt grymma öde, och formulerar sig bland annat såhär:

Edenborg är delvis ute i samma vitaliserande ärende som Malte Persson: alltså har det blivit en rappt skriven skröna som lever i detaljrikedomen och i stilen, präglad av excesser som man antingen godtar eller förkastar. Jag välkomnar bedriften, tycker att det här är storartat och något som svensk litteratur inte kan få för mycket av, för jag har inte läst en bättre svensk roman sedan förra årets Lacrimosa av Eva-Marie Liffner.

Och jag blir matt och varm och trött och rädd och allt annat som går att bli i förhållande till skrivandet. Jag vill ju. Jag vill ju kunna PRECIS det där. Men tvivlar väldeliga.
När jag tänker på min stil kan jag ibland få för mig att det är ett stort jäkla gravallvar alltihop. (Nej, nej, et är inte en håv, detta, bara ett litet blottande.)
Men jag vet också att åtminstone det jag håller på och skriver/funderar/sliter/river/bänder i/med/på/etc just nu inte bara är gravallvarligt. Åtminstone är det bitvis alldeles ojämförligt roligt att skriva, och det tror jag väl och hoppas har smittat av sig i själva stilen.


Sen vet jag inte om jag verkligen VILL skriva "en rappt skriven skröna". Egentligen. Om jag tänker efter. Men det är nåt med det där rappa, det lätta, HANDLAGET, hanterandet. Som jag avundas och lockas av.
Nå. Ska inte ta ut nåt tvivel i förskott så att säga, utan istället försöka skärpa till mig och komma igång, komma igen, komma in i matchen yada yada yada ...

Att kämpa sig upp genom slem

Skrivandet är inget som FINNS. Ingenting fast och beständigt. Det är som kondition, fast kanske värre? Det måste uppehållas.
Såhär känns det för mig just nu: som att jag simmar långt långt nere under ett tjockt trögflytande vatten (eller slem?).
Detta vatten (eller slem) består av: livet, flytten, renovera, bygga kök, vara småbarnsförälder, arbeta, pendla, vara lite sherlockbesatt, hänga på twitter, och annat. Där under simmar jag, det är inte själva simmandet som är mödosamt. Det mödosamma är att skrivanet, läsandet och kreativiteten finns ovanför allt det andra. I luften.
Gud vilken långt gången metafor, ursäkta för detta. Men jag måste hur som helst KÄMPA MIG UPP genom det där vattnet(/slemmet) och ta mig ut hit: till att skriva. Att tänka. Att iaktta. Att läsa. Att vilja göra det.
Det är en långsam jäkla rörelse men nu gör jag det. Nu försöker jag.

Ikväll sitter jag sålunda i soffan och skriver om kvinnosjukdomar, barnsängsdöd, misslyckad fertilitet och annat muntert. Det är underbart.

AAAAAAAH

Vad har hänt med Blogger? Varför är nya gränssnittet liksom en annan VÄRLD än själva bloggen? Som att skriva detta i nåt helt annat, mer som google analytics, men tydligen är det min blogg. Jag tappar ju helt känslan här.
Hur blir det?
Hur ser det ut?

Fy vad tråkigt!

Mvh Hon som inte uppgraderar sin Mac till Lion för att slippa byta Word, för att slippa att nåt ska se annorlunda ut ...

Textsamtal overload på gång

Idag har jag två gånger bifogat ett rätt rejält textdokument till mail, och därefter dödsföraktande tryckt på Skicka.

En gång till Anna och en gång till Jessica.

Med A ska jag prata text nu under påsk, med J nån gång framöver när vi jämkat ihop våra scheman.

Hej och hå!

Jag har ägnat mig åt att göra en version som är mer läsbar. Lite hopsydd, framförallt mot slutet. Vad detta innebär konkret:

1. Infogat några förtydligande kommentarer samt anvisningar inom [ ].

2. Gulmarkerat dessa, så att de åtminstone på skärm står ut som klart andra än texten.

3. Låtit en del - - - - - stå kvar som avslutning eller istället för text/replik.

4. På två ställen infogat övertydliga versaler: DETTA ÄR VÄLDIGT OFÄRDIGT, samt HÄRIFRÅN ÄR DET VÄLDIGT FRAGMENTARISKT. Apelsinteve, liksom.

Så nu tror jag att A och J ska kunna ta sig igenom texten utan att undra vafaaan jag menar. luckorna finns men det syns att de är luckor. Lättare då att få syn på det som är luckor men som jag inte noterat. Precis sånt jag vill att de ska peka på.

Eller, vill och vill.

Helst vill jag förstås bara att de ler brett och lutar sig fram och gör tummen upp.

Men det kommer ju inte att hända, det vet jag mycket väl. Så därför: jag vill få syn på texten, vad gör jag, vad gör jag inte, vad finns, var är luckorna och bristerna, håller språket, tonen, bla bla bla etc.

Ni fattar.

Det gör dom också, för dom är mycket kompetenta.

(Det här med "dom", det är skumt. Jag håller stenhårt på de och dem annars, men nu har jag i texten genomfört dom, mej, sej, säjer, nåt, nån och mera sånt. En ton jag provar. Och då smittar det lite, särskilt här på bloggen som jag väl tänker är lite slappare... Mej och dej har jag väldigt svårt att komma ihåg när jag skriver, måste ideligen köra sök-ersätt på det.)

Vi kan etikettera detta inlägg med "Den problematiska övergången från att tala om sin roman som "texten", till att kalla den "romanen"!

Misslyckat självmord i Mölndals bro

Gick en sväng till biblioteket med bäbisen. Lyckades inte fokusera framför skönlitteraturen, så jag ryckte åt mig Linda Spåmans Misslyckat självmord i Mölndals bro. Har velat läsa den sen (innan) den kom, men det blev aldrig av. Nu blev det av, i ett huj.

Snabba svarta teckningar, det gör ont att läsa. Det går snabbt, men det finns också bilder att dröja vid. Ögon och munnar som dupliceras, människor som går från snabbskissade till (till synes) mer porträttlikt avbildade.

Jag fick ont i magen, vad kan jag säga? Svärtan är så svart, förtvivlan är de där svarta fåglarna som flaxar på bokens omslag. Ändå slutade jag inte.

Och så tänker jag på att jag hört hennes namn sedan jag var tillsammans med I, och mitt första möte med Mölndal, och allt det där. Och att det är bokens titel med platsen utbytt – en annan bro, en helt annan plats. Och minus ordet "misslyckat". Ett ord som gör all skillnad i världen.

Om att vara Dum i Huvudet – och en (sen) outning

Skrivandet försvann. Först fanns det: jag redigerade romanen, parallellskrev på diverse lösa trådar och boliner (Vad ÄR en bolin? Hur är den om den inte är lös? Kan den förekomma i singular?), redigerade och korrade lite mer, skickade in för sista gången. Hamnade i vacuumet som följer på det.

Och sjönk, föll, SÖGS ner i nånting tomt och inte svart men kanske ganska likt det där Ingentinget som slukar allt i Den oändliga historien. Som alltid skrämde mig och fascinerade mig oerhört som barn. Ingentinget där inget skrivande fanns. Där inga idéer fanns. Inga ord, inga iakttagelser, inga anteckningar. Där jag slutade bära omkring på anteckningsbok och penna, slutade formulera saker i huvudet. Slutade flödesskriva för nöjes skull, eller för att söka efter något – en idé, en tråd, en bild.

Tomt var det, och läskigt.

Visst minns jag att det var läskigt och lite tomt också efter Allt som återstår, och då var ju dessutom allting nytt, allt var För Första Gången. Tänk om jag bara hade en enda roman i mig, och nu är den skriven, och nu är det slut? Men icket. Det kom tillbaka. Med besked, med råge, det blev en roman till, så småningom.

Men nu? Å ena sidan kan jag tänka: jag vet ju att det ska vara såhär, det är okej, det är naturligt, jag har precis avslutat en bok, den kommer ut nu, det är DET jag ska fokusera på. Skrivandet kommer. Men riktigt såhär tomt var det inte. Nu finns liksom INGENTING, det är som att jag inte längre är en som skriver. Det handlar inte om att jag inte har en idé att suga på och fnula med. Det handlar om just det där: att sitta på tåget och iaktta något och formulera det i huvudet. Att se en person på gatan och tänka något om den och formulera det i huvudet. Det är borta.

Och fastän jag VET att jag har de två mest legitima anledningarna i världen så är det obehagligt.

Anledning 1: Mot ljuset finns och är skriven och utkommen och ska strax recenseras.

Anledning 2: Jag är med barn och ungen ska komma i slutet av maj. [Det var outningen, det. Häpp!]

Men ändå. Jag känner mig dum i huvudet utan det här surrandet av ord och formuleringar. Och om det bara var för anledning 1 så vore det väl okej. Men anledning 2 retar ärligt talat LIVET ur mig. Den känns så jävla olegitim. (Illegitim? Nå.) Så jävla förutsägbar och trist. Men nåja, det får väl vara så då. Våga vara i känslan etc, våga lita på att det inte är för alltid.

Nervositeten

Går igenom redaktörens sammanställning av hans, mitt och korrläsarens korr.

Undrar ibland över hur jag tänkt, och över hur en text kan gå så många gånger mellan så många ögon & händer utan att saker noteras. Att jag skrivit bemanna istället för besinna. Min synonymordbok säger att bemanna bara betyder "förse med personal", vilket ju inte direkt är vad jag menar. Men. Jag tycker inte att besinna är helt rätt heller, det är ju mer att tänka efter. Jag är ute efter nåt mer i stil med behärska. Hm.

Sånt pet.

Med detta petande och fixande kommer också stunden allt närmre då manuset lämnar mig och skickas bort. Det är redan bortom den gräns då det inte längre finns ett worddokument. Eller, det finns, men inte i mina händer. Inte i redigerbart skick. Nu är texten ett indesigndokument, det är inte längre jag som gör ändringarna. Minns att jag tyckte att arbetet med debuten i detta skedet var hemskt plågsamt. Bröt ihop lite, skickade ett extremt uppjagat mail till redaktören och fick tre sekunder senare ett mycket vänligt och lugnande telefonsamtal. Och det ordnade sig ju, mycket riktigt. Men den där känslan av att texten var bortom min kontroll. Huvva.

Lite lugnare den här gången.

Men jag har ju tyckt att (24) mars ligger så långt fram i tiden. Inte nu!

Kanske lyckas vi bli klara och skicka iväg texten redan före jul. Det vore ju skönt, men också rätt läskigt. Sen är den alltså ute i världen, på egen hand.

Jag är faktiskt förfärligt rädd för detta med recensioner, märker jag. Och säg nu inte "det går säkert bra", för det kanske det gör, visst. Jag behöver nog bara älta lite. Tänka igenom vad det är som väntar.

En debut känns läskig för att det är det första man gör, det första som syns. Men andraboken är precis lika läskig eller värre, för att man kommer att bli jämförd. Och särskilt då eftersom det gick rätt bra för den första. Och för att jag i det här skedet är så fruktansvärt osäker på vad jag gjort.

Jag kämpar mot en önskan att ringa mina förlagsmänniskor och gå skamlöst med håven: "Är det verkligen bra?" "Är den färdig, finns det inget mer jag kan föra för att förbättra?" "Varför vill ni ge ut den?" "Säg att det är bra, älska mig, älska mig, älska mig..." Eh. Men jag behärskar mig. (Blogg = expansionsrör för utpysande nervositetsånga)

En dåre fri

På rekommendation av min redaktör läste jag Beate Grimsruds En dåre fri. Trodde att det skulle ta ett tag, den var ju så tjock, visade det sig. Men icke. Det gick i ett huj. Ett huj av klump i magen, hetsartad sträckläsning och lika delar beundran inför hennes skrivande, och ångest över innehållet.

Och, en tredje ingrediens: den ofrånkomliga undran över hur självbiografisk boken är.

Det bär mig emot att säga det, men jag har så svårt att tänka mig att det går att skriva om detta utan att ha varit i det själv.

Men vad vet jag.

Eli, huvudpersonen, är en kvinna med fyra småpojksröster inuti huvudet. Erik, Espen, Emil och prins Eugen (!). De talar, skrattar, gråter, befaller. Eli är schizofren och psykotisk. Kan man säga så? Kanske. Hon går in och ut ur det. Hon är författare och filmare, lika framgångsrik som Beate Grimsrud själv och med böcker som har samma namn som hennes. Hon åker in och ut från psyket, tvångsvårdas i perioder, skriver i perioder. Hela romanen är en gestaltning av skrivandet, eftersom den är skriven, och den är en skildring av Elis liv, hennes helvete och hennes bra dagar. Hennes förhållande till språket och litteraturen som dyslektiker med dålig syn. Hennes förhållande till världen, till kroppen, till rösterna i huvudet. Till psykvården, vårdare, medpatienter, platserna, rummen, bältesläggningen, medicinerna. Att det ändå går att skriva, att människan är så stark.

Nu är romanen dubbelnominerad (från både Sverige och Norge) till Nordiska Rådets pris. Jag hoppas att hon får det, jag hoppas att den här boken får det. Den är så stark, från de båda barnen fastbundna i sina spjälsängar alldeles i början (första aningen om hur klumpen i magen skulle komma att kännas genom läsningen) och rakt igenom. Den är både rasande och rasande bra.

Jag har dödat en text. Och jag vet inte hur det gick till.

Det där jag skrev om här.

Det där som bara bara bara skulle vara roligt och opretentiöst och utan krav etc. Nu är den muerte. Jag kan inte ens öppna mappen med två-tre olika dokument för att se HUR död, om där finns ryckningar och skälvningar fortfarande eller om det är total rigor mortis. (Jag vet! Jag drar mina metaforer alldeles för långt!) Vågar inte. Och jag kan inte minnas hur det gick till. Blev jag för entusiastisk? Skrev jag för mycket? Vågade jag hoppas? men varför skulle hoppandet i sig leda till textens död?

Allt jag vet att jag mår lite illa bara av att tänka på det där nu. Som om det inte bara var dött och dåligt utan på något vis även pinsamt. Vågar, som sagt, inte se efter om det stämmer. Detta vet jag inte om jag varit med om förut.

Jag försöker komma på om det är något annat, om problemet ligger på ett helt annat ställe, kanske, än hos texten. I mitt liv? Något som hände/som jag gjorde – som fick denna ödesdigra påverkan på en stackars text som inte gjort nåt värre än attt bli till och att funka ganska bra som avkoppling från Romanen. Men jag kommer inte på.

Är det då helt enkelt att jag hade för bråttom? Att jag började researcha saker innan jag och texten var riktigt redo? Att jag vågade börja drömma? Vilket förundrar mig, för även om båda mina romaner hittills vid någon punkt fått mig att tänka "men vad är det jag håller PÅ med?!" så är detta något som jag liksom fick viska fram när jag vågade berätta det för Jessica. För att jag inte begrep/begriper hur det skulle kunna bära hela vägen.

Hon var dock av en annan åsikt.

Och kanske, kanske, var det där det började barka åt fanders? När jag fick höra att det skulle kunna gå, började vrida och vända på och SYNA min dittills bara skojiga och lekfulla idé för att se hur den kanske skulle kunna genomföras. Kanske.

Ändå förundrar det mig, detta totala äckel jag nu känner inför det. Och en undran: kommer jag nånsin att kunna/våga/vilja närma mig den igen, om så bara av ren nyfikenhet? Var ligger allt detta – i mig eller faktiskt hos texten?

En liten spya på kvällskvisten

En del jag känner sätter sig och läser sina texter när de är lite låga eller deppiga. Med strålande resultat, givetvis. En ständig källa till tjat och förmaningar, samt sedermera förstås även internskämt. Själv har jag inte det problemet, eller den läggningen, eller den dragningen. Icket.

Däremot sjunker jag gärna ner framför datorn och läser bloggar, tweets (säger vi så på swensko?), artiklar, diverse, whatever. Vilket gudarna ska veta inte nödvändigtvis är bättre. Tvärtom? Jag vill visserligen inte kräkas på min text, men kanske stundom på allt annat. Andras text, andras liv, mitt liv, kulturen, Kulturen, Stockholm, ja herregud kanske särskilt på Stockholm. Och det spelar ingen roll att jag varken BOR där eller VILL bo där, den sugande kraften från det där högenergiska svarta hålet som är kulturvärlden i huvudstaden når ända hit, ända hem.

Jag vet inte vad det är. Texter, cirklar, relationer, krav, redaktioner, utrop, tillrop, hejarop, litteratur, bloggar, filmer. Saker jag gillar eller inte gillar.

Lite som att läsa inredningstidningar och deppa över sitt eget hem. Eller fitnestidningar. Ja. Men det är på något vis nästan värre med all denna kultur, detta samlade tryck från alla de där människorna som tycker saker och producerar saker och förväntar sig saker och ... äh.

Alla hänger ihop också, de där cirklarna är så jävla små. Och jag är en del av detta, kanske möjligen eventuellt är det just DET som driver mig till vansinne? Att jag inte är utomstående? Att jag sitter här vid mitt skrivbord i Göteborg och skriver liksom för mig själv (men med undertecknat kontrakt i jösse namn) – det har ingen betydelse. Jag ingår. Jag är en del av. Och det är just nu och just här inget positivt inkluderande med det. Kanske var det den känslan, alltså den motsatta: känslan av att INTE höra till – som gjorde att vi startade Fantasin 2004? Ja, kanske. Nu är det förbi, alles ist vorbei, och jag sitter här och pallar inte trycket från det där stormande snattrande smattrande.

Ta detta inlägg för vad det är, bitte!

Att ha roligt medan man håller på

Det finns ett skrivande som bara är skrivande. Som är lust. Som är skiljt från redigerandet av roman, eller funderandet över nya, andra, möjliga, kommande idéer.

Det är ett skrivande som är mycket mycket svårt att uppehålla, men som ger mig en enorm tillfredsställelse när jag lyckas. Där är det förbjudet att fundera över hur nåt byggs upp, vad som krävs för att nåt ska funka. Redskap och verktyg alltså bannlysta: det ska bara handla om lusten, om språket, om att skriva skriva skriva. Det behöver inte vara flödesskrivning för det, det kan få tänkas efter och filas, och formuleras om. Men det får inte blandas in tankar på ”vad skulle detta kunna bli?”

De tankarna är livsfarliga.

De tankarna leder raskt in på saker som i vissa skeden kan stoppa den där lusten. Tankar på form, tankar på bransch, tankar på IDÉ. Åh, mördande mördande mördande.

Just nu, parallellt med redigerandet av roman, försöker jag bygga ett sådant skrivrum åt mig själv. Jag har något, det finns ett textdokument som växer och växer, men inte för att jag BYGGER, utan bara för att jag låter mig själv ha riktigt jävla skitkul medan jag skriver. Det är svårt.

Kanske ska det vara så här nu: att skrivandet och genomförandet av inte bara en utan faktiskt snart två romaner gör att tankarna på hur och vad och när och vem etc. etc. blir allt mer oundvikliga?

Det är därför jag tramsar. Det är därför det där textdokumentet jag just nu släpper in mig själv i är både oväntat och näst intill otänkbart. Faktiskt. Och jag låter det vara det. Otänkt. Oövertänkt. Det är bara skrivande. Det är språk och idéer och nöje. Jag märker att jag behöver det väldigt mycket. Det är dämpning av oron kring tankarna på vad som ska komma sen, efter den här romanen nummer två. Idéer? Projekt? Det är vansinnigt befriande att kasta sig ut i något som INTE är ett projekt. Som är en idé men bara för mig, för min egen skull.