Det är ett skrivande som är mycket mycket svårt att uppehålla, men som ger mig en enorm tillfredsställelse när jag lyckas. Där är det förbjudet att fundera över hur nåt byggs upp, vad som krävs för att nåt ska funka. Redskap och verktyg alltså bannlysta: det ska bara handla om lusten, om språket, om att skriva skriva skriva. Det behöver inte vara flödesskrivning för det, det kan få tänkas efter och filas, och formuleras om. Men det får inte blandas in tankar på ”vad skulle detta kunna bli?”
De tankarna är livsfarliga.
De tankarna leder raskt in på saker som i vissa skeden kan stoppa den där lusten. Tankar på form, tankar på bransch, tankar på IDÉ. Åh, mördande mördande mördande.
Just nu, parallellt med redigerandet av roman, försöker jag bygga ett sådant skrivrum åt mig själv. Jag har något, det finns ett textdokument som växer och växer, men inte för att jag BYGGER, utan bara för att jag låter mig själv ha riktigt jävla skitkul medan jag skriver. Det är svårt.
Kanske ska det vara så här nu: att skrivandet och genomförandet av inte bara en utan faktiskt snart två romaner gör att tankarna på hur och vad och när och vem etc. etc. blir allt mer oundvikliga?
Det är därför jag tramsar. Det är därför det där textdokumentet jag just nu släpper in mig själv i är både oväntat och näst intill otänkbart. Faktiskt. Och jag låter det vara det. Otänkt. Oövertänkt. Det är bara skrivande. Det är språk och idéer och nöje. Jag märker att jag behöver det väldigt mycket. Det är dämpning av oron kring tankarna på vad som ska komma sen, efter den här romanen nummer två. Idéer? Projekt? Det är vansinnigt befriande att kasta sig ut i något som INTE är ett projekt. Som är en idé men bara för mig, för min egen skull.
Tror inte jag skulle kunna göra det, jag måste alltid tänka hur, var, vad, när osv. men tycker inte det är jobbigt, snarare tvärtom. Det är som att köra bil där varje korsning blir en fråga. Det driver mig framåt :)
SvaraRaderaEller jag kan iofs skriva mejl till vänner som liknar halva romaner utan någon som helst eftertanke, och de är otroligt roliga att skriva .. =)
Ja, jo, jag förstår, tror jag. men: jag var nog otydlig. hur och var och vad osv kan ställas på olika sätt. Dels som frågor till texten, och det gör jag också. Dels som frågor OM texten (vad ska detta bli, hur ska det byggas upp, vad skulle det kunna bli, skulle det kunna bli något etc) och det försöker jag låta bli. Men svårt, svårt! jag läste igenom mitt inlägg här och tycker nästan att jag får det att låta för lätt. Det är ju skitsvårt att skriva UTAN att låta sig själv fundera över om det skulle kunna bära hela vägen, osv. Nästan omöjligt. Men jag måste försöka.
SvaraRadera... och ursäkta extremt flummig kommentar. Jag måste hitta ett sätt att fomulera mig kring detta. Tydliggöra. Återkommer (kanske).
SvaraRaderaJag har också ett extremt behov av att få hänge mig åt text som är sig själv nog utan frågor och klargöranden. Jag slutskriver och redigerar min avhandling just nu och där är det ju bara tydliga frågor om "vart leder det" och "hur blir det här nu då" osv. Sen har jag bloggen som ett mellansteg där jag förvisso har en tanke och någon form av struktur men där jag försöker släppa lös mig själv ganska mycket. Som en sista utväg har jag också ett dokument där en tanke utvecklas utan att jag försöker driva på. Där får orden vara ord utan att motivera sig och det är alldeles underbart och hur svårt som helst. Man får passa sig väldigt noga för att inte försöka strukturera det som ska förbli ostrukturerat, det värsta är att man inte alltid märker när det händer...
SvaraRaderaPå tal om flummiga kommentarer alltså ;)
Helena: inte alls flummigt! Det finns ju verkligen olika nivåer av strukturering, och hjärnan är bra snabb på att börja göra det utan att man lägger märke till det. I mitt lustskrivardokument kan jag tillåta mig att tänka saker som "den här personen borde vara grymmare" men jag får INTE tänka "vem i helskotta skulle läsa det här, egentligen". Konstig skillnad, kanske, men tydlig (för mig). Men otroligt lustfyllt att få lov att hålla på utan hejd. Jag tror (om jag börjar begripa mig på mina egna metoder och perioder) att det här nästan desperata lustskrivandet hänger samman med att låta romanen bli färdig. Släppa taget och ge sig ut i det där Efteråt:et. Läskigt.
SvaraRadera