Lite gammaldags musikcopy

Den här texten, tror ni att den är skriven av en man eller en kvinna?
Ursäkta. Hissa fördomsflagg etc. Men.

Pustervik i Göteborg presenterar alltså den kanadensiska singer/songwritern Basia Bulat, som spelar där den 24/2.
På inte mer än elva rader hinner skribenten med fraser som "en av Kanadas finaste naturtillgångar, den vackra sångfågeln", "fröken Bulat", "kvittrar hon fram […]melodier", "folkindieprinsessa", "systrarna Söderbergs omedelbara charm", "likasinnade tjejer".
Allvarligt talat, nej verkligen ALLVARLIGT TALAT, på hur många olika sätt tyckte skribenten att hen var tvungen att slänga sig med sexistklyschor? Det är så dåligt skrivet att jag nästan vill tro att det är en parodi. Tyvärr misstänker jag dock att det inte är det.

Vi kan väl ta ett litet utdrag, och göra ett experiment?

I höstas svepte en av Kanadas finaste naturtillgångar, den vackra sångfågeln James Johnson in över landet och tog både publik och kritiker med folkindiestorm […] Med utstrålning, röst och hjärta kvittrar han fram singer/songwriter-melodier som kan försätta berg. Rötterna finns hos 70-tals giganter som Bob Dylan och Pete Seeger och denna folkindieprins kommer tilltala alla som fallit för The Tallest Man on Earth, eller likasinnade killar som Bon Iver eller Christian Kjellvander. 

Låter det naturligt? Låter det som något som skulle gå att hitta någonstans i någon musikpublikation nånsin? Inte? 

Vad betyder ens "likasinnade tjejer"? Jag läser det om och om igen men jag fattar inte. Likasinnade? Tycker de likadant? Om vadå? Om att skribenten kanske borde gå Genusvetenskap A? Är det i den bemärkelsen de är likasinnade så är jag det med.

Något annat jag är: lite lagom nyfiken på vem som skrivit och hur det egentligen kunde gå så fel. 

Fotnot: Basia Bulat, om ni inte hört henne (det har ni förmodligen, jag är alltid sist, men jag älskar henne...), låter såhär: Basia Bulat – Tall Tall Shadow

Fler recensioner

Det går fint. Nya boken är ute, den seglar bort och jag ser på och det är faktiskt inte som när debutboken kom. Det är lugnare nu, allt tycks lite mindre livsavgörande.

Det är roligt med fina recensioner, det är fantastiskt, förstås, men jag upplever också att allt inte står och faller med det. Förstås. Men ändå något som måste upplevas och inses och begripas.

Här är ett par nya och väldigt fina recensioner:

Svenska Dagbladet

Kulturnytt i radion

Och en rappt skriven sågning:

Sydvenskan

GP har också skrivit, men den hittar jag inte på nätet. Den var kort men övervägande bra, men kallade språket för "skolboksprosa" vilket låter trist även om jag inte riktigt förstår vad det betyder.

Silver, Edward Chupack

På baksidan står det klippt ur nån recension (jag tror inte det är själva baksidestexten i a f): "R L Stevenson certainly would have approved". Well. Jag är ledsen, Edward, men det skulle han inte. Stevenson certainly WOULDN'T have approved. Jag gör det inte, i alla fall, och nu gör jag mig helt oförskämt till talesperson för Long John Silvers skapare. Men, alltså, nån måtta får det vara. Tycker jag, då.

Här är Silver, igen, nu sitter han instängd ombord på sitt skepp Linda Maria, där han varit kapten. Han ska föras till London för att hängas. Han har feber, han skriver sitt livs historia, riktad till den kapten som bemäktigat sig hans skepp.

Hmm.

Kanske får man inte döma en bok utifrån en annan, men jag tilltalas mycket mer av Björn Larssons idé att Silver aldrig blir kapten, för att aldrig heller kunna bli avsatt. För att han har andra sorters planer än bara den typen av enkel makt som kaptensposten innebär. Det är för mig mer i linje med hans personlighet. Nå.

Sen är det detdär med benet. På ett sätt förstår jag grejen med att ha premissen "det här är vad som verkligen hände, hur det verkligen såg ut, det var Jim Hawkins spritt språngande fantasi som förvandlade Silver till en enbent pirat", men. Men!

"He kicked me in the leg so hard that I got the limp that I sport." Limp? Jag tänker: är ändå inte enbentheten en av de mer framträdande egenskaperna hos Silver?

Behöver jag utveckla? Jag begriper det helt enkelt inte.

Min största invändning är en annan, dock: Vad är grejen med att lägga så mycket energi på parallellhistorien med ett chiffer som ska leda till en skatt? Tyvärr verkar det som att Chupack helt enkelt inte litat på sin egen historia (och där kan jag inte argumentera med honom), och lagt till chiffret och dess oerhört långsamma avslöjande: "snart ska jag säga nåt mer om chiffret, bla bla bla", och i nästa kapitel: "ja, chiffret, nu kommer det, bla bla bla". Det är inte direkt rafflande. Hade det varit det kunde jag kanske ha köpt det, som rent spänningselement, men det är inte ens bra gjort. Och det tråkar ut mig.

Överhuvudtaget är boken pratig, ordrik, pladdring, omständlig och trist.

Heh, det lät hårt va?

Chupack säger i sitt efterord att Silver är den karaktär han tycker bäst om i Skattkammarön (och han får det att låta så originellt. Som om det inte var meningen, åtminstone delvis, när man läser Stevenson. Är det NÅGON som gillar Jim Hawkins bäst?), ändå är det något märkligt med hur han behandlar Silver i sin bok. Det är inte mycket mer än namnet han tagit. Jo: en pirat från Bristol som går under namnet Long John Silver, som en gång möter en ung man vid namn Jim Hawkins, och som gräver efter skatter på Treasure island. Det är det.

Alltså, man måste ställa frågan: Varför skriva ännu en roman om Long John Silver? För att personerna ur Skattkammarön erbjuder något som intresserar, fortfarande. För att man är lockad att fylla ut luckorna som Stevenson lämnar. Hålen i väven, hakarna i personerna och relationerna. Och då måste jag väl låta vem som vill skriva hur den vill? Men ju mer jag funderar på detta desto mer tänker jag att jag nog faktiskt tycker att man till viss del ändå bör vara trogen originalet. Varför inte bara hitta på en egen pirat annars, och skriva en pirathistoria? Vad är det man vill segla på (heh) när man låter sin huvudperson heta just Long John Silver? Om jag tänker mig Chupacks bok utan namnet Silver så blir det en rätt vanlig äventyrsroman med pirattema, om att lösa chiffer och hitta skatter. Och vad tillför namnet nu? Inte mycket! För mig uppenbarligen mest den här frustrationen. Var är Flint? Var är Israel Hands? Var är Hispaniola? (När Livesey slutligen seglar ikapp dem till skattkammarön kommer han med skeppet Lucky Hands). Pew finns med, lika lismande som alltid. Och Billy Bones.

Silvers gillande av Hawkins är egentligen det enda som består. Hans snacksalighet, även om jag tycker att Chupacks språk många gånger är väl klyschigt.

För att summera: Jag läste ut boken bara för att läsa ut den. Bara för att ha ordentligt på fötterna när jag skriver: läs inte den här boken om inte din uttryckliga agenda är att läsa alla spinoffs på Treasure Island. Och även om det är din agenda: tänk dig för en extra gång.

Åh, förresten

... jag såg den här filmen för nån vecka sen:

Kan ni gissa vad jag tyckte? Baserat på affischen? Heh, ja, jag skulle tro det.

Och snälla PÅMINN mig nästa gång det kommer en Tarantinofilm att jag inte ska se den, för det är verkligen inte min grej.

Den enda, och jag menar faktiskt ENDA behållningen i filmen var denna man:

Standartenführer Hans Landa (Christoph Waltz).

Pipan! Blicken! Genuint jävla överdjävlig. Och att höra honom prata franska, tyska, engelska, italienska ... toppen! Hans bisarra gester, hans minspel, hans underliga hästansikte.

Hans scener njöt jag av (må det vara ett högst tvivelaktigt "nöje", bitvis), i övrigt var det ärligt talat rätt så trist. Och våldsamt, förstås. Knappast en överraskning.

Ja, och bara för att få det sagt: bla bla kvinnoporträtt bla bla övertydlighet bla bla våga lita på publikens intelligens bla bla etc etc.

Egentligen tröttnade jag på Tarantino på riktigt och (kanske) för alltid i Kill Bill när hundrasjuttifjorton asiatiska kampsportssnubbar (jag är lat och ointresserad nog att inte ens ta reda på vad det verkligen var, men TYP!) kommer in i samma rum som Uma och man VET att scenen inte är över förrän hon har dödat allihop, på shundrasjuttifjorton olika sätt, i närbild. *gäsp!*

Nå. Om den här filmen vet jag faktiskt inte vad jag ska säga, jag tänkte att jag i all tysthet skulle glömma den, bara. Förutom Mister Waltz, då, honom ska jag VERKLIGEN lägga på minnet.

Män som hatar kvinnor

Den som på allvar, i djupet av sig själv, tror att det är en bra idé att skildra mäns våld mot kvinnor som ett strukturellt problem, som ett SAMHÄLLSPROBLEM, genom att skriva böcker om eller göra film om psykon med nazistförflutet som ritualmördar kvinnor med judiska namn och samlar deras porträtt i ett jävla skåp i sin källare – tänk igen. Tänk om och tänk rätt. 

Det är inte struktur!

Det är ett psyko på film. Det räcker inte med en sårig men tuff kvinnlig person som "varit med om hemska grejer" för att göra det strukturellt. Det hjälper inte att psykona mördat kvinnor i femtio år. Det är fortfarande ett psyko i en film. 

Jag trodde att Lisbet Salander skulle vara problemet. Jag trodde att hela den där grejen med "äntligen ett starkt kvinnoporträtt!", hela den där Lara Croft-feminismen – att DET skulle vara filmens problem. Men filmens problem är att den kör med dubbla budskap. 

Samma gamla dubbla budskap som alltid. 

Jag kan inte säga det här med nog allvar: det är inte roligt. Det funkar inte. Det är inte bra teve och jag kan ge mig FAN på (trots att jag inte har läst böckerna) att det inte är bra litteratur. Lägg av nu. Hitta nåt annat att skriva om, nåt annat att filma. Ska ni nödvändigtvis dit och rota, så skildra det på ett annat sätt. Kom igen, ansträng er lite!

Jag vill inte se mer våldtäkter. Jag vill inte se kameran gång på gång zooma in på foton av lemlästade halvt uppbrända och/eller dekapiterade kvinnokroppar. Det räcker nu. 

DET FÅR FANIMIG VARA NOG NU.

Nej, det hjälper inte att våldtäkterna på Lisbet Salander var jävligt otäckt skildrade. Det hjälper inte att "Det är ju faktiskt så det ser ut i verkligheten, kvinnor är med om ännu mycket värre saker, dagligen". Det hjälper inte att det där säkert inte får nån att vilja gå ut och ge sig på kvinnor. 

Det hjälper inte heller att Lisbet är så jävla tuff och snygg och cool och duktig och skälver aldrig så lite på handen när hon tänder sina cigg, och flackar med blicken och och och – 

Det hjälper inte att hon ger igen. Våld har väl för fan ALDRIG varit rätt sätt? När blev det OK att sälja in den världsbilden? Vad ska jag känna? Att det var gött att han fick igen med samma mynt, när hon kör upp den där dildon i röven på honom? Att det är bra? Att hämnd är bra? 

Men lägg av nu, va. Jag vill kräkas. Jag vill gråta. Och jag gråter nog fan inte över honom, ELLER över Lisbet. Jag gråter över det här samhället och den här filmpolitiken och den här filmen och de där böckerna och hur det kan gå hem. 

Köper ni det? 

Gör ni det, verkligen? 

Nä, Lisbet är inte problemet. Hon framstår ju som en rätt verklig person, till skillnad från rätt många eller nästan alla andra (förutom då killen i tidningens arkiv, som var 100% trovärdig som just arkivkille på landsortstidning!).

Våldet är problemet. Kvinnovåldet. Varför måste det visas? Är det verkligen det enda sättet att skildra MÄN SOM HATAR KVINNOR? Det är faktiskt mycket lätt att få för sig att det där epitetet inte gäller de män som figurerar i filmen (de verkar faktiskt inte alls hata kvinnor, tycker jag, de mördar dem: är det verkligen samma sak?) utan de män som skrivit bok, synopsis, manus, bildmanus, som stått bakom kameran, som regisserat, som producerat, som tagit stillbilderna. 

Vad är det ni vill? 

Jag vill inte se fler offrade kvinnor. Jag vill inte se mer övervåld. Jag vill inte se Lisbet Salander lära sig skjuta och GE IGEN ännu mer. 

Jag vill inte se fler filmer som utger sig för att skildra ett samhällsproblem eller ett samhällsfenomen, som utger sig för att vara intresserade av våld på nåt annat sätt än som underhållning NÄR DET INTE ÄR SANT. När det i själva verket är att göra en fräck säljande film som är målet. 

Var ärliga med det i så fall. Var bara helt och hållet ärliga, så kommer det ni håller på med inte att framstå som lika ruttet. 

Nähä, ingen försoning alls

När nu både jag och A. läst Försoning så kollade vi på filmen.

Men oj oj, vad tråkigt det var. Dålig idé!

Det är en väldigt trogen filmatisering, vilket i det här fallet innebar att filmen blivit liksom litterär, istället för filmisk*. Och att viktiga skeenden från romanen var med, men avhandlades väldigt väldigt snabbt och helt utan något av det djup som finns i romanen. En blick, en rörelse, men liksom pliktskyldigt utförda och redovisade.

Trååååkigt!

Dessutom är det – konstaterade jag i soffan – nästan omöjligt att se filmen efter att ha läst boken, ha läst slutet, ha tänkt och känt och gråtit lite. Ingenting på vägen dit blev nu riktigt engagerande, och inte heller själva slutet (där vi, tack så mycket, dränktes i en BERÄTTELSE ord för ord om vad vi förväntades känna).

Inser nu när jag skriver att jag faktiskt var missnöjd med nästan allt. Och ja: "missnöjd", eftersom jag

1) hade låga förväntingar = misstrodde från första början

2) såg det hela som lite av ett prov – skulle filmen lyckas förmedla det som boken gjorde? (dömt att misslyckas)

Nä, det här blev ju verkligen en diss, rakt av. Se för allt i världen den här filmen, läs boken istället! Har du redan sett filmen? Läs boken!

Du som sett filmen (och kanske möjligen inte läst boken) – vad tyckte du? Jag tycker mig minnas fina recensioner när filmen kom, vad är det som är bra hos den, om man ser den i egen rätt?

* Den skulle ha brett på, den borde inte ha försökt följa boken så troget, den borde ha tillfört sådant som film gör bättre än litteratur: att visa hur det ser ut. Att bara använda sig av nästan exakt samma scener som i boken – men utan litteraturens möjlighet att skildra tankar, känslor, subtila skiftningar – räcker helt enkelt inte. 

A. sade efteråt att han trodde filmen skulle ha blivit bättre i riktig Hollywood-stylee, om säg teamet bakom Forrest Gump gjort den. jag vet inte riktigt om jag tror på det, men en ANNAN film skulle det ju ha blivit.