Jag var och såg Transformers II - Revenge of the Fallen med min bror igår. Två och en halv timme robotaction.
"Vilken pojkfilm!" tänkte jag nån gång under filmen, kanske när de sköt som mest. Men jag gillar't, ändå! Hade inte tråkigt en sekund, trots vissa tröttsamheter (se nedan). Ett tag var det som en enda lång kraftfull reklamfilm för amerikanska armén... "Kolla vad vi har! Visst är vi tuffa och välutrustade och kan kommunicera snabbt och har räckvidd över hela klotet?!" Den biten intresserar mig, precis som i ettan, mindre.
I övrigt går det förstås inte att komma undan misstanken att filmen (filmerna, även om världen i och för sig förändrats lite sedan den förra kom) ska fungera som någon sorts enorm målgruppsinriktad reklamfilm för bilar och bilindustri. En recensent pekade på produktplaceringarna, men det hann jag faktiskt inte ens se. Däremot är det ju BILPORR så det stänker om det. En del av robotarna må vara grävskopor och hjullastare och flygplan, men bilarna dominerar ju. Och här körs det och panoreras smeksamt över motorhuvar så det står härliga till.
Vad jag gillade:
Robotarna! (duh!) Även om jag, liksom i ettan, tycker att det går onödigt fort när de transformerar sig fram och tillbaka. Jag vill hinna se mer! Det är ju det som är det coola! Men visst, det ÄR coolt. Särskilt gillar jag alltså det som går sakta. Slagsmålen där man hinner se (för att vara högteknologiska varelser slåss de förfärligt mycket!), bilder där man ser dem stå stilla, ta ett steg, där alla de där miljonerna som gått åt till animeringen SYNS.
Och Optimus Prime är ju, för att göra en lång historia kort, en gammal favorit.
För att göra historien lite mer fullödig kan jag berätta att vår dagmamma hade vad min bror menar hette Sky Channel, vilket lät oss se tecknad film efter skolan. Däribland Transformers, Generation 1 (jag kan fortfarande nynna signaturmelodin!). En av mina allra första crusher var denna tecknade robot slash lastbil i blått och rött med trygg och mäktig röst som var ledare för de goda Autobotsen. Optimus Prime:
(Jag vill inte veta vad det säger om mig!)
Men OK. Tillbaka till filmen.
Jag gillade den första väldigt mycket mer än den här. Detta var mer av allt plus lite till. Något utmattande. Här finns fortfarande humorn som jag gillade med ettan (särskilt Shia LaBeouf och John Turturro (One man, alone...)). Jag tycker ju också att robotaction är mycket mera underhållande än annat skjuta-skjuta eller slagsmål eller vad man nu skulle vilja se. När trean kommer ut så kommer jag att gå och se den också, förstås.
Vad jag inte gillade:
Filmen skulle inte hålla för det där testet som jag hittade via nån via nån via nån annan. Att två namngivna kvinnliga karaktärer i filmen ska ha ett samtal med varandra om någonting annat än en man... Well. Här hade de få (tre, tror jag) kvinnorna inte mycket att säga eller göra över huvud taget. Och jag suckade faktiskt högt av utmattning några gånger, av de mest sexist-tramsiga klyschorna. Så tröttsamt att jag inte ens orkar skriva något om det. Ni kan säkert föreställa er själva, kära läsare! Det vet jag. Tänk formulär 1 A, bara. Tydligen har vi inte kommit längre än så.
Jag uppdaterar om jag kommer på något mer... Men spannet mellan GP:s etta och SvD:s femma (förstås på en sexgradig skala) beskriver väl ganska perfekt det hela (och här kan ni tänka er att jag ler, så slipper jag skriva kolon bindestreck parentes)!
