Babel

Jag var med i ett litet hopklipp på kvällens Babel. Tankar i stunden, kan man säga, om vad litteraturen kan vara.

Här: https://www.svtplay.se/klipp/26507454/forfattare-beskriver-livet-i-karantan

Ny roman ute idag!

Idag kommer min femte roman: Nätterna på Winterfeldtplatz.
En underlig tid att släppa bok, men jag hoppas att den ska hitta fram till läsarna även i en värld där vi rör oss på andra sätt.

Vatican Cameos

Snart snart snart.
Nu finns det en framsida. Hihooooooo. Redigering i slutfasen, snart manuslämning.
Jag tror det blir bra det här, hörrni. Bok fyra, helt otroligt!

Olika sorters deadline

Sedan jag skickade romanmanus till förlaget har jag skrivit på något annat. Vänstrat, prasslat, varit helt och hållet otrogen det där som ska bli nummer fyra (!!!!).
Men det är som det ska vara. Texten behöver vila, jag behöver vila från den, och den där frisläppta skrivenergin kan istället läggas på nåt annat. Måhända något som såsmåningom kan bli nummer fem? Vem vet. I nuläget bara: lustskrivande, babbel och blaj, vilda idéer, scener, försök, tankar.
Hela tiden med vetskap om att jag snart ska stänga dörren till just det här litterära rummet, för att återvända till romanen. Redigering, omskrivning, pet och pill och FÄRDIGSTÄLLANDE. Men till dess är det ren njutning att få hålla på med detta andra. Leka, testa, fylla på. Och så vet jag - för vid det här laget börjar jag känna min process - att när jag sedan återvänder finns där material att ta tag i och arbeta vidare med. en viss tillfredsställelse i detta, ja.
Men nu, snart: åter till medeltiden, digerdöden, vandringen. Ni får snart veta mer!

Nu kan vi fira!

Förlaget har sagt ja till bok nummer fyra!

Närmar mig

Läst igenom manuset på papper. 192 sidor, en rejäl bibba. Satt i fredags och läste det sista, samt gjorde redigeringar i datorn. Fick den här känslan (och den är rätt så jäkla sällsynt faktiskt): Det här är nog faktiskt ganska BRA!
Otroligt skönt, även om det är en känsla som är svår att vila i. Men den fanns där. Jag läste min text och tyckte att jag såg den, kände den, kunde se den åtminstone (delvis) utifrån.
Håller fast vid det.
Nu är det faktiskt bara några scener mot slutet som ska skrivas klart och sys ihop. 

Snart, snart, ska jag skicka den där wordfilen till förlaget.
HEJA!
... och sen bryta ihop lite nervöst tills de har läst och hör av sig.
Jag vet: det är dumt. Sannolikheten att de säger nej är väl inte superhög. Men försök säga det till den lilla rösten i mitt huvud. TVIVLAR-rösten.

Något om idéer

Jag tror att det är ett gott tecken på att det går framåt med skrivandet av den så kallade Digerdödsromanen att det poppar upp andra saker i huvudet. Andra idéer menar jag. Jag tolkar det som att jag kan slappna av, att greppet inte är lika hårt - att jag helt enkelt på något plan vågar lita på att det ska gå att genomföra och göra färdigt och avsluta.
Nu har det hur som helst poppat upp något som icke låter sig avvisas ur skallen. Jag skriver lite anteckningar, funderar, har en sorts mycket mycket MYCKET vag inre vision (några gestalter, en plats, ett ljus, gator, tid...). Vågar inte ge efter riktigt. Håller fast locket ännu ett tag.
Jag trodde ju dessutom att det var en annan idé som skulle pocka (det har den gjort också!) - där det till och med finns en del skrivet. Men nej nej, här kommer något helt nytt och gastar: Tänk på MEJJJJJ!
Suck. Vad ska en stackars författare göra...

Skrivandet, statusrapport en vecka in i november

Knattrar mödosamt. Skriver till, skriver om, skriver ut.
Läser anteckningar. För över i datorn. Försöker blåsa liv i.
Skrollar igenom mitt baklandsdokument (170 sidor). Flyttar text, återupptäcker gamla infall och begrundar dem.
Googlar en och annan detalj. Tittar på min karta. Uppdaterar kapitelöversikten.

Och sen ett tu tre så lossnar det och jag flödesskriver en hel scen, flera sidor, i ett svep.

Och sedan åter det långsamma.

Så går ett år

Jag står i begrepp att skicka texten till Jessica för respons, nu mot slutet av veckan. Pillar med småsaker inför läsningen, som jag brukar: infogar ”[…]” och ”[en övergång här]” på olika ställen. Det vill säga: synliggör de luckor jag vet om, för att hon enklare (tänker jag mig) ska kunna fokusera på de luckor jag INTE sett, och peka på dem.

För att få ett hum om hur jag ligger till tittade jag i min textresponsmapp och letade fram pdf:en jag skickade förra gången – i oktober 2014. Ett år sedan alltså. Skrollade igenom den och andades faktiskt ganska mycket lättare: vad mycket som har hänt! (Rättelse: vad mycket jag har gjort med texten. Hänt och hänt, det är ju inte trolleri direkt, utan skrivarbete!)
Då var texten 75 sidor, nu är det dubbelt så mycket: 141 sidor.
Scener har tillkommit, förlängts, skrivits ut, gestaltats. Ganska många av de ”[…]” som då fanns i texten har blivit text istället, även om det som sagt tillkommit nya. Saker jag testade då, röster, personer, scener, har antingen funnit sin plats i texten, eller strukits.

Den där känslan av att det går framåt. Myrsteg, förstås, men ändå. Ljuvligt.
Och nu ikväll klämde jag ur mig en scen som återstod att faktiskt skriva innan responsläsningen så nu tänkte jag belöna mig själv med ett avsnitt Wolf Hall …

Barndomscrush och medeltidsmusik

Mängden musik med medeltidsanknytning jag lyssnar på just nu, pga arbetet med den såkallade (och från och med NU tydligen outade) "Digerdödsromanen".

Då och då denna skiva, eller valda låtar åtminstone. Karin Kjellman var typ den vackraste/sötaste jag kunde tänka mig när jag var barn och ungdom, och satt och tittade på det här skivomslaget (vinyl förstås, ur föräldrarnas samling) medan jag lyssnade. Inser att jag nog litegrann har kvar hennes utseende-typ nära hjärtat.

Här är en annan av deras: Med rötter i medeltiden. 

När jag googlade runt lite mer efter att ha snubblat över bilden ovan, hittade jag en till, som jag aldrig sett på dem:

… där även han faktiskt är gullig, det har väl med frisyren att göra kanske, den är inte superfördelaktig på den första bilden här ovanför. 

Pausbild

Tre snubbar.

De verkar rätt glada ändå, om man ser till deras ... tillstånd.