Jag tror minsann aldrig att jag skrev om Alison Bechdels Husfrid (Fun home i original) som jag köpte på Bokmässan i höstas? Och ändå var den så bra. Märkligt. Kanske drunknade den i floden av så mycket annat. Nu har jag sett den nämnas på diverse andra bloggar och sidor, och då slog det mig.
Hur som helst: en mycket litterär självbiografi i serieform, om Alison, om hennes far, hans självmord, hennes homosexualitet, faderns hemligheter. Om modern, syskonen, om sjuttiotalet, om en småstad.
Det är fullproppat med litterära referenser, både uttryckligen och säkert också mera subtilt. Bechdel har en underbar ironisk ton och samtidigt en väldig värme. Jag tycker om stilen, jag tycker om färgskalan, detaljerna. Noggranheten, den där känslan av att det är verklighet som skildras (oavsett hur fiktionaliserad den är). Jag beundrar också mängden av ord som fyller sidorna, inte bara ord utan alltså innebörd, innehåll, mening – jag läste den två gånger på raken för att få med allt, för att uppfånga alla små men betydelsefulla skiftningar och ordvändningar.
Sedan är jag också rätt förtjust i den här väldigt AMERIKANSKA stämningen, även om jag inte riktigt kan sätta fingret på exakt vad som gör det. (Den är förstås amerikansk, det kan ju vara det...). Huset, familjen, de litterära referenserna, humorn, svärtan. Sättet att växa upp, sättet att iaktta. Det intellektuella? Det queera?
Hur som helst: det är mycket bra.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar