Män som hatar kvinnor

Den som på allvar, i djupet av sig själv, tror att det är en bra idé att skildra mäns våld mot kvinnor som ett strukturellt problem, som ett SAMHÄLLSPROBLEM, genom att skriva böcker om eller göra film om psykon med nazistförflutet som ritualmördar kvinnor med judiska namn och samlar deras porträtt i ett jävla skåp i sin källare – tänk igen. Tänk om och tänk rätt. 

Det är inte struktur!

Det är ett psyko på film. Det räcker inte med en sårig men tuff kvinnlig person som "varit med om hemska grejer" för att göra det strukturellt. Det hjälper inte att psykona mördat kvinnor i femtio år. Det är fortfarande ett psyko i en film. 

Jag trodde att Lisbet Salander skulle vara problemet. Jag trodde att hela den där grejen med "äntligen ett starkt kvinnoporträtt!", hela den där Lara Croft-feminismen – att DET skulle vara filmens problem. Men filmens problem är att den kör med dubbla budskap. 

Samma gamla dubbla budskap som alltid. 

Jag kan inte säga det här med nog allvar: det är inte roligt. Det funkar inte. Det är inte bra teve och jag kan ge mig FAN på (trots att jag inte har läst böckerna) att det inte är bra litteratur. Lägg av nu. Hitta nåt annat att skriva om, nåt annat att filma. Ska ni nödvändigtvis dit och rota, så skildra det på ett annat sätt. Kom igen, ansträng er lite!

Jag vill inte se mer våldtäkter. Jag vill inte se kameran gång på gång zooma in på foton av lemlästade halvt uppbrända och/eller dekapiterade kvinnokroppar. Det räcker nu. 

DET FÅR FANIMIG VARA NOG NU.

Nej, det hjälper inte att våldtäkterna på Lisbet Salander var jävligt otäckt skildrade. Det hjälper inte att "Det är ju faktiskt så det ser ut i verkligheten, kvinnor är med om ännu mycket värre saker, dagligen". Det hjälper inte att det där säkert inte får nån att vilja gå ut och ge sig på kvinnor. 

Det hjälper inte heller att Lisbet är så jävla tuff och snygg och cool och duktig och skälver aldrig så lite på handen när hon tänder sina cigg, och flackar med blicken och och och – 

Det hjälper inte att hon ger igen. Våld har väl för fan ALDRIG varit rätt sätt? När blev det OK att sälja in den världsbilden? Vad ska jag känna? Att det var gött att han fick igen med samma mynt, när hon kör upp den där dildon i röven på honom? Att det är bra? Att hämnd är bra? 

Men lägg av nu, va. Jag vill kräkas. Jag vill gråta. Och jag gråter nog fan inte över honom, ELLER över Lisbet. Jag gråter över det här samhället och den här filmpolitiken och den här filmen och de där böckerna och hur det kan gå hem. 

Köper ni det? 

Gör ni det, verkligen? 

Nä, Lisbet är inte problemet. Hon framstår ju som en rätt verklig person, till skillnad från rätt många eller nästan alla andra (förutom då killen i tidningens arkiv, som var 100% trovärdig som just arkivkille på landsortstidning!).

Våldet är problemet. Kvinnovåldet. Varför måste det visas? Är det verkligen det enda sättet att skildra MÄN SOM HATAR KVINNOR? Det är faktiskt mycket lätt att få för sig att det där epitetet inte gäller de män som figurerar i filmen (de verkar faktiskt inte alls hata kvinnor, tycker jag, de mördar dem: är det verkligen samma sak?) utan de män som skrivit bok, synopsis, manus, bildmanus, som stått bakom kameran, som regisserat, som producerat, som tagit stillbilderna. 

Vad är det ni vill? 

Jag vill inte se fler offrade kvinnor. Jag vill inte se mer övervåld. Jag vill inte se Lisbet Salander lära sig skjuta och GE IGEN ännu mer. 

Jag vill inte se fler filmer som utger sig för att skildra ett samhällsproblem eller ett samhällsfenomen, som utger sig för att vara intresserade av våld på nåt annat sätt än som underhållning NÄR DET INTE ÄR SANT. När det i själva verket är att göra en fräck säljande film som är målet. 

Var ärliga med det i så fall. Var bara helt och hållet ärliga, så kommer det ni håller på med inte att framstå som lika ruttet.