Berlin, sjunde och åttonde dagen

De två sista dagarna (vi åkte alltså hem den åttonde dagen, klockan 23:01 från Hauptbahnhof) tillbringades till stor del på cykel. Jag och A och T hyrde, och cyklade till Olympiastadion. Genom gamla västberlin, längs vad som tydligt varit paradgata, men också mycket tydligt bombats/sprängts. Härligt väder, till sist, och härligt att cykla i liten klunga, mest var och en för sig med egna cykeltankar men då och då med en arm utslängd, en gest mot ett hus, en hojtning genom fartvinden och trafiksuset.

Dock: Olympiastadion var stängd. Frustrerande och knepigt! Om det var för att det var söndag eller av andra skäl lyckades vi inte ta reda på. Istället åt vi soppa i en biergarten intill, beundrade ett vackert funkishus och cyklade sedan i långsammare tempo (sedan T släppts loss i förväg i sin cykeliver) tillbaka.

Sent om natten cyklade jag och A och H en vansinnigt krånglig omväg (tänk er ett liksom lågt men mycket brett S genom staden) från Prentzlauer Berg till Neukölln. Jag och A uppskattade vår tillryggalagda sträcka genom Berlin till lite drygt tre mil när dagen var över.

Jag somnade och sov och drömde stress- och hetsdrömmar: tandläkarbesök, tågtider, taxibilar, packning och biljetter. Stundande hemresa?

Sista dagen alltså ännu lite mer cykling, nu genom Neukölln och Kreutzberg. Samt Tempelhof, ett gigantiskt (nåja) område som varit flygplats men nu är rekreationsområde, åtminstone öppet då och då. Cyklister, inlinesåkare, hundar, drakflygare. Och lärkor!

Flygplatsbyggnaden enorm, på något vis påminde den mig om Ceaucescos palats i Bukarest: samma svårighet att på en gång överblicka hela byggnaden. Att inte bara kameran utan också ögat måste ta in den i portioner.