Har velat se den rätt länge, bara inte tillräckligt mycket för att det ska bli av (har skullat bli av, ska ha blivit av, har blivit av ... eeh?).
Men nu så. Igår kollade jag och A på den i tre sittningar: då bäbin sov.
Jodå. Det är bra underhållning. Den är väl ändå rätt annorlunda berättad för att vara typ en västernfilm? Väldigt långsamt. Förhållandevis få skott avlossas. Jag kan dock inte komma över att jag tycker att det är helt och hållet onödigt att visa i bild när folk blir skjutna i huvudet. Nå. Jesse själv får vi bara se skjuta en gång, och knappt det. Vad nu det spelar för roll.
Regissören har tydligen Barry Lyndon bland sina favoritfilmer, det märks nog. Berättarrösten, långsamheten. Jag gillar inte B L alls, så jag kan inte säga nåt om att "den lever inte direkt upp till förebildens storhet". Blaj, säger jag!
Men, nå.
Jag hade en gång (rätt länge) en skrivarkurselev på kulturskolan som var Jesse James-expert. Hon kunde allt: årtal, datum, namn, rån, personer, platser. Och skrev berättelser kring detta, om än inte bara. Omöjligt alltså, att se filmen utan att tänka på henne, och jag undrar om hon sett den och vad hennes dom över den skulle vara. Rätt så ackurat i detaljer verkar den vara, men säkert inte helt och hållet. Hur skulle den kunna?
Gänget! (dock inte riktigt, detta är EFTER att the James-Younger-gang upplösts) Eller Stockholmshipsters?
Ej förvånande. Men här finns fyra kvinnor, tre av dem (i all hast) namngivna. En av dem kunde klippts bort helt, hennes funktion är mest att vara snygg i stearinljussken och få visa spetsunderkläderna. Suck. Inte pratar de direkt. Inte ens Mary-Louise Parker (som har en plats i mitt hjärta sedan Stekta gröna tomater), som ändå spelar Jesses fru har mer att göra än några blickar, ett par repliker, och sen en gråt-och-skrikscen i slutet.
Wah! En stockholmshipster!
Jag gillar berättarrösten, sakerna den säger, detaljerna den ger. Ibland blir det apelsinteve av det hela ("... inte ens när han kittlade sin son, kunde han låta bli att titta på Bob med en blick som ..." [bild på Jesse som kittlar sin son och tittar sorgset på Bob Ford]) vilket var onödigt, förstås, men men. Vad kan man egentligen begära av en amerikansk mainstreamfilm?
Intressant också att det tydligen inte går att göra en sån här film utan att glorifiera. Inte för att Jesse framställs som i visan ("he stole from the rich and gave to the poor") men han är inte heller den jävligt hårda brottsling som man ju begriper att han var. Utan snarare bekymrad, en familjeman, visserligen psykopatisk och vidskeplig men ändå på nåt vis en hjälte.
Skådisarna gör annars det de ska. Brad Pitt är Brad Pitt, och det är ju ändå rätt bra. Casey Affleck har fått den familjes samlade skådistalang vilket i och för sig inte är nån direkt komplimang. Han är väl bra, men ser oftast ut som att han ska somna eller börja gråta, eller har rökt på. Tja.
Jo, en sak till: musiken! Eller snarare: balladen om Jesse James och hur den fick en plats i filmen. Nu var inte detta en film där jag sögs in och var på plats och glömde allt (och det handlade verkligen inte bara om hur vi såg den i bitar), men. Det fanns en scen som var bisarr i sitt sätt att rycka oss ur fiktionen.
Efter mordet, när Robert Ford hänger på nån bar och hans hjältegloria börjar falna, är där en folksångare/trubadur/artist som går runt på krogen och sjunger. Det är Nick Cave, som gör en bisarrt modern och egen version, som inte över huvud taget passar inom filmens värld. Det känns mer som att nån fick idén att be Cave göra det, och sen gav honom fria händer. De fick åtminstone på honom en kostym som var tidsenlig, men det var också allt. Så otroligt märkligt och inte alls på plats. DÄR om inte annars skulle min kära skrivarkurselev ha slagit filmen på fingrarna, det vet jag med säkerhet.
